Tapio Luoma uppskattar erfarenheterna både från de österbottniska församlingarna och den urbana miljön som biskop i Esbo stift.
Tapio Luoma uppskattar erfarenheterna bÄde frÄn de österbottniska församlingarna och den urbana miljön som biskop i Esbo stift.

Har alltid velat vara prÀst

Ă€rkebiskopsval 20.

Esbobiskopen Tapio Luoma är först ut i KP:s fem kandidatporträtt

4.1.2018 kl. 15:35

Mitten av sextiotalet. Österbottniskt plattlandskap. En pojke och hans farmor rycker i dörren till den stiliga kyrka som Carl Ludvig Engel ritade för Kurikka församling. ”Jag minns ännu min besvikelse över att dörrarna var låsta”, skriver Esbobiskopen Tapio Luoma i Piispanpolku 10, en antologi med de nuvarande biskoparnas personliga berättelser.

– Egentligen kan jag inte säga vad det är som fascinerar mig så. Jag minns bara den där stunden när jag insåg att jag ville bli präst. Jag var 15 år, hade just gått i skriftskolan och var med i ungdomsverksamheten i församlingen. Känslan handlade om att få tjäna andra människor och vara med i deras verklighet och att få visa på Guds verklighet och kärlek. Det har jag fått göra i trettio år. Alla de mest glittrande glansbilderna har rivits itu, tidigt i jobbet. Församlingsarbete ger oerhört mycket men är också väldigt krävande. En präst till exempel på en liten ort får finna sig i att dras djupt in i människors liv och se hela spektret av livets rikedom och bisterhet. Det här fängslar mig. Så njuter jag också av att umgås med andra människor och av växelverkan med dem.

På frågan om hur Luoma vill stöda de nya generationerna av präster om han blir vald till ärkebiskop betonar han vikten av att präster sköter om sitt personliga andliga liv.

– Annars orkar man helt enkelt inte. Även om en präst kan motiveras av ett ideal om att vara andras medvandrare, så tror jag att krafterna i längden tar slut om man inte förankras i en övertygelse om att gå Guds ärenden. Att sköta sitt andliga liv utmanar också en att lära känna den kristna traditionen bättre, lära sig mer om Bibeln och kyrkans historia och det är nyckeln till en vidare förståelse av den kristna tron. Därför är den andliga fördjupningen inte något lösryckt tillägg, utan själva grunden för alla dem som jobbar i kyrkan.

Hur sköter du om ditt eget andliga liv?

– I det här fallet är det inget som jag vill skryta över. Jag läser dagligen åtminstone ett litet stycke ur Bibeln. Ibland, om det är något riktigt bra, lär jag mig det utantill. Bönen ser jag som en suck till Gud. Den är mycket viktig för mig. Jag kan inte säga hur mycket jag ber under dagen eller vilka ord jag använder, för det är inte det viktiga. Det väsentliga är att leva i insikten om att jag finns i Guds blick och att han leder mig hela tiden. Att delta i mässan är också viktigt. Men världarna är så totalt integrerade i varandra att jag har svårt att säga vad som är ”jordiskt” och vad som är ”andligt”.

Vad skulle få dig att säga: Jag vill/orkar/kan inte längre vara präst i den evangelisk-lutherska kyrkan i Finland?

– Inom överskådlig framtid kan jag inte ens föreställa mig att vår kyrka skulle förändras så radikalt att jag tvingades konstatera att jag inte längre vill tjäna den. Att jag själv skulle förändras så radikalt … det känns som en ännu mer orealistisk tanke. Kanske ifall att jag skulle känna att jag ljög för människorna, att jag till exempel inte längre hade en tro. Det skulle vara en så djup inre konflikt att jag var tvungen att fundera över om det här verkligen var min plats. Men sådana tankar har jag inte umgåtts med, snarare handlar det om en hurudan kyrka jag personligen är redo att jobba i.

Måste orka bära andras smärta

På uppmaningen att nämna sina karaktärsdrag beskriver Luoma sig som tålmodig, moderat men ändå beredd att söka nya vägar.

– Jag tål olikheter och klarar av att finnas med i svåra lägen. Församlingserfarenheten är också viktig. De åren har format hur jag tänker också som biskop.

Och vad är det då som kräver tålamod?

– Som kyrkoherde handlade det om att orka bära till exempel den smärta som finns i en arbetsgemenskap. Som biskop om att orka bära den smärta som finns i kyrkan överlag. Varken som kyrkoherde eller biskop kan jag ta bort den smärta som finns, men jag kan vandra med, lyssna och fråga de andra hur vi tillsammans ska ta itu med det svåra. Det här ser jag som en slags tålamod.

Den smärta som finns i det finländska samhället handlar enligt honom om en växande ojämlikhet och fragmentering, där människor förskansar sig i olika verkligheter.

– Inom kyrkan är äktenskapsfrågan just nu den svåraste för många. Där tror jag på biskopens roll som den som lyssnar, som erkänner smärtan och lever med i den.

Men om tålamodstaktiken till slut inte räcker och någon måste fungera som domare – till exempel i äktenskapsfrågan?

– I något läge kommer vi till den punkt där man konstaterar att ”det här är nu den linje som gäller”. Det är helt klart att ett läge där allt bara flyter också sliter på alla parter i längden. Å andra sidan handlar tålamodet om att ge den andra tid och om att söka en gemensam lösning. Och ingen ska heller tro att vi någonsin kan lösa alla svårigheter i kyrkan. När en svårighet tar slut kommer en annan, och förmågan att utstå sådana lägen kommer alltid att kräva tålamod.

