För ganska exakt 20 år sen började Jenny Björkström i polisskolan. En vilja att hjälpa andra verkar vara snudd på inbyggd i hennes dna. Som barn ryckte hon ibland ut som ledsagare åt klasskompisar som inte ville gå ensamma hem från skolan.
– Jag har också alltid haft en stark känsla för rättvisa. Man tar inte kaffe från ekstra-klass på tåget om man inte betalat för att sitta där. Såna saker, säger Jenny Björkström.
Så kom det sig att hon började jobba som brottsutredare inom polisen, framför allt med utredningarna gällande misshandel och sexualbrott, delvis bland vuxna, men också mot barn och unga.
Att ägna sig åt brott som ofta riktar sig mot barn och kvinnor var för henne ett sätt att arbeta med ett mer omhändertagande perspektiv inom rättsväsendet.
– Det finns poliser som har sagt till mig att de aldrig skulle kunna jobba med de här sakerna, men det finns något i mig som vill se till de som är mest utsatta, säger Jenny.
Men efter femton år inom polisen blev hon trött. För trött.
Exakt varför har hon ännu i dag svårt att sätta fingret på. Det var inte bara ärendenas karaktär som tröttade ut henne, utan också att förundersökning var ett så tungrott maskineri. Det var så mycket som skulle skötas runt varje brottsutredning. Processerna kändes evighetslånga.
– Allt ska ju göras rätt inom polisen, det är ingen fråga om det. Men eftersom det rör sig om så många ärenden hade jag hela tiden en känsla av att jag aldrig hann upp till min nivå på hur bra jag ville sköta dem.
När hon började höra pulsen slå i örat, så pass intensivt att hon blev magnetröntgad för sina symtom, insåg hon med hjälp av sin man att hon behövde stanna upp. Kanske behövde hon också byta riktning i arbetslivet. Hon såg över sina alternativ, sökte in till psykologistudier vid Åbo Akademi, och kom in.
– Det är ju inget man skyltar med, varken att ens barn har blivit utsatt, eller att som vuxen berätta att man har ett sexuellt intresse för barn eller unga. Foto: Rebecca Pettersson
Nytt jobb, samma brott
Studierna var närstudier i Åbo och hemma i Larsmo fanns det tre barn att ta i beaktande. Men där fanns också en man och pappa till barnen som hejade på.
I dag är Jenny Björkström utbildad psykolog och delar sin arbetstid mellan Barn- och ungdomspsykiatrin i Jakobstad och Barns rättspsykiatriska arbetsgrupp i Vasa.
På den sistnämnda arbetsplatsen jobbar hon i ett team med bland annat sjukskötare, socialarbetare och läkare som hjälper polisen i utredningar där barn är inblandade. De tar ställning till om barnen kan intervjuas baserat på språkförmåga, deras psykiska mående och eventuella ledande faktorer.
– Barn är så lätta att leda. Också vuxnas minne formas ju av om man pratat med många om vad man varit med om. Minnet av en händelse formas hela tiden.
Arbetsgruppen skriver utlåtanden om intervjubarhet och tillförlitlighet på barnens berättelser. De genomför intervjuer med målsägande barn och gör teoretiska bedömningar av skadeverkan. Alltså, i fall där misstanken verkar stämma: utgående från forskning och det man vet om vad som hänt: hur skadligt har det varit för barnet?
Oklart hur många, ändå för många
Exakt hur vanligt sexualbrott mot barn är, det är jättesvårt att säga. Olika studier presenterar olika siffror beroende på vilka brottsrubriceringar man använt, i vilken ålder man har frågat. Skillnaden är också stor beroende på om man fokuserar på fysisk utsatthet eller också inkluderar sexualbrott på nätet.
Under 2024 mottog polisen i Finland totalt 4 986 anmälningar om misstänkta sexualbrott mot barn. Samtidigt anmäls de flesta sexualbrott inte, mörkertalet är stort.
Sexuellt våld drabbar både pojkar och flickor, men risken att bli utsatt är större om man är flicka.
Trots att det är svårt att uttala sig om exakt förekomst konstaterar Jenny Björkström att problemet finns och att varje barn som drabbas är ett barn för mycket. Samtidigt är det här en brottskategori som många inte vill tänka på.
– Då jag berättar vad jag jobbar med, både nu och då jag jobbade inom polisen, är det flera som har frågat hur det kan räcka till ett heltidsjobb. Då är jag ju inte direkt ensam om att jobba med det här i Österbotten.
– Många tänker nog inte att det finns i den mån det finns. Det är ju inget man skyltar med, varken att ens barn har blivit utsatt, eller att som vuxen berätta att man har ett sexuellt intresse för barn eller unga.
Vad är din erfarenhet från polisen, vilka människor kan vara förövare?
– Vem som helst. Från ung till gammal, på alla olika nivåer i samhället.
Vad gäller vem som riskerar att bli utsatt är verkligheten dock så krass att de barn som redan lever i utsatthet löper lite större risk för att drabbas. De som lever i familjer där det förekommer våld, som lever socialt isolerat, som har fysisk eller psykisk sjukdom i hemmet, som har väldigt frånvarande föräldrar, och så vidare.
– Allt jag räknade upp orsakar ju såklart inte att man blir offer för sexuellt våld. Man vet inte heller alltid vad som är orsak och verkan, men de tenderar att höra ihop.
Samtidigt finns det också skyddande faktorer. Varje barn som har någon vuxen som ser dem och vill dem väl har en skyddsfaktor precis där. Ju fler trygga vuxna i ett barns liv – desto bättre, säger Jenny Björkström.
– Man brukar säga att det behövs en hel by för att uppfostra ett barn, men det behövs också flera vuxna som ser varje barn.
