Mittemot mig sitter en kvinna, tio år äldre än jag, med ett korsord i famnen som hon löser i rasande fart. Hon har den för oss nordbor klassiska hårfärg som förment kallas asfaltfärgad. När hon får ett samtal märker jag att hon talar svenska och anstränger mig för att beslöja min blick. Hon fortsätter med sitt korsord, samtidigt som hon instruerar.
Mannen intill henne har tunt hår med små piggar av hårgelé jämnt över hela huvudet. Han blundar och kramar sin laptopväska. Han liknar en datornörd jag känner.
På andra sidan gången sitter en ung mamma i retrokjol och virkad sjal. Hon ser – ja – lycklig ut och vippar med ena foten.
Intill mig sitter ännu en, en ljus man av sjubrödersnitt, smal i ansiktet och senigt byggd.
Någonstans mellan Järnvägstorget och Östra Centrum har jag fått existentiell svindel. Dessa susande minuter är en knytpunkt där jag och de femtio andra delar samma verklighet, en enda gång i historien.
Och om det där oväntade elementet skulle hända – som i filmer och romaner – så skulle det vara just från den här punkten storyn tog sin början, där våra öden knöts samman och vi lärde känna varandra.
Hon mittemot blir Birgitta. Han med gelépiggarna är Juuso. Intill mig sitter senige Antti. De vet inte att jag just har gett dem namn.
Så ska jag av. Jag reser mig, skakad, har nästan lust att säga ”hejdå”.
Antti tittar förvånat upp. Kanske syns det.
På perrongen räknar jag snabbt vagnarna. De är sju. Sju gånger femtio unika liv i ett kort men gemensamt metro-ögonblick.
