Jag har på sistone fascinerad fördjupat mig i kvinnornas andel i kampen mot den ryska regimen kring förra sekelskiftet. Den var inte liten, men har för det mesta blivit ihjältigen. Det är ju männen som skrivit också vår historia.
Här finns inte utrymme att redogöra för dramatiken under 1900-talets första decennium. Den som vill kan läsa vidare, till exempel om Kvinnokagalen. Den kvinnliga motsvarigheten till Kagalen, den underjordiska rörelse som organiserade det passiva motståndet under ofärdsåren. Kvinnornas roll var på många sätt avgörande, inte genom att koka kaffe och serva sina män utan genom att stå för viktiga delar av den konkreta kampen, med sin frihet som insats. Många män blev deporterade, men kvinnorna klarade sig. En orsak var utan tvekan att gendarmer och tjallare aldrig kunde ana att det bakom de uppblåsta borgarfruarna dolde sig förslagna aktivister. Uppblåsta inte av högfärd utan av förbluffande stora mängder förbjudna skrifter som de smugglade in i landet, insydda i sina kjolar!
Men det handlade om betydligt mer än det. Att Finland som första europeiska land gav kvinnorna rösträtt redan 1906 sammanhänger uttryckligen med kvinnornas insatser i kampen för vårt lands självständighet. Utan den hade kvinnorna helt säkert förblivit politiskt omyndigförklarade betydligt längre. Vi ska inte inbilla oss att speciellt många av männen i vårt land i början av 1900-talet ännu var redo att acceptera kvinnlig rösträtt. Men i kampen för självständigheten dög också kvinnorna – med sina kjolar.
Därifrån är det faktiskt inte långt till dagens attitydklimat. Ser vi på de konflikter som dominerar nyhetsutbudet runtom i världen kretsar förfärande många på ett eller annat sätt kring kön och sexualitet. I stora delar av världen är kvinnan fortfarande förtryckt, öppet och obarmhärtigt, och vi ska inte inbilla oss att vi är så mycket bättre på den punkten. Även om Finland hör till de mest jämlika länderna i världen, och vi har en lång tradition av fria och självständiga kvinnor, är den politiskt korrekta fernissan på sina håll ännu förfärande tunn. Och i den högerpopulism som nu firar triumfer är de kvinnofientliga attityderna öppet synliga.
Vi behöver alltså sannerligen inte gå över ån efter vatten för att stöta på rädslan för det kvinnliga könet, även om vi bröstar oss för vårt frisinne, jämfört med exempelvis den muslimska världen. Se bara på vår egen kyrka, där förskräckande många ännu på fullt allvar tar till Skriften för att legitimera sina kvinnofientliga attityder, helt blinda och döva inför det faktum att Jesus var det närmaste en feminist man kunde komma på hans tid.
Det är lätt att raljera över förstockade könsattityder, men verkligheten är allt annat än munter. Den starka högerpopulism som sveper över världen i dag, både i öst och väst, och bland både kristna, ortodoxa och muslimer, har starka drag av manlig revanschism. Ja rentav panisk skräck inför kvinnors makt och frigörelse.
