Arkiv

Anna Tikum
Anna Tikum
Anna Tikum har nyligen flyttat med sin fem månader gamla dotter Ronya och sin man Bertrand till Senegal. Följ med den första tiden i ett nytt land.

Tack för mig

30.11.2011 18:18
Det har varit roligt att pröva på vad det innebär att blogga. Tack KP att ni frågade mig om jag ville vara er första gästbloggare. Tack alla ni som läst mina inlägg och speciellt tack till alla som kommenterat. Det är flera av er som velat att jag ska fortsätta skriva på det här sättet. Kanske jag gör det i ett senare skede, men just nu måste jag på allvar börja fokusera på franskan. Jag kommer ständigt upp med alla möjliga undanflykter, och om jag har en blogg med en massa trevliga läsare att ägna mig åt kommer jag aldrig att lära mig någonting. Det är säkert.
Om någon är intresserad att med jämna mellanrum få lite nyheter från vårt liv och arbete här i Senegal kan man maila Finska Missionssällskapet (FMS) och be dem skicka våra brev per e-post (britt-helen.lindman@mission.fi). Om jag någongång får för mig att börja blogga "på riktigt" så kommer uppgifter om det i något av dessa sk rundbrev.
Nu har jag suttit här i en evighet och försökt komma på någon trevlig slutkläm, men huvudet är helt tomt....och mukkulans credit tar snart slut...Det blir därför bara kort och gott:
Hej då!
Anna
Hej då från Dakar! Såhär sorgligt tycker Ronya att det är att inte längre få figurera på bloggen....
Hej då från Dakar! Såhär sorgligt tycker Ronya att det är att inte längre få figurera på bloggen....

Ett halvt år

29.11.2011 13:13
I går blev Ronya ett halvt år gammal. Vi började vårt firade med ett besök hos doktorn. Egentligen skulle vi bara diskutera malarian och få Ronyas vikt och längd. Men när vi visade rådgivningskortet från Finland tyckte han att hon fått alldeles för lite vaccin i sig, så han gav vår stackars dotter en spruta i armen och en i benet. Jag är inte helt säker på vad det var hon fick, och det bekymrar mig nog lite grann. Men barnläkaren lär vara bra, så jag får väl bara lita på att han har koll på vad hon redan har fått i Finland. Men inte nog med dessa stick i kroppen. Innan vi kom från sjukhuset hade doktorn också ordnat med hål i öronen åt Ronya. Ja, det blev så.
Mitt barn är nu en flicka också i Senegal. Örhängen är alldeles tydligt det som skiljer pojkar från flickor här i landet. Ingen frågade på hela dagen vilket kön Ronya hade. Det har aldrig hänt sig förr att en dag passerat utan den frågan. I stället fick vi höra vilken söt liten flicka hon var. När jag och Ronya stod i hissen påväg upp till lägenheten sade jag något åt grannen som bor ovanför oss som jag ännu inte vågat dela med mig åt Bertrand. Ronya hade på sig sin blåa klänning och sina pinfärska örhängen. Hon såg alltså så prinsessig ut som man bara kan. Grannen började jollra sådär som de gör med små barn och konstaterade att Ronya var en väldigt söt flicka. Jag vet inte riktigt varför jag sedan sade det jag sade. Det liksom bara slank ur mig. Jag tittade kvinnan i ögonen och hörde mig själv säga att mitt barn var en pojke!!? Jag hann tyvärr inte se kvinnans min, för just när jag hade utalat orden nådde hissen vår våning och jag steg ur. Men jag antar att hon blev lite förvirrad. Jag vet som sagt inte vad som flög i mig. Men jag måste säga att det var otroligt tillfredsställande....
Förutom sprutorna, hålen i örona och den dagliga glassen firade vi Ronya med lite presenter och tidsfördriv i ett shoppingcenter alldeles invid Atlanten. Och jag lovade Ronya att vi aldrig mer ska fira hennes födelse med att picka en massa hål i henne.
Här följer Ronyas halvårsrapport åt mommo och moffa:
-Längd: 65 cm
-Vikt: 7400 g (tror jag...läkaren hade så slarvig handstil)
-Två tänder
-Sitter helt själv
-Kryper med en väldig fart (men så att hon vilar sig en sekund på magen mellan vartannat steg)
-Steg på sin halvårsdag första gången själv upp och stå genom att hålla i soffbordet
-Visar tydliga tecken på att bli en clown
I doktorns väntrum, ännu ovetande om alla hemska stick som komma skulle.
I doktorns väntrum, ännu ovetande om alla hemska stick som komma skulle.
Så här fin blev Ronya med sina örhängen.
Så här fin blev Ronya med sina örhängen.
Pappas presenter till Ronya (telefonen är inte riktig).
Pappas presenter till Ronya (telefonen är inte riktig).

