Varför säger du inte förlåt? Säg förlåt.

URSÄKTENS TEORI.

Vi vet alla att vi borde be om ursäkt när vi gör ett misstag eller sårar och skadar någon. Ändå är det så svårt. Varför? Vi reder ut ursäktens teori med hjälp av förlåtelseforskaren Cathrine Felix och terapeuten Jan-Erik Nyberg.

5.2.2026 kl. 19:42


P
å engelska
talar man om förlåtelsens fem R: Responsibility, Regret, Repentance, Reconcile och Restitution. Responsibility handlar om att ta ansvar för det man gjort, oberoende av om misstaget var litet eller stort. Regret/repentance handlar om att verkligen ångra det som skett – och uttrycka det. Reconcile, försoning, handlar om att återupprätta någon sorts harmoni efter det som gått i kras, och Restitution står för någon sorts återbetalning, det vill säga att aktivt och konkret rätta till de fel som uppstått på grund av misstaget.

En studie kring brott och brottsoffer visar att en ärlig ursäkt och försök att återbetala skulden leder till ökad empati, förlåtelse, tacksamhet och andra positiva känslor hos offren. På motsvarande sätt minskar oförståelse, negativa känslor och muskelstelhet i pannmusklerna. En innerlig ursäkt verkar hos mottagarna också sänka pulsen och minska symtom på dålig hjärthälsa.

En forskare konstaterar att förlåtelseforskningen koncentrerat sig mer på att förlåta än på att be om ursäkt. Alla som läst sin bibel vet också att man uppmanas förlåta sjuttiosju gånger – men inte att be om förlåtelse sjuttiosju gånger. Vi kan kanske konstatera att bördan varit ojämnt fördelad och vilat mer på offret än förövaren.

Men forskning pekar på att det absolut lönar sig att be om ursäkt. En studie kring offrets perspektiv och upplevelser av förlåtelse och försoning visar att ursäkter och försonande handlingar leder till ett minskat behov av hämnd och ökad känsla av välvilja gentemot den som står för överträdelsen.

Det är ett socialt spel

Den norska filosofen Cathrine Felix, som forskat i ursäkter och misstag, uttrycker det så här: att be om ursäkt är ett led i ett språkligt och socialt spel som vi alla spelar, ett spel som har vissa regler. Vi ber om ursäkt för att ett fel uppkommit, någon har brutit mot reglerna och balansen måste återupprättas.

– Vi har förväntningar på andras ursäkter, säger hon.

Redan små barn försöker komma undan ursäkterna eftersom ett felsteg alltid innebär en törn för självbilden. ”Det var inte jag som började!”

– Det mönstret kan man sedan följa ända fram till Bill Clintons berömda lögn: ”I did not have sex with that woman!”

Ett sätt att komma undan är att försöka rättfärdiga sina fel. Bland lindriga och acceptabla rättfärdiggörelser finns exempelvis: ”Jag är ledsen att jag är sen, jag försov mig.” Bland det värre är något som en operationspatient fick uppleva när hon vaknade upp från narkosen och märkte att läkarna hade opererat fel fot. Förklaringen var: ”Det var för att det var fredag.” (Vårdfel begås faktiskt oftare fredagar och helger.)

En annan beklaglig strategi är victim blaming, att anklaga offret.

– Du har säkert någon gång upplevt att någon ropat till dig: ”Se vad du fick mig att göra!” Man smiter undan skulden genom att lägga den på den andra.

En skenbar ursäkt som upplevs som mer upprivande än tröstande är: ”Jag ber om ursäkt för om någon kände sig sårad.” Det är en ursäkt politiker tar till ibland, och problemet med den är att personen i fråga inte upplevs ta ansvar för vad hen gjort.

– När man ber om ursäkt på ett bra sätt tar man både ansvar för det fel man gjort och tar samtidigt avstånd från en sådan handling, säger Cathrine Felix.

– För offret är det också viktigt att den som ber om förlåtelse visar tecken på skam och på något vis försöker ställa saker till rätta.