Finns det något tecken man som vuxen behöver vara särskilt uppmärksam på?
– All form av illamående. Det behöver inte betyda att barnet blivit sexuellt utnyttjat, men det betyder att någon behöver se det barnet och fråga: Hur har du det?
– Om någon till exempel är jättearg, ångestfylld, depressiv, har jättesvårt med känslohantering eller absolut inte vill åka någonstans, då behöver någon fråga: Vad är på gång i ditt liv? Hur har du det?
Hur ska man tolka det om barnet möter frågorna med tystnad?
– Man behöver kanske inte tolka det så mycket. Då är det bara så.
– Om man tolkar så tolkar man lätt in sin egen oro eller förutfattade meningar. Men man kan lämna bakdörren öppen: Om du någon gång har något du vill prata om, då finns jag här. Jag bryr mig om hur du har det.
Vad kan vuxna, både föräldrar och andra nära, göra för att skydda barn från övergrepp?
– Det är bra att åtminstone en gång ha en diskussion där man framför: om någon säger till dig att du måste hålla något hemligt, då får du säga det till mig. Om någon gör något mot dig som känns obehagligt, då kan du berätta det för mig.
– Sånt jag själv har funderat på är också vad barnen gör på nätet. Visa intresse för det: Vad gör man i det här spelet? Spelar man själv eller tillsammans med andra? Finns det en chattfunktion?
Prata också om kropp och känslor med kidsen, också om sex, om än på ett åldersanpassat sätt. Det kan vara bra för barn att veta att mamma eller pappa också har en vokabulär för kropp och sex.
– Det är lite svårt att berätta att ”någon gjorde så här eller visade det här” om man inte vet ifall mamma och pappa alls snajar.
Och så kan man själv visa exempel på respekt för kroppslig integritet. Då man går på kalas kan man fråga: ”Är det okej att jag kramar dig ännu, fastän du fyller 12 år?”
– Våra barn växer ju upp någon gång. Jag som själv har pojkar har funderat på det här, hur ska jag rusta dem så att de inte ska gå över någons gränser, vad kan jag göra? Genom att man själv frågar får de en modell för hur man frågar samtycke: Vill du ha en kram? Samtidigt får de också en modell för att det är okej att sätta gränser för sin egen kropp, säger Jenny Björkström.
Hon tror det är viktigt att också ha någon slags taktik för hur man förhåller sig till då ens barn gör fel. Om de möts av ilska, rop och fördömande då de berättar om ett misslyckande, då gör man det svårt för dem att hålla kommunikationen öppen också i andra situationer.
– Förstås säger man åt sina tonåringar: Vi vill inte att du dricker. Vi vill inte att du trimmar mopeden, och förklarar varför man tänker så. Men man behöver också ta nästa steg: Fastän vi sagt att du inte ska dricka, och drick inte – men om du ändå skulle göra det, kör inte hem då. Ring oss istället.
– Lämna bakdörren öppen, för om man tappar kommunikationen tappar man också möjligheten att få veta om det händer något.
Och de barn som inte har en förälder som förmår bry sig, de har i bästa fall en lärare som ser dem. En ungdomsledare, en mor- eller farförälder, en kurator, ett skolgångsbiträde eller en kompis förälder. Någon som gör en orosanmälan eller frågar: Hur har du det där hemma?
Vad kan vi göra i församlingar, väckelserörelser och frikyrkor för att barn och unga ska vara trygga i verksamheten?
– Begär brottsregisterutdrag vid nyanställningar. Ha koll på vilka vuxna som finns i verksamheten, och ha fler vuxna på samma ställe så att det finns någon som kan reagera om det händer något. Ha en plan för vem som gör vad om misstankar väcks.
– Ha ett öppet diskussionsklimat också i arbetslaget. Är det okej att man skickar meddelanden åt barn i ett spel? Kan man ha kontakt med ungdomar också utanför arbetstid? Fundera över var gränserna går. Ofta är det små steg som leder till att det plötsligt gått för långt.
Och så en sista grej, en viktig sådan:
– Det är jättevanligt att skämmas om man blivit utsatt för sexuella övergrepp. Men det är inte du som behöver skämmas. Det är inget fel på dig, och det finns hjälp att få.
– Om det här når något barn eller någon ungdom som blivit utsatt: berätta för en vuxen som du litar på och be den vuxna att hjälpa dig.
Oroar du dig för ett barn?
– Om du har misstanke om att ett barn har utsatts för brott, oberoende av om det rör våld, sexualbrott eller något annat, kan du alltid ringa polisen eller socialvården för en konsultation.
– Om du överlag är orolig för ett barns situation kan du göra en barnskyddsanmälan. Man kan göra barnskyddsanmälan anonymt. Man kan också kontakta socialvården för en konsultation utan att uppge barnets identitet.
– Personal i bland annat skolor, församlingar, inom vård, polis och alla religiösa samfund har anmälningsskyldighet om de misstänker att ett barn är i behov av barnskydd.
Har du sexuellt intresse för barn?
– De flesta som har sexuellt intresse för barn upplever det som ångestskapande och förstår hur skadliga sexuella handlingar är för ett barn.
– Sexuellt intresse för barn leder inte automatiskt till sexuella handlingar. Genom att söka hjälp minskar man risken för att skada någon.
– Om du har rätt till arbetsplatshälsovård kan du kontakta dem för att få vägledning vidare. Arbetsplatshälsovården har tystnadsplikt.
– Till exempel på psykporten.fi finns också mer info och ett egenvårdsprogram för sexuellt intresse riktat mot barn.
Läs veckans ledare på samma tema här.