Malariapris

27.11.2011 12:43
När jag var liten bodde vi några år i Tanzania. Mina föräldrar visste att åtminstone något av deras fyra barn skulle få malaria i något skede. För att avdramatisera faran i det hela hittade de därför på att den i familjen som först fick malaria skulle få ett pris. Det var naturligtvis spännande det där, för ingen visste vem som skulle få infektionen först eller vilket priset var. Till sist fick min bror Krister feber och det visade sig att han hade vunnit tävlingen. Jag måste säga att idén med ett malariapris var ett ganska genialt drag av mina föräldrar. Krister var betydligt mer fokucerad på vad han skulle få i pris än att vara sjuk. Han fick en Tintin-bok.
I går vaknade Bertrand i feber. Första tanken var förstås om det var malaria. Vi bor i ett malariaområde och det verkligen kryllar av myggor i Fatick. Det här är det största orosmomentet. Att Ronya ska få malaria. Hon har massvis av myggbett. Jag är inte alls bekymrad över mig och Bertrand. Vi har båda haft malaria i flera omgångar som barn och överlevt. Det gör säkert Ronya också om - eller mer realistiskt är väl att säga när - hon får malaria. Men ändå oroar jag mig. Malaria är inget att leka med. Siffrorna på hur många människor på vår jord som dör i malaria varje år är svindlande stora.
Problemet är att veta om man ska ta malariaprofylax eller inte. Bertrand anser att det är onödigt för honom. Han har vuxit upp i Afrika och har aldrig tagit något i förebyggande syfte. Om det inte var för Ronya skulle jag inte heller bry mig om det. Får jag malaria tar jag medicin. Så tänker jag. Dessutom tror jag att jag är resistent mot myggorna. Jag har varit så pass många gånger i Tanzania som vuxen, inte tagit profylax, och aldrig fått malaria. Men hur ska man tänka när det kommer till ett stackars litet barn som inte kan bestämma själv? Ska man ge profylax som har en massa biverkningar, endel av dem riktigt allvarliga? Det är alltså fråga om att ge sitt barn gifter som ändå inte kan garantera någonting. Man kan få malaria ändå. Eller ska man bara låta bli och hoppas och be att malarian, när den kommer, inte ska vara av den värsta sorten?
Vi vet inte riktigt hur vi ska göra. Hittills har vi inte gett någon profylax åt vår dotter. Däremot äter jag någonting som heter Savarine, som man bara får tag på här, och som Ronya ska få i sig via amningen. Men den lär inte vara så effektiv. Några färska undersökningar säger att bröstmjölken i sig ska ha ett visst skydd mot malaria. Det finns så många åsikter om malaria att man blir riktigt förvirrad. Vi ska förhandla med en barnläkare här i Dakar om vad han anser att är bäst att göra. Jag vill ju göra allt jag kan för att mitt barn inte ska insjunkna i malaria. Men inte till vilket pris som helst.
Bertrands hade inte malaria. Inte den här gången. Vi gick till apoteket några kvarter från vår lägenhet och gjorde ett snabbtest. Det vara bara en förkylning. Så han fick inte malariapriset. Vi har nämligen också ett sådant. Men exakt vad det är för ett pris kan jag inte tala om, för det är en familjehemlighet. Men jag kan i alla fall säga så pass mycket att det inte är en Tintin-bok.

