För att vi bara vet

I medier och i böcker letar jag efter uppmuntran: någon som ska säga att det finns en plats för säg kristen tro i någon sorts offentligt rum. Jag samlar på sådant: att Karl Ove Knausgård skriver om det olikhetsfientliga samhället där idealmänniskan ser som sin främsta uppgift att inte undertrycka några religioner eller kulturer genom att ge sin egen kultur eller religion företräde. Att det finns något aggressivt i självutplåningen.

Ja, är det inte just det jag känner av? Är det inte just precis det som gör att jag ständigt drar paralleller till min finlandssvenskhet: en känsla av att bli utsatt för aggression? Visserligen en intellektuell, uttråkad, ironisk aggression, men ändå.

En ledarskribent vill ha svar: varför tro på något som det inte finns några som helst bevis för?

Just då känner jag en sådan gemenskap med alla som under årtusenden knäböjt inför sin Gud: slavar, fria män, fattiga, rika. Vi är så många, så många, trots allt. Vi känner av något som inte är mätbart. Vi knäböjer för att vi bara vet.