”Jag var så ung, jag förstod inte ens att mamma kunde dö”

PERSOLIGT.

När biskop Raimo Goyarrola var sexton år insjuknade hans mamma i cancer. Då lärde han sig att glömma sitt eget lidande och koncentrera sig på den som lider. – Det var min första utbildning i att bli biskop i Finland.

2.1.2026 kl. 10:00


E
n eftermiddag i december står vi utanför det katolska biskopsresidenset på Rehbindervägen i Helsingfors. Det duggregnar, men det går inte att komma in, för det finns ingen trappa – en tillfällig spång in i huset konstrueras som bäst av några byggarbetare.

– Vi har haft mögelproblem i källaren, förklarar biskopen, och föreslår en promenad.

Raimo Goyarrola utnämndes till katolsk biskop i Helsingfors katolska stift i september 2023 – innan det var katolikerna i Finland utan biskop i hela fyra år. Det var inte bara den långa väntan som gjorde den nya biskopen väldigt omtyckt, det var också biskopens personlighet. Han är en man som ler och skrattar mycket, han är varm och omedelbar och talar efter nitton år i Finland en flytande finska.

Raimo Goyarrola utbildade sig först till läkare hemma i Spanien, sedan blev han präst.

– Jag har två ögon, med ett ser jag på det fysiska och med det andra på det andliga.

Katolska kyrkan har mässor i 33 städer i Finland. Efter mässan blir det ofta en kö.

– Så många vill krama, bli välsignade, ta en selfie. Är det en andlig eller en fysisk upplevelse då? Vi människor är en helhet. Också beröringen är viktig: som att lägga händerna på personens huvud då jag välsignar hen. För mig är det allt samma paket.


När mamma blev sjuk tog han ansvar

Raimo Goyarrola växte upp som Ramón Goyarrola i Baskien. Hans modersmål är baskiska och spanska – även om baskiskan rostat lite när han använder språket så sällan.

– Jag hade en lycklig, underbar barndom – tack Gud! Om jag kunde välja föräldrar skulle jag välja just mina. Jag kände att jag var älskad av dem, och jag älskade dem. Det fanns ett förtroende och tydliga roller i hemmet. Jag var den äldsta av syskonen och hade mest ansvar, men det var också något som formade mig på ett bra sätt.

Hans pappa var ingenjör och mamma tog hand om familjen – hon hade studerat för att bli pianist. När Raimo Goyarrola var sexton år insjuknade hans mamma i cancer.

– Klart det var tungt. Men jag tänkte redan då: var ska jag ha fokus? Är mamma mitt fokus eller är det jag själv? Det var en ganska mogen tanke, men den hjälpte mig. Jag stod henne nära och hjälpte henne och det fanns inte tid att tänka på min egen sorg. Hon var den centrala punkten, och det fyllde mig med en sorts frid. Det är intressant hur vi ser på andras lidande. Om fokus är på mig själv kan jag inte hjälpa, jag är nästan inte att räkna med. Men det är ju personen som är sjuk som lider. Den här tanken fungerade för mig.

Hans pappa led mycket, för han förstod hur illa det såg ut.

– Jag var så ung, jag förstod inte ens att mamma kunde dö, men pappa förstod det. Mamma fick metastaser. Jag tänkte att en mamma inte kan dö.

Men två år senare dog hon.

– Jag lärde mig tidigt att vara ett stöd för andra, och det har också hjälpt mig i mitt arbete som präst och biskop i Finland. Jag har varit redo för det uppdraget på grund av det jag varit med om.


Någon annan skulle säga: Jag är djupt traumatiserad eftersom min mamma dog när jag var tonåring. Men du tänker inte alls så?

– Nej, det finns inget trauma. Jag satt med mamma när hon dog. Det var en situation som var så full av frid. Jag var den trygga gestalten i familjen. Klart jag inte skulle ha klarat det i egen kraft – bara med hjälp av Guds nåd. Jag var inte ensam. Det fanns en sorg förstås, men det var en lugn sorts sorg.

Under de sista dagarna kunde hans mamma inte längre tala. Han sa till henne: Mamma, jag ber till Gud varje dag att du ska bli frisk. Då lyfte hon sitt finger och pekade uppåt.

– Hon menade att hon var redo för himlen. Då fattade jag: Gud vill inte att hon ska bli frisk, han vill att hon ska till himlen. Och jag accepterade Guds vilja. Det gav mig mer frid. Det är bra att vi ber om saker – men vi vet inte alltid vilken som är den bästa lösningen. Och nu efteråt tänker jag att det bästa var att mamma fick dö. Idag tänker jag att hon är närmare mig nu än om hon skulle bo hemma i Bilbao i Baskien. Då skulle det finnas ett fysiskt avstånd. Men sedan hjärtkurvan planade ut och maskinen pep ett långt pip, sedan dess kände jag att hon finns så nära mig. Jag kan inte se henne, men hon är här.

Han ler sitt finurliga leende.

– Jag är inte galen! Men det känns som om hon var närmare mig nu.