Ann-Katrin och Tor-Erik

26.11.2011 21:48
Tor-Erik är min och Bertrands närmaste chef här i Senegal. Han är FMS:s regionrepresentant för Västafrika. Ann-Katrin är i första hand engagerad i hälsovårdsfrågor, men sköter för tillfället också de uppgifter som jag ska börja med i februari. De kom hit till Senegal bara ett par veckor innan jag och Ronya anlände. Men till skillnad från mig är de allt annat än nya i landet. De har bott och arbetat här i många år tidigare. Det var när deras barn var små. Nu har de återvänt och det är jag så innerligt glad åt. Det är av dem som jag lär mig allt som är viktigt att känna till om det här landet. De kan kulturen och språken utan och innan.
Jag hade tänkt ägna kvällen åt att skriva ett blogginlägg om hur härliga dessa två människor är. Men plötsligt fick vi andra planer för i kväll. Därför blir det bara en kort sammanfattning av vad jag hade tänkt säga:
Ann-katrin och Tor-Erik är sånadär avslappnade och sköna typer som man kan skratta tillsammans med. Allting blir tryggt och familjärt i deras närvaro. Och så är det ju så obeskrivligt skönt att emellanåt få prata sitt eget språk med någon annan än med Ronya.
Ann-Katrin och Tor-Erik är helt enkelt alltigenom bra!
Det var ungefär det jag hade tänkt säga i ett längre inlägg om min chef och hans hustru.
Ann-Katrin och Tor-Erik vikarierar med jämna mellanrum Ronyas mommo och moffa.
Ann-Katrin och Tor-Erik vikarierar med jämna mellanrum Ronyas mommo och moffa.
Tor-Erik och Ann-Katrin Store
Tor-Erik och Ann-Katrin Store

Dakar

25.11.2011 19:12
Om supermarketen i Mbour är himmelriket så vet jag inte vad jag ska kalla detta! Vi är i Dakar. Senegals huvudstad. Vi hade knappt packat ur bilen innan jag tvingade min lilla familj till en glassbar. Egentligen har jag aldrig varit en glassmänniska. Men nu vet jag med säkerhet att jag blivit en. Jag har aldrig i mitt liv ätit så god glass! Jag vet inte om glassen här i stan verkligen är bättre än på andra ställen, eller om den enorma njutningen bara beror på att vi i Fatick inte får tag på någonting som ens påminner om glass. Hur det nu än är med den saken har jag bestämt att vi från och med nu ska ha en glassregel i vår familj. När man befinner sig i Dakar får man - nej, måste man - äta en glass per dag.
Det är så att vi med jämna mellanrum måste ta oss hit till huvudstaden. Den här gången är det främst för att jag ska få en tand fixad. När vi har någon sak som ska utföras här försöker vi samtidigt uträtta en massa andra måsten. Också på den här resan har vi några andra viktiga ärenden att ta itu med. Eftersom Bertrand nästa vecka åker vidare till norra Senegal på en arbetsresa stannar jag och Ronya i Dakar tills han kommer tillbaka. Innan vi åker hem till Fatick igen ska vi också hinna fira självständighetsdagen med några finländare som bor i Senegal. Det är planen för de närmaste veckorna.
Jag undrar vad min tandläkare skulle säga om hon visste om familjens nya glassregel. Den libanesiska kvinnan är inte precis den där hjärtliga sorten. Jag var där i morse. Jag har aldrig tidigare varit hos en tandläkare med så glittriga och högklackade skor som hon hade. Men det gör just det samma hurudan kvinnan är och vad hon har på fötterna så länge hon inte drar ut min tand, tänkte jag där jag låg i tandläkarstolen. Jag har varit så rädd för det. Men tandläkaren lovade att jag skulle få behålla min tand. När hon sade det bestämde jag mig för att tycka om henne.
Det är så många planer jag har för min vistelse här i Dakar. De flesta måste strategiskt utföras när Bertrand åkt på sin arbetsresa. I alla fall besöken i tygbutikerna och klädbutikerna. Jag har, tack och lov, en bundsförvant här i stan som ska hjälpa mig. Hon har till och med sett min inköpslista utan att himla med ögonen. Det ni. Här har vi någon som har koll på vad som är viktigt i livet. Hon heter Ann-Katrin.
Det är inte bara glassen och all annan lyx som gör att det är roligt att komma hit till storstan. Här bor också Ann-Katrin och Tor-Erik. De är en stor orsak till att Dakar är en trevlig plats. Jag ska berätta mer om dem i ett annat inlägg.
Glass i Dakar
Glass i Dakar
Vanilj- och Cappuccinosmak!!
Vanilj- och Cappuccinosmak!!