Särskilt viktigt är det att be om ursäkt när man med säkerhet har skadat någon annan.

– Då handlar ursäkten om att återupprätta de moraliska band som skadats och bygga upp tilliten på nytt.


Varför är det så svårt att be om ursäkt, när det ändå är så bra?

– Ett ”förlåt” är ett erkännande av ett fel. Erkännandet öppnar för att andra kan värdera, kritisera, bedöma och döma oss. Psykologiskt sett skapar det här obehag, eftersom vi vill skydda bilden av att vi är en person som gör rätt och gott, säger Cathrine Felix.

Philip Tetlock, professor i psykologi, har studerat reaktionerna hos experter som har gjort felbedömningar. Hans studier har visat att experter ofta ogillar att erkänna när de har fel.

– Den här motviljan kan vara ett exempel på det som den amerikanska socialpsykologen Leon Festinger kallade kognitiv dissonans – det obehag vi känner när det vi gör eller tror inte stämmer överens med verkligheten. Det här gäller inte bara experter – de flesta av oss fungerar på samma sätt. Det kan vara därför det är så svårt att säga ”förlåt”. Det känns helt enkelt obehagligt att erkänna att vi gjorde fel eller hade fel. Misstaget påverkar vår självbild, säger Felix.


Grandet i det egna ögat

För oss som upplevt att någon gjort oss illa är ursäkten viktig. Som Melissa Horn sjunger:

Säg förlåt

Och allting är förlåtet

Säg förlåt

Och allting är förlåtet

Inget beslut har gjort så ont, ingen förlust har var’t så svår

Säg förlåt

Säg förlåt

Det lönar sig att be om ursäkt, det är det bästa både för den som gjort fel och för den som drabbats av felet. Ändå kämpar vi med det.

– Som det står i Bibeln: man upptäcker grandet i den andras öga men inte bjälken i det egna. Vår självkänsla har svårt att klara av att erkänna att vi gjort mycket fel, och att vi fortsätter göra fel hela tiden. Det är särskilt svårt om vi har en svag självkänsla, säger Jan-Erik Nyberg, pensionerad familjeterapeut och författare till boken Konsten att lära känna en annan människa.


En del har lätt att erkänna småfel, andra inte. Vad kan det handla om ifall man har svårt att medge och be om ursäkt för ens ett litet misstag?

– Jag tror det handlar om människor som är perfektionister. Man känner ett behov av att upprätthålla en bild av att man är en person som inte gör fel, för annars rasar världen samman. Så hemskt är det att förlora ansiktet. Ibland kan jag i terapi notera att en person kräver mycket av sig själv. Då brukar jag fråga: Kräver du av dig själv att du ska vara felfri? De flesta svarar ju nej på den frågan. Då kommer följdfrågan: Men om du ser på den konkreta situationen och problemet du nu beskriver, är inte problemet i grunden att du inte är perfekt?

– Det är svårt att jobba med det här, för det sitter ju så djupt. Att jobba med sådana sidor hos sig själv handlar om att gräva och gräva, tills man kommer allt längre ner. Men insikten om de egna tidigare omedvetna kraven är samtidigt paradoxalt nog befriande.

I parterapi tycker bägge parterna ofta att problemen i relationen främst är den andras fel.

– Jag brukar börja med att be dem lämna frågan om vem som är skyldig och i stället försöka lyssna på varandra, hur den andra upplever situationen. Överlag ska vi inte försöka fostra varandra, för det har vi inte mandat till. Vi kan bara fostra oss själva, men själva relationen kan fostra oss båda.


Offerrollen är lockande

Men om relationen till en annan människa trasas sönder av ett stort svek – exempelvis otrohet – är en ursäkt både nödvändig och helande.

– Jag tror att för att man ska kunna gå vidare så behövs det. De fem R:en är en bra sammanfattning av hur en sådan process ska se ut. Steg ett är att känna igen och medge: jag har gjort något fel. Det betyder inte att jag är genomdålig som människa, bara att det finns något jag gjort fel. Förmågan att se det är inte självklar. I vår kultur händer det oftare att man ber om ursäkt för att man blev fast – inte för själva felet. Det är inte äkta ånger, det är bara att anpassa sig efter omständigheterna.