I en vägkorsning

Redan som elva–tolvåring visste Raimo Goyarrola att han ville blir läkare. Han gick till sin pappa med meddelandet.

– Jag sa till pappa: Jag har en god nyhet till dig! Jag ska bli läkare! Han hade ett eget litet företag och hade drömt om att jag skulle gå i hans fotspår som ingenjör. Så han sa: VAH?

Goyarrola skrattar åt minnet.

– Det var en besvikelse för honom. Men han gav mig frihet och jag fick bli läkare.

Efter sin examen jobbade han ett tag och stod plötsligt vid en vägkorsning: ett fint psykiaterjobb i Madrid och en annan bra läkartjänst i Pamplona. Men han hörde redan till Opus Dei och fick frågan om han ville studera teologi i Rom? Ville han bli präst?

– Åhå! Jag hade kanske nångång haft den tanken, men inte på allvar. Jag ville ju bli läkare! Baskien, Madrid, Rom? Det var ett svårt beslut. Jag bad och bad om råd av släktingar och vänner. Sedan studerade jag teologi och år 2002 blev jag prästvigd. Då var jag 33 år, som Jesus på korset. Jag tänker att jag är själens läkare. Jag har två ben att stå på, läkarens och prästens. Ibland ger jag andliga råd – och ibland ger jag fysiska råd. Som: ät D-vitamin och skaffa en klarljuslampa.


”Du är en unik människa”

Under sin tid i Finland har Raimo Goyarrola skrivit en doktorsavhandling om palliativ vård. Som katolik är han en stark motståndare till eutanasi.

– När eutanasibegreppet först började diskuteras var det på grund av olidlig smärta, men när folk idag ber om eutanasi är det oftast på grund av psykiskt och andligt lidande. Mot det fysiska finns det idag oftast bra mediciner.

Han funderar en stund.

– Medicinen har alltid varit palliativ. Även om man inte kan bota sjukdomen finns det mycket som kan göras. Jag tänker att människor som vill dö behöver att någon sitter bredvid dem och lyssnar på dem. Det finns så mycket man kan göra för människor som lider och är döende. Jag ser inte döden som en lösning, och jag vill inte som läkare ta livet av någon. Det är inte min uppgift.

Han minns ett besök hos en väns barn, som låg på sjukhus.

– Jag behövde inte ta hand om det fysiska, det var omhändertaget. Men jag frågade honom: hur mår du? Han sa att han inte står ut med sin pappa. Pappan var hård och kritisk och hade aldrig sagt något vänligt eller uppmuntrande till sonen. Jag bara satt och lyssnade, jag sa ingenting. Jag bad för honom och han talade och talade. Sen började han plötsligt gråta. Han liksom tömdes på allt. Och sedan sa han: ”Men han är min pappa, jag vet att han älskar mig.” Hans lidande var borta, det ersattes med frid. Det tog två timmar. Jag tror att ett problem är att ingen hinner lyssna på människor som mår dåligt. Varför har vi inte tid för varandra?


Jag tror också att många av oss jämför oss med andra, och känner att vi inte är lika vackra och lyckade som någon annan.

– Det är ett stort fel. Du är en unik människa. Du är lika viktig som alla fina människor som dansar på presidentens slott. Du har viktiga uppgifter, många av dem kan bara du ta hand om. Du är Guds avbild. Hur du än ser ut är du en människa.

– I filmer är alla vackra och intelligenta. Men jag tänker att alla kvinnor jag känner eller någonsin träffat är vackra. Jag känner inga fula kvinnor. Skönheten finns på insidan. Är du givmild? Tjänar du andra, bryr du dig om andra? Det är den äkta skönheten.

Han tror att ett av den moderna människans problem är att vi är så koncentrerade på vårt eget lidande.

– Jag tänker: om meningens subjekt är ”jag” så lider du säkert. Jag är arg eller ledsen för att jag är subjektet. Men om subjektet är du, eller vi eller ni – plötligt har du inte tid för dig själv och då får du frid. Det är min upplevelse. Vår kyrka är fattig och vi har många utmaningar, men jag är ändå glad och lycklig. Jag har inte tid att tänka på mig själv.

Nu är den tillfälliga trappan upp till biskopsresidenset färdigbyggd, och vi kan ta oss in i huset. Biskop Raimo Goyarrola förevisar kärleksfullt ett porträtt på biskop Hemming, heliga Birgittas vän och en av hans stora förebilder. Han visar också det rum där påven Johannes Paulus II övernattade under sitt Finlandsbesök år 1989.


Vad tackar du Gud mest för?

– För livet. Varje dag är en gåva, men någon dag kommer Gud att kalla oss hem. Och för trons gåva. Tron är en gåva, men man kan få den att växa. Många får inte trons gåva. Varför just jag? Jag vet inte. Men gåvan är också ett ansvar.