O tew & O koor

23.11.2011 17:54
Varje dag, och jag menar det verkligen, varje dag får vi frågan om Ronya är en pojke. När vi svarar att hon är en flicka ser senegaleserna skeptiskt på oss en stund innan vi får samma fråga igen. Kanske de hört fel? När de åter en gång får svaret att hon verkligen är en flicka kommer nästa fråga: Varför har hon då inte örhängen? Jag försöker - varje gång - förklara att man i Finland inte gör hål i öronen på flickor när de bara är någon dag gammal, så som man gör här. Att flickorna själva får bestämma, sen när de blir lite äldre, om de vill ha örhängen eller inte.
På grund av dessa dagligen återkommande samtal har jag lärt mig mina två första ord på serere: O tew är ordet för flicka (uttalas ungefär "åteåw") och O koor är ordet för pojke (uttalas "åkår"). Men trots att jag behärskar dessa två ord på serere är jag inte säker på att senegaleserna förstår vad jag säger. För de ser lika oförstående och skeptiska ut när samtalet är slut som när det inleddes.
I Kamerun har de samma tradition. Flickor ska ha örhängen från och med det att de föds. Därför vill Bertrand att vi ska fixa hål i öronen på vår dotter. I nästa vecka. Han är övertygad om att vi gör fel mot Ronya om hon inte får sina örhängen så fort som möjligt. Men lika övertygad är jag att vi gör fel mot henne om hon måste ha krimskrams i öronen när hon inte ens är ett halvt år gammal. Det är inte alla gånger alldeles enkelt med våra olika kulturer. Jag hade på något sätt tagit förgivet att vårt barn i grunden ska vara finländskt och sen är det jag som bestämmer vad hon kan ta till sig från sin pappas kultur. Hon kan t.ex. få lyssna på rytmisk afrikansk musik. Hon kan få syssla med afrikansk dans och bli jätte duktig på det. Vi kan äta afrikansk mat nästan varje dag. Och så kan hon få det där afrikanska stolta självförtroendet. Men örhängen när hon är fem månader gammal?
Det är först nu jag börjat inse att jag inte har ensam rätt att bestämma vilka bitar av Afrika min dotter ska få. Min man måste i lika hög grad få bestämma vilka delar han vill ge henne från sin kultur som jag måste få bestämma vilka delar jag vill ge henne från min kultur. Sen när hon är gammal nog att själv bestämma är valet förstås hennes eget. Men fram till det gäller det för mig och Bertrand att kompromissa. Men hur gör man det?
Bertrands strategi angående örhängena är att han vägrar blanda sig i de dagliga diskussionerna om huruvida Ronya är en flicka eller en pojke. Han tycker att eftersom jag vägrar att låta göra hål i öronen på henne så är det jag som måste förklara åt alla i Senegal att hon är en flicka. Det är väl rättvist, men ack så jobbigt. Ibland, när jag ser på blicken hos någon som jollrar med Ronya att frågan är påväg, så ropar jag högt "O tew,  O tew" innan de hunnit formulera sin fråga. Jag tittar samtidigt vädjande på Bertrand som kan franska flytande och betydligt fler ord på serere än jag. Kan han inte hjälpa lite grann? Men han ler bara kärleksfullt tillbaka utan att ge ett ljud ifrån sig. Det är jag som får förklara, fram till den dag jag inser att en flicka ska ha hål i öronen när hon är pytteliten.
En dag när vi gick till marknaden fick Ronya ha på sig sitt vita pärlhalsband och sin allra vackraste klänning. Jag köpte dessutom en massa plastarmband i olika färger. Jag tänkte att om jag spökar ut henne på andra prinsessaktiga sätt kanske vi slipper alla frågor. Men det hjälpte inte det minsta. När frågorna kom pekade jag förtvivlat på armbanden, klänningen och halsbandet och väntade att de skulle inse hur dum deras fråga var. Men ändå greppade senegaleserna tag i Ronyas öronsnibbar och såg uppriktigt bekymrade ut medan de på nytt formulerade sin fråga. Är barnet en flicka eller en pojke? Jag hade bara lust att gråta. Min strategi verkade inte alls fungera.
Jag har på allvar funderat att ge upp. Men tänk om vår Ronya inte blir en sån där prinsessflicka? Tänk om hon bara vill spela fotboll och klä sig i byxor? Kommer hon då någonsin att förlåta mig för örhängena?
Varken pärlhalsband eller plastarmaband hjälper...
Varken pärlhalsband eller plastarmaband hjälper...