Skiftande kyrklandskap berikar

Tapio Luoma beskriver sig som en som snarare lyssnar på andra än debatterar.

– När jag tänker på hur jag själv hanterar oenigheter, så tycker jag ändå att jag också har hittat min egen röst. Återigen var det församlingsåren som lärde mig att det är skäl att respektera andras åsikter och värdesätta deras sätt att klä sin tro i ord.

Luoma säger att han har vuxit upp i en omgivning där väckelserörelserna alltid varit en naturlig del av församlingens liv. Under tiden som kyrkoherde i Seinäjoki rörde han sig obehindrat mellan alla de inomkyrkliga väckelserörelser som fanns representerade. Han är tacksam över den bild han fogat samman av erfarenheterna i Österbotten och som biskop i Esbo.

– Och ändå känner jag starkt att det är samma kyrka. Bägge sammanhangen har sina styrkor.

Hur ser din egen bibelsyn ut?

– Min bibelsyn utgår från att Bibeln är oumbärlig, oerhört viktig och att vi diskuterar den och våra tankar och tolkningar av den alldeles för lite. Fastän olika läger säger ”vi stöder oss på Bibeln” så har den ändå fått en biroll. Samtidigt som Bibeln borde läsas och tas på allvar mycket mera än nu, så är det viktigt att minnas att det är Kristus som är vår Herre – inte Bibeln. Dess uppgift är att föra oss till Kristus. Den är en samling heliga skrifter sammanställd av människor som berättar hur Gud har verkat bland dem. På det här sättet pekar den också på hur Gud verkar bland oss. I sista hand ställer Bibeln oss inför frågan vad människan och hennes förhållande till Gud är i dag.

Intervjun med Tapio Luoma finns i sin helhet i Kp nr 1. Porträtten med kandidaterna i ärkebiskopsvalet publiceras varje vecka i nummer 1 till nummer 5.

May Wikström
Foto: Nicklas Storbjörk
Bön är ett tema som ligger emeritusbiskop Erik Vikström varmt om hjärtat. Nu kommer hans vardagsböner för året i kortform ut som en liten bönbok.

bön. För flera år sedan skrev biskop Erik Vikström en omfattande andaktsbok för hela året. Nu utkommer en kortvariant, med böner för vardagsbruk för alla som behöver det. 13.7.2018 kl. 14:58
Det finns saker hon kanske inte kommer kunna göra igen. Men Christa Mickelsson blir långsamt bättre, dag för dag, och hon uppskattar varje stund.

Överlevare. I september drabbades Christa Mickelsson av en massiv hjärnblödning. Hon överlevde, men när hon vaknade upp hade hon förlorat talförmågan och högra sidan var förlamad. Då började en lång och tung återhämtning. – Tidigare – före olyckan – tänkte jag att nu kan livet bara bli sämre. Nu tänker jag tvärtom. 4.7.2018 kl. 15:03

Helsingfors pride. Kyrklig vigsel av samkönade par är ett aktuellt tema som lyfts fram under årets Helsingfors Pride-vecka. Församlingar och kristna organisationer deltar också aktivt i programmet. 26.6.2018 kl. 12:52

biskopsval. Biskopen i Borgå stift Björn Vikström har valts till lärare i teologisk etik och religionsfilosofi vid Åbo Akademi. Vikström tillträder tjänsten den 1 september 2019. 19.6.2018 kl. 16:12
Lucas Snellman utanför Johanneskyrkan, därifrån Yle sände den första svenskspråkiga radiogudstjänsten år 1926.

radiogudstjĂ€nster. 90-årig tradition bryts när Yle utlokaliserar produktionen av radiogudstjänster. Församlingarna behöver nu satsa mer på planeringen. 19.6.2018 kl. 16:10
Karin Erlandssons bok lanseras på Kyrkans Ungdoms sommarläger i Pieksämäki, där hon själv deltagit i många år under uppväxten.

Fontana Media. Karin Erlandsson som blivit bekant för många Kyrkpressenläsare via sina texter om hur man upprätthåller en vardagstro kommer ut i bokform på Fontana Media i juli. 8.6.2018 kl. 14:12

MINNESSJUKDOM. Tron kan vara ett viktigt fäste när minnena bleknar. Kyrkan har gett ut en skrift med stöd för arbetet bland församlingsmedlemmar med minnessjukdom. 8.6.2018 kl. 12:44
Kyrkpressen har tidigare skrivit om Ahmad i 45/2017 och 21-22/2018

flyktingar. Efter nio år i Finland flögs Ahmad till Kabul i går tillsammans med tre andra utvisade afghaner. 7.6.2018 kl. 13:48
Farag Sadak

profilen. Då han kom till Finland kände han ingen annan som talade arabiska här. När flyktingvågen kom hösten 2015 hade Farag Sadak förberett sig för den i fem år. 7.6.2018 kl. 11:31

Ärkebiskop. I söndags installerades Tapio Luoma som ny ärkebiskop för evangelisk-lutherska kyrkan i Finland. 7.6.2018 kl. 10:00
Slutet nÄtt

Vasa. Två separata kyrkobesvär mot gemensamma kyrkofullmäktiges beslut att säga upp hyresavtalet för Dragnäsbäcks kyrka i Vasa har lämnats in till Vasa förvaltningsdomstol. 4.7.2018 kl. 10:22

regnbĂ„gsfrĂ„gor. Föreningen Malkus började som kamratstöd för kristna som tillhör sexuella minoriteter och könsminoriteter. 4.7.2018 kl. 09:08

Maata nĂ€kyvissĂ€. Det ordnas inga fler mässor under festivalen Maata Näkyvissä i Åbo utan kvinnliga präster. 25.6.2018 kl. 13:17