Det innebär några rutinmässiga och färdigt ”juntade” möten per år, där det mesta klubbas av utan diskussion. Så även häromdagen. Hade vi inte sjungit en psalm, och fått oss till livs en kort andakt, hade allt varit undanstökat på en kvart. Men då tog jag till orda – och förlängde mötet med en timme.
Det gällde gudstjänsttiderna. Frågan fanns inte upptagen på föredragningslistan. Jag ville trots det ventilera något som upprört många i vår församling. Den organisationskommission som bereder en större omorganisering, där flera en- och tvåspråkiga församlingar går ihop till två stora, en svensk och en finsk, har nämligen långt över huvudet på församlingsmedlemmarna gått in för att minska antalet gudstjänster. Det som väckt ont blod, och föranlett en skrivelse till domkapitlet i Borgå, är att man framöver i vår församling (Lovisa svenska) skulle ha gudstjänst endast varannan söndag, i stället för varje.
Motiven är som väntat främst ekonomiska. Inkomsterna minskar, långsamt visserligen, men ändå stadigt. Och även om man säljer onödiga fastigheter (vi sålde två under mötet) vill inte pengarna, och personalen, räcka till. De anställda vill ju också vara lediga ibland. Och dessutom helst ingå i kollektiv där man har kolleger att prata med, och möjligheter att specialisera sig.
Det sistnämnda är bekant från många andra sektorer, såsom skolor, sjukhus och tingsrätter. För det är inte bara ekonomin som driver på centraliseringen. Det finns också en stark automatik inom alltmer professionaliserade yrkesgrupper; ju bättre utbildning, desto större ovilja och oförmåga att arbeta inom små enheter. Ensamjobb kräver mångsidighet och nära kontakt till markplanet – med alla de enkla arbetsuppgifter och möten med vanliga människor det innebär.
Vad gudstjänsterna beträffar brukar alla vara rörande eniga om att de utgör församlingens hjärta. Därför borde man rimligtvis göra sitt yttersta för att undvika rytmstörningar som skadar församlingen – de allt färre gudstjänstbesökarna utgör trots allt dess trognaste medlemmar. På den punkten var alltså de flesta i princip av samma åsikt. Och det var många som bad om ordet, tacksamma över att för en gångs skull få prata substans på ett kyrkofullmäktigemöte – för det gör man nästan aldrig.
En organisation där man av omsorg om personalens trivsel och professionalitet tvingar fram större enheter, med konsekvenser för kärnverksamheten – i det här fallet gudstjänsterna – drar mattan undan sin egen existens. Om det finns någonting positivt i detta, och det sade jag på mötet, är det att det tvingar fram nya former av aktivitet. Liksom vinterns snö och is nu smälter bort, och nya skott tränger fram ur jorden, kommer lekmän och -kvinnor snart att ta saken i egna händer, och ordna gudstjänster på egen hand. Kanske lika så bra, om ni frågar mig.