Explosion

23.11.2011 11:03
På natten kände jag en konstig lukt tränga in genom dörrspringorna till sovrummet. Jag tänkte att det kom utifrån. Men i morse när jag sömnig gick till köket för att koka hirsgröten möttes jag av något jag aldrig glömmer. Golvet och väggarna såg ut som efter en blodig massaker. Innan det gick upp för mig vad som riktigt hade skett var jag en stund säker på att ett mord hade utförts i vårt kök. Men det var en vattenmelon som hade exploderat. Röda köttbitar och ljusröd vätska täckte alla ytor i köket.
När jag googlar "exploderad vattenmelon" är det ingen uppmuntrande information jag kommer över. Jag läser om fattiga bönder i Kina som dopar sina vattenmeloner med olika hormoner för att de ska växa snabbt. Därför händer det ofta att melonerna exploderar. Bönderna i det här landet är knappast rikare än bönderna i Kina. Betyder det att alla stora vattenmeloner som vi klämt i oss de senaste månaderna har varit stinna av hormoner? Eller finns det någon annan orsak till att en melon exploderar helt plötsligt?
Så typiskt! Vattenmelonerna har ju varit bland det enda i matväg som jag riktigt njutit av här....
(Bildmaterial saknas)

Dagens höjdpunkter

22.11.2011 20:28
-En kväll med Anne och Hanna på Arenan
(Tack Anne och Hanna)
-En bok som ska göra livet lite lättare (Tack Marika)
-Choklad - RIKTIG choklad! (Tack Rune)
Sisimmässämme olemme kaikki aika samanlaisia...
Sisimmässämme olemme kaikki aika samanlaisia...
Det finns hopp....
Det finns hopp....