Text och foto: Sofia Torvalds


SOMMARLÄGER. – Att vara tillsammans handlar om ett grundbehov som vi alla bär på, säger Matti Aspvik, verksamhetsledare för förbundet Kyrkans Ungdom. 27.7.2024 kl. 20:50

Kolumn. Som barn minns jag att det var roligt när någon hade ordnat skattjakt för en. Det kunde vara i skolan, på någon födelsedagsfest eller i juniorerna. Man fick en karta i handen, några uppgifter att tänka på och sedan ut för att leta. 20.7.2024 kl. 11:55

PRÄSTER. Över 400 gudstjänster, dop, vigslar och begravningar på ett år – det kan tre präster i en medelstor finlandssvensk församling få dela på. Prästernas arbetsmängd varierar stort från församling till församling, visar Kyrkpressens granskning. 15.7.2024 kl. 10:00

SOMMARSÅNG. För 25 år fick skådespelaren Riko Eklundh en idé om göra en sommarkonsert i Nötö kyrka i Nagu skärgård. Idén förverkligades och konserten blev en succé. I år firar Sommarsång jubileum med två konserter. 16.7.2024 kl. 18:41

PRAKTISK TEOLOGI. Cecilia Nahnfeldt är professor i praktisk teologi vid Åbo Akademi. Hon har fördjupat sig i tanken om att kallelse är någonting som kommer utifrån, mer än inifrån. Och hon ser att det finns en förväntan på kyrkan, 12.7.2024 kl. 10:00

tro. Jag känner djup trygghet i tanken att längta efter Gud och hans rike. Kanske är det också att tro? 11.7.2024 kl. 16:24

FREDSARBETE. Att arbeta för fred är ett komplext jobb anno 2024. Men om man dummar ner det lite kanske man kunde säga att principerna är ungefär desamma som i en parrelation – om man vill nå fred gäller det att lägga egot åt sidan, spela med öppna kort och försöka förstå den andra parten. Minna Kukkonen-Karlander, elev till Martti Ahtisaari, öppnar upp om arbetet för fred i en tid av polarisering. 11.7.2024 kl. 18:11

Personligt. Då mörka moln samlat sig över Stefan Myrskog och han funderade om livet var värt att leva utmanade han Gud: Jag ger dig en termin. 8.7.2024 kl. 17:44

antisemitism. Kritisera Israel är okej. Men nidbilder och grumliga anspelningar om judar av bara farten är inte det, anser ÅA-docenten André Swanström. 8.7.2024 kl. 10:00

sorg. Med sin sista, stora kärlek Jocke Hansson fick hon bara fem gemensamma år. – Jag har varit arg på Gud och frågat mig varför det här skulle hända mig. Men idag är jag tacksam – hellre fem år än inget alls, säger Kjerstin Sikström. 5.7.2024 kl. 11:32

KYRKANS SAMTALSTJÄNST. Det hjälper att prata. De som svarar har tystnadsplikt och du får vara anonym. Tjänsten erbjuder stöd och någon som lyssnar också under sommaren. 5.7.2024 kl. 16:55

ÅLANDS UNGA KYRKA. Trots de spartanska omständigheterna blev ungdomarnas resa till Taizé i Frankrike en upplevelse de aldrig kommer att glömma. Det var gemenskap, tusenskönor och fåglars glädjesång dygnet runt. 1.7.2024 kl. 16:32

konfirmandarbete. Åbo svenska församling svängde på hela skriba-konceptet. Under en solig eftermiddag på ön Kakskerta berättar kyrkoherde Mia Bäck varför. 28.6.2024 kl. 15:17

Nekrolog. Anita Höglund, omtyckt krönikör och tidigare redaktör vid Kyrkpressens föregångare Församlingbladet, har dött. 25.6.2024 kl. 10:44

INGERMANLANDS KYRKA. Missionsorganisationerna har svarat på biskopsmötets frågor om prästvigningarna i Sankt Petersburg. Den ena av dem utmanar biskoparna om hur man tillämpar och tolkar ett missionsavtal. 10.6.2024 kl. 15:50

BORGÅ STIFT. I Borgå domkyrka vigdes på söndagen fyra personer till tjänst i Evangelisk-lutherska kyrkan i Finland. 9.6.2025 kl. 19:43

SAMKÖNAD VIGSEL. Finlandssvenska laestadianer och evangeliska skrev på protestuppropet. Folkmissionen driver utvecklingen. 9.6.2025 kl. 14:00

Personligt. Då hon fick sitt drömjobb tackade hon ja – sen blev hon diagnosticerad med cancer och sa upp sig. Plötsligt kände hon sig väldigt ensam. Elin Nylund tror inte så mycket på att göra upp en tioårsplan för livet, men hon vet att det alltid blir kväll, hur tung dagen än varit. Det är en tröst. Kanske till och med nåd. 11.7.2025 kl. 12:54

KORSHOLMS SVENSKA FÖRSAMLING. Kyrkoherde Mats Björklund var den enda sökande till kaplanstjänsten i Korsholms svenska församling. 6.6.2025 kl. 13:58

musik. Som barn ritade operasångerskan Monica Groop i psalmboken medan mamman Astrid Riska spelade orgel i Berghälls kyrka. – Hon har varit min lärare och min Alma mater. Jag har henne att tacka för hela min karriär. 5.6.2025 kl. 19:46