Men i fall där en part i ett förhållande varit otrogen har Jan-Erik Nyberg också märkt att det kan vara bekvämt att inte förlåta.

– Den som inte förlåter får en maktposition. ”Om du gör det och det och det, kanske jag förlåter dig då.” Man får ett övertag som kan vara väldigt lockande, särskilt för en människa som har låg självkänsla och inte känner sig värdefull, och då inte heller kan känna att den andra sätter värde på en. Offerrollen är lockande – men om man har makt är man egentligen inte längre ett offer.

Också föräldrar behöver be om ursäkt av sina barn.

– Många har svårt att be om ursäkt av sina barn, om man exempelvis blir arg och skriker åt dem. Det kan handla om att vi har en hierarkisk syn på föräldra-barn-relationen, att man inte riktigt betraktar barnet som en hel människa. I den hierarkin är man själv perfekt och barnet ska fostras. Många föräldrar känner därför att de förlorar sin auktoritet om de ber om förlåtelse. Om barnet anklagar föräldern kan det, särskilt hos en äldre föräldrageneration, kännas som världens undergång. För bara några generationer sedan niade barn sina föräldrar: föräldrarna var högt uppe och ofelbara. Så tänker vi ju inte alls mer idag, säger Jan-Erik Nyberg.

Att be om förlåtelse har en helande verkan.

– När man ber om förlåtelse förstår barnet: nu är min förälder tillbaka. Då visar man också ett gott exempel. Barn lär sig inte att förlåta om ingen ber dem om ursäkt. Som det är med tron: för att vi har blivit förlåtna förlåter vi själva.

Text: Sofia Torvalds
Illustration: Malin Aho


Kultur. Paulo Coelho är den brasilianska författaren som erövrat världen med böcker som handlar om att bege sig ut på pilgrimsfärd och hitta sitt sanna jag. I den färska boken Häxan från Portobello heter hans huvudperson Athena: en vacker kvinna som bestämmer sig för att ta sitt liv i sina egna händer och odla sin övernaturliga begåvning. 28.9.2007 kl. 00:00

Kultur. På bokmässan i Göteborg i helgen kan besökare ladda ner hela Bibeln som ljudbok på sin egen mp3-spelare, sin mobil eller på ett minneskort. 28.9.2007 kl. 00:00

Samhälle. Biståndsfonden KvinnoBanken som Kyrkans Utlandshjälp lanserade i maj har under sina första fyra månader samlat in 225 000 euro för att stöda kvinnor i u-länderna. 27.9.2007 kl. 00:00

Kyrka. Det är salsakväll i församlingshemmet i Karis. Det bjuds varken på latinodans eller ens spansk sås, däremot står ett dukat bord i aulan. Ett insidertips säger att salsa skall läsas Salig Samling. 27.9.2007 kl. 00:00

Samhälle. De offentliga motsättningarna mellan kyrkan och Utlänningsverket bilades åtminstone till tre delar vid ett gemensamt seminarium förra veckan. 27.9.2007 kl. 00:00

Människa. I tiderna fick Dan Krogars inte någonting ut av sitt skribaläger, men i dag jobbar han med att hjälpa ungdomar hitta en tro och ett meningsfullt liv. 27.9.2007 kl. 00:00

Världen. Kristna ledare i USA har bett Kyrkornas Världsråd skicka sitt fredsteam på besök till USA för att hjälpa amerikanerna att få bukt med de stora vapenvåldsproblemen i landet. 26.9.2007 kl. 00:00

Kultur. Den tecknade tv-serien om USA-familjen Simpson är högkultur, på samma sätt som de bästa barnböckerna. Samtidigt ger den uttryck för tuff kritik mot amerikanskt samhälls- och kyrkoliv. 26.9.2007 kl. 00:00