Vardag i Fatick

22.11.2011 11:23
Här är vi nu mitt inne i en alldeles vanlig vardag. Jag ska måla upp ramarna för hur vardagen ser ut hemma hos oss. Inlägget är främst ämnat för Ronyas mommo och moffa, så att de kan räkna ut när vi gör vad i förhållande till deras rutiner. Vi är två timmar efter finländsk tid.
Jag vaknar för sista gången efter nattens alla matningar vid ca 05.00-05.30 och fördriver tiden halvsovande i sängen med en superenergisk Ronya till 07.00, när Bertrand efter sin joggingrunda kommer och avlöser. Bertrand sover numera allt som oftast i gästrummet så att åtminstone en i familjen får sova. Sedan följer en snabb dusch varefter jag ställer mig vid gasspisen och börjar röra i kastrullen med hirs. Ja, jag ger gröten en ny chans nu när Ronya också ska ha morgongröt.
08.00 åker Bertrand iväg till jobbet och ca 08.30 kommer Seynabou, vår hemhjälp. Jag vet inte hur vi skulle klara oss utan henne. Från det att hon går hem vid 16.00-tiden om eftermiddagen till det att hon igen dyker följande morgon hinner vårt hus se ut som ett bomnedslag. Speciellt köket. Seynabou har arbetat i många finländska familjer tidigare, bl.a hos Lassus och Stores. Därför kan hon till och med lite finlandssvenska! Hemsysslorna här tar mycket tid, så om man kommit hit för att arbeta (eller vara mammaledig med en baby) är det ett absolut måste att ha en hemhjälp.
Vid ca 09.00 kommer Ami för att ta hand om Ronya de dagar när jag och Henriette kämpar med franskan. Ami är den som ska vara med Ronya sedan när jag börjar arbeta, så det är bra att de redan nu lär känna varandra. Ronya avgudar både Seynabou och Ami. Så fort de visar sig om morgnarna lyser hon upp och sträcker armarna upp mot dem. Det är meningen att Henriette ska komma vid 10.00, men hon brukar dyka upp mellan 10.30 och 11.30. Hon stannar dock alltid exakt två timmar, som överenskommet.
Vid ungefär 13.30 kommer Bertrand hem från arbetet och vi äter lunch tillsamman med alla som just då råkar vara hos oss. Efter det följer en timmes siesta när alla slänger sig på en säng eller på någon matta och sover en stund. Om vi har riktigt tur sover också Ronya just den timmen. Vid 15.00 åker Bertrand tillbaka till arbetet och grannflickorna börjar så småningom uppenbara sig. Vi leker med dem tills Bertrand kommer hem för dagen någongång mellan 17.00 och 18.00. Sen är det kväll och de äldre generationerna från kvarteret dyker upp för samvaro framför vår TV (som utöver BBC har ett par arabiska kanaler som fungerar).
Vid 19.00 får Ronya bada i sin ljusröda plastbalja och ungefär 20.00 äter hon sitt kvällsmål. Sen efter det är alla kvällar och nätter unika. Flickan sover ju inte särskilt bra, så man vet aldrig vilka av kvällens och nattens timmar hon tänkt sova och vilka hon tänkt vaka.
Detta är i all korthet ramarna för vår vardag här hemma i Fatick.
Seynabou
Seynabou
Ami
Ami

