Christa Mickelsson är redaktör på Kyrkpressen.

Giv mig en (plast)gran med barn i ring?

Kolumn.

Det här är en berättelse om en plastgran, och allt omkring den, som lärde mig att ytterligare sänka ribban inför julen.

14.12.2025 kl. 17:33


D
et hände sig
i oktober 2025 att jag beställde en plastgran på nätet.

Det finns många orsaker till att folk köper en plastgran. Någon i familjen har fått allergi. Andra har helt enkelt tröttnat på att sopa barr och uppskattar en gran som uppför sig utan att behöva vatten, kärlek eller ens ett vänligt ord.


I just vår familj
fick jag ett sjukdomsanfall för åtta år sedan. Anfallet lämnade många men. Jag blev helt enkelt handikappad. Jag tycker om ordet handikappad, fast många har informerat mig om nymodigare och eventuellt mer passande termer.

”Första julen efter anfallet hade vi ingen gran.”

Första julen efter anfallet hade vi ingen gran. Jag bär fortfarande mindre själsliga ärr efter den granlösa julen. Jag har nämligen ett djupt barndomsminne från mitt barndomshem där jag ligger ensam på mage under granen bland barren och leker med en egenbyggd legobil och känner lyckan i mig, medan de vuxna talar om vuxnas angelägenheter.

Granen var helig. De sju åren efter den granlösa julen släpade barnens far hem en livs levande gran. Han gjorde det för min skull och, vill jag tro, kanske också för sin egen. Åtminstone skvallrade hans och farfaderns beteende om det: ”Dricker den mycket?” ”Är den inte lite sned?” ”Nej, absolut inte!” ”Oj så stilig och hög gran ni har.” ”Jag kan inte förstå hur den barrar så tidigt, jag har skött den så bra.”

Men långsamt, under en period på fyra år, började jag försiktigt umgås med tanken på att ha plastgran. Jag insåg att jag inte skulle kunna bära och klä granen själv. För att inte tala om hur jag skulle få ner julgranspynten från julskåpet i lägenheten, eller upp från källarförrådet (en utmaning även för friska människor). Jag ville inte ha hjälp, men jag behövde hjälp.

”Jag intalade mig att den riktiga doften av gran och jul ändå går över efter en dag eller två. Sedan är allt som finns kvar en lätt unken lukt av skog.”

Jag intalade mig att den riktiga doften av gran och jul ändå går över efter en dag eller två. Sedan är allt som finns kvar en lätt unken lukt av skog. För att inte tala om barren. BARREN! Hur får man ner en kruttorr gran från andra våningen i ett flerfamiljshus? Tips: drapera in den i lakan. Men om torkprocessen har gått för långt finns det ingenting du kan göra. Då får du slänga den kruttorra granen från balkongen. Och med den: din skam.

I år var jag redo. I år skulle jag hitta den finaste plastgranen. Jag hade under hela året scrollat genom nätbutiker som säljer granar. En kväll fanns den där på skärmen: en plastgran som såg ut som en vanlig gran.


För åtta år sedan
, efter tre och en halv månad, lagom till jul, blev jag utskriven från sjukhuset. Allt jag kommer ihåg från den julen (förutom saknaden av gran) är att jag inte behövde göra någonting. Inte ens köpa julklappar till mina barn – fast de bara var fem och åtta år. Jag behövde inte heller hålla tillbaka den lindriga hetsätningen, eftersom jag gått ner sju kilogram på sjukhuset av ren och skär olycka.

”Allt jag kommer ihåg från den julen (förutom saknaden av gran) är att jag inte behövde göra någonting. Inte ens köpa julklappar till mina barn – fast de bara var fem och åtta år.”

Alla jular efter anfallet, liksom alla andra dagar under året, måste jag hushålla med mina krafter. Det gör jag bland annat så här: jag pratar inte med någon på två timmar på morgonen, medan jag bär brusreducerande hörlurar. Det är som det är. Jag har accepterat att livet får börja långsamt.


Det är mycket
man kan skala bort under julen. Julklappar och julpynt. Julmat och julmusik. Julkyrka och den traditionella pepparkaksdagen den sjätte december. Men för mig är det svårt att skala bort julfrukosten. Då är det risgrynsgröt med mandel, tända ljus och familjens favoritjulskiva med Arthur Eriksson: ”Då sa herdegossen till det lilla lamm: Hör du ej vad jag hör?”

Arrangemanget leder förstås till en mindre kollaps senare på dagen. Det får jag ta.

Covidjulen 2021 firade vi julafton hemma med bara en gäst. Vi gick i julbastu. Vi åt rimliga mängder mat, och ingen behövde tillreda en rätt som ingen ville ha. Jag kommer inte ihåg att jag kollapsade en enda gång den julen. (Jag kan ha fel.) När barnen, flickan och pojken, senare tillfrågades mindes de den julen som den bästa någonsin.

Numera beställer jag julklapparna online. Min asymmetriska kropp har svårt att bära någonting alls. Familjen har ett duktigt antal presentpåsar som jag och barnens far återanvänder år efter år. (Jag kämpade länge med att paketera julklappar, men även den sysslan är utmattande.)

I december, och alla årets andra månader utom juli, kommer min assistent varje måndag och torsdag för att bland annat städa och göra fint i hemmet. Jag är inte riktigt nöjd med arrangemanget. Men jag sväljer stoltheten och låter henne göra sina uppgifter. Jag har en vän som kärleksfullt en gång kallade henne för min hushållerska. Det har jag tagit till mig.

Plastgranen då? Den står bakom halldörren och har gjort det i flera veckor.

Plastgranen då? Den står bakom halldörren och har gjort det i flera veckor. Jag tycker ju inte att man ska ha gran i början av november, allra minst i medlet av oktober. Dagarna går. Plastgranen står i en novembermörk hall och väntar.

En kväll i mitten av november får min tonårsdotter ett infall. Hon frågar mig, nästan lite förläget: ”Ska vi öppna granen?”

Någonting spritter