Insändare. Att kyrkan oroas av att så många unga fullvuxna träder ut ur kyrkan är inte överraskande. Med tanke på att allting tyder på att trenden inte bara kommer att fortsätta, utan att den till och med kan förstärkas, förstår man att paniken är nära. Kyrkan bligar skrämt västerut och kan knappast se någon orsak att anta, att inte samma fenomen, d.v.s. att medlemstappet överskrider 1% gränsen, också kan ske här.   Kritiken mot att kyrkostyrelsen nu tagit steget att föreslå att rösträttsåldern i församlingsvalen sänks från 18 till 16 år, är inte en kritik mot att någonting "häftigt" görs, utan en kritik mot den del av beslutet som kan klassificeras som publikfrieri.   Kyrkan vill alltså nu aktivera ungdomarna, binda dem vid kyrkans verksamhet och få dem att känna att kyrkan verkligen är intresserad av deras insats, att kyrkan litar på dem.  Att de inte bara är kommande skattebetalare!   Men någonting skorrar verkligen illa! Om man verkligen litar på ungdomarnas omdömesförmåga, så borde väl kyrkan låta dem själv avgöra om de överhuvudtaget vill vara medlemmar!!! Nu anser kyrkostyrelsen att ungdomarna är tillräckligt mogna att rösta, men inte tillräckligt mogna att bestämma om sitt medlemskap...   Enligt nuvarande stipulationer, kan den unge medlemmen inte skriva ut sig ur kyrkan, förrän hon/han fyllt 18 år, om inte föräldrarna ger sitt skriftliga medgivande och medlemmen fyllt 15 år. Vore det inte redan på tiden att revidera denna åldersgräns så, att medlemmen redan vid fyllda 15 år själv kunde bestämma om sin kyrkotillhörighet? Nu anses medlemmen vara tillräckligt mogen att själv bestämma om sin konfirmering, men… Vid fyllda 15 år är man redan juridiskt ansvarig för sina gärningar, men…   Nästa steg är självfallet att överväga, om det överhuvud är förenligt med de grundläggande mänskliga rättigheterna, att tvångsansluta barn till kyrkan. Att det är en urgammal sed, kan knappast anses som ett tungt argument. Titt och tätt hör man förundrade kommentarer typ – ja men är det inte fantastiskt att över 82% är kyrkans medlemmar – utan att man ids/vill/vågar/… beakta att ca 97% av kyrkans medlemmar är tvångsanslutna. Vad annat kan ligga bakom denna urbota kutym, än ren och skär organisatorisk intressebevakning?   Borde inte kyrkan vara en gemenskap bestående av troende? Att påstå att den nyfödde, som vid några veckors ålder ansluts till kyrkans medlemskap, på något sätt är troende, kräver nog mera tro än vetande.   Frågan är alltså: När kommer kyrkan att ge individen rätt att själv fritt bestämma om sin kyrkotillhörighet? Först när mänskan har full rätt att själv bestämma över sitt medlemskap, finns det orsak att tro att kyrkan litar på mänskan. 26.9.2007 kl. 12:10

Kyrka. Kyrkostyrelsens planer på att rösträttsåldern i församlingsval sänks till sexton år från nuvarande aderton år applåderas av professor Göran Djupsund. Även om han sätter frågetecken i marginalen. 26.9.2007 kl. 00:00

Världen. Översvämningar har i höst drabbat sjutton afrikanska länder. – Nog har vi också i Mali haft översvämningar, men inte lika farligt som på andra håll, säger Arla Ljungqvist, missionär för Finska Missionssällskapet i Mali. 26.9.2007 kl. 00:00

Kultur. Svenskfinland är tragiskt efter utvecklingen vad gäller synen på bloggen som medborgarjournalistik, säger Mathias Rosenlund, mannen bakom Konsonantmylla.com. 25.9.2007 kl. 00:00

Kyrka. Olga Schevchuk koordinerar till vardags ryska ortodoxa kyrkans diakoniprojekt i den Karelska republiken. Verksamheten initierades på 90-talet av Kyrkans utlandshjälp som firade sina 60 år i söndags. 25.9.2007 kl. 00:00