Söndagstankar 2

20.11.2011 17:30
Gudstjänsten i Fatick firas varje söndag i en stenbyggnad alldeles invid torget. Själva kyrkrummet är inte mycket större än ett klassrum. Där finns ett enkelt altare och och några bänkrader. Inte mer än det. När man tar sig till kyrkan är gatorna fulla med liv och rörelse. Söndagen är nämligen den allra livligaste torgdagen här. Det är med andra ord en dag som är allt annat än sömnig och trög. I dag satte vi oss på bänken alldeles innanför dörren, och eftersom dörren stod på vidgavel kändes det nästan som att sitta mitt i torgyran. Det var alldeles för svårt för mig att följa med i liturgin eftersom den till största delen gick på serere, det språk som talas här. Vissa moment utfördes visserligen på franska, men de gick mig ändå helt förbi då jag redan under momenten på serere hade hunnit drömma mig bort.
Jag iakttog allt det som försiggick utanför. Hästkärror fullastade med människor och varor trängde sig mellan bilar och mopeder. En del kvinnor satt på vägkanten och sålde grönsaker, nötter och olika kryddor. Andra kvinnor bar omkring sina varor i bylten på huvudet. Alla var de iklädda vackra och färggranna klänningar. En gammal man satte sig i skuggan intill kyrkdörren och försökte få sin tupp såld. Torgljuden och torglukterna trängde sig in i kyrkan och blandades med den välbekanta lutherska liturgin. Det var en blandning som jag tyckte om. Jag tänkte, att så här måste det ha varit för de allra första kristna. De samlades i små grupper i enkla utrymmen, kanske just invid torgen. Medan livet pulserade strax utanför kom de tillsammans ihåg allt det som Jesus hade undervisat och gjort för dem. Ungefär som i dag.
Prästen predikade över texten i Matteus 25:31-46 - Människosonens dom. En text som passade ganska bra in i kontexten här bland alla får, getter och tiggare. Det var så många ingredienser omkring mig i dag som gjorde att det var så enkelt att sätta sig in i hur allt måste ha varit för tvåtusen år sedan. Precis som den lilla församlingen här i Fatick var de första kristna i Jerusalem en liten, liten minioritet.
När jag satt där bland de kristna sererna kände jag en stor tacksamhet till mina föräldrar som släpade mig till kyrkan varje söndag under min barndom. Mamma och pappa tvingade aldrig oss barn att gå i kyrkan, men de gjorde klart för oss, att är man kristen så firar man gudstjänst med andra kristna om söndagarna. De regelbundna gudstjänstbesöken under årens lopp har gjort att liturgin och de olika momenten i gudstjänsten blivit en del av mitt inre. Så fort jag sätter mig i en kyrka med luthersk liturgi så finns ett genklang inom mig, vare sig jag aktivt deltar eller bara finns där helt okoncentrerad. Det är ingen skillnad var i världen jag är. Det är lika överallt. Gudstjänstrytmen i mig finns också i andra länder och kulturer där det finns kristna som firar gudstjänst. Denna rytm, som består av igenkännbar liturgi och musik, skapar gemenskap på ett djupt plan med personer som man aldrig sett förut. Det är ganska mäktig. Man liksom tillhör en jättestor familj, för att använda ett utslitet religiöst uttryck.
Att jag får vara en del av denna stora familj på det här sättet har jag bara mina föräldrar och deras religiösa uppfostran att tacka. När jag var tio år gammal, och satt där i vår bänkrad i Borgå domkyrka och räknade minuterna tills predikan skulle ta slut, hade jag nog aldrig trott att jag en vacker dag skulle formulera dessa meningar. Jag var allt annat än tacksam just då. Men det är väl sådär med ganska mycket. Det är först långt senare som man förstår att uppskatta grejer som ens föräldrar utsätter en för.
Ungefär i de här banorna gick mina tankar i dag när jag satt i kyrkan. Sånger sjöngs. Böner bads. Predikan predikades. Det var inget högtidligt över det hela. Tvärtom var det jordnära, okomplicerat och kanske rent av lite stökigt med allt torgliv så nära inpå. Just därför kände jag att det här, det här är en plats där jag kan känna att Jesus är riktigt, riktigt nära. Mitt i livet. Det är där Gud trivs allra bäst. Så tror jag.
När gudstjänsten nästan var slut kunde jag konstatera att det där lilla tillägget till kyrkans förbön som jag tyst hade formulera för mig själv var något som Gud ansåg att var värt att åtgärda. Jag hade bett för mannen utanför kyrkdörren, att han skulle få sin tupp såld innan gudstjänsten var slut. Bertrand har de senaste dagarna hotat med att skaffa en kompis till vår hemska höna, och jag var så rädd att han skulle få för sig att köpa tuppen om han fick syn på den. Ungefär mitt i slutsången kunde jag till min stora lättnad se en äldre kvinna slänga tuppen över axeln och gå sin väg. Mannen hade fått sin tupp såld och det fanns inte längre nån risk att den skulle följa med oss hem.
Det var en bra kyrkdag i dag.
Kyrkdörren stod på vidgavel så jag kunde iaktta torgyran.
Kyrkdörren stod på vidgavel så jag kunde iaktta torgyran.
Jag var inte den enda som var intresserad av livet utanför.
Jag var inte den enda som var intresserad av livet utanför.
Det finns mycket att iaktta...
Det finns mycket att iaktta...
....på torget i Fatick om söndagarna.
....på torget i Fatick om söndagarna.
Mitt i torgyran kan man fira nattvard. (Bilden är från förra söndagens gudstjänst)
Mitt i torgyran kan man fira nattvard. (Bilden är från förra söndagens gudstjänst)

Ledaren

 May Wikström: Lång väg hem från kriget
Det hör till ovanligheterna, men det händer fortfarande.Ibland får gudstjänstbesökarna en...

Kolumnen

 May Wikström: Äpplet som föll
Jag hör till den klubb som våndas över att slänga mat.Jag och mina gelikar ger den öppnade...

Inkast

 Maria Sundblom Lindberg: Skavsår
Jag kunde låta bli.Tystna, slockna och pyssla med annat. Ingen tackar och man blir inte populär...

Brödbloggen:
Vårt dagliga bröd







Kultur Mer kultur

Stereotypa prästen bor kvar mellan pärmarna
Jörn Donners färska roman Son och far handlar om David Anders, en hemlighetsfull affärsman som blir skjuten och invalidiseras av en...

x