Kyrka. Moskvas och hela Rysslands patriark Alexej II har beviljat ärkebiskop Jukka Paarma den ett förtjänsttecken av den apostoliske storfursten Vladimirs riddarorden för hans insats i att bygga gemenskap mellan kyrkorna. 25.9.2007 kl. 00:00

Insändare. Chefredaktör Stig Kankkonen gav sig i kast med en svår teologisk fråga i senaste nummer av KP. Man kan se olika på frågan om vad som är prästernas skyldigheter å ena sidan och rättigheter å andra sidan. Jag skulle ha ändrat på orden i huvudfrågan och istället frågat: Har prästen rätt att ge den åt alla, eller är han skyldig att med hänvisning till personens liv och leverne och det som det säger om den personens religiösa övertygelse vägra att göra det? För det är nog säkert en glädje att som tjänare få räcka sakramenten. Däremot kan jag tänka mig att det är med en tyngd på skuldrorna som man tvingas behöva säga nej. Som Ordets tjänare har man fått i uppdrag av att förmedla det Ord människorna behöver höra enligt Gud, dvs både lag och evangelium. När det gäller sakramentsförvaltningen så skall det skötas enligt Bibelns föreskrifter. SK skrev: "Prästens roll är att kalla alla till nattvardsbordet..." En sådan tankegång leder lätt till att nattvardsfirandet får en ny karaktär. Jag har förstått att nattvarden är de troendes måltid. Detta kan illustreras med två exempel: En ytterlighet är en ”modern” gatumission där alla som går förbi inbjuds till nattvard. Den andra ”ytterligheten” är biblisk praxis som utövades i urkyrkan där alla odöpta, katekumener och personer som var underlagt kyrkotukt sändes ut innan nattvard firades. Vidare skrev SK: "Det är den enskilda nattvardsgästen själv som avgör om nattvarden blir till välsignelse eller om den blir en dom." Månne inte ett sådant synsätt leder till onödiga samvetskval för den kämpande kristne medan den självsäkre världsmedborgaren går frimodigt fram. Det är prästens skyldighet att predika synd för synd. Och även binda obotfärdiga i sin synd. Däremot är det hans rättighet (också en skyldighet) att för alla ångerfulla syndare predika nåd och förlåtelse och inbjuda dem till förlåtelsens måltid. De två sista styckena i artikeln är ganska långsökta slutsatser till de texter som SK hänvisar till. Att jämföra förhöret i gammal kyrklig anda med den allmänna syndabekännelse och avlösning är att ta ansvaret av nycklaämbetets bärare. Visst har nycklamakten missbrukats och förhören blivit till maktmedel men ändå säger apologin (art XI) bl.a.: "Uteslutning från sakramentsgemenskapen proklameras hos oss för de uppenbart lastbara och för dem som förakta sakramenten. Detta göra vi i enlighet med både evangelium och gamla kyrkliga stadganden." "Goda församlingsherdar veta väl, huru viktigt det är att förhöra de oerfarna, men fördenskull vilja vi icke uppmuntra den tortyr, som bikthandböckernas författare tillreda..." Förhöret hör till god kyrklig tradition eftersom det allvarliga bibelordet kvarstår: "Ty den som äter och dricker utan att urskilja Herrens kropp, han äter och dricker en dom över sig." (1 Kor 11:29) Roger Pettersson 24.9.2007 kl. 23:49

vänskap. Ett negativt asylbesked betyder ändå inte att kyrkans stöd upphör. 8.4.2016 kl. 14:02

stiftsfullmäktige. Museiverket, Norra Österbottens landskapsmuseum och Ylivieska församling undersöker och dokumenterar kyrkans ruiner under de närmaste veckorna. 8.4.2016 kl. 13:58

Arkitektur. I början av mars misshandlades pastor Patrick Tiainen på väg hem i Karleby. 8.4.2016 kl. 15:06

Borgå stift. Biskopsmötet har diskuterat ökad gästfrihet vid nattvarden. 8.4.2016 kl. 13:59

musik. Sibboförsamlingarna planerar att bygga en kyrka i Söderkulla. 8.4.2016 kl. 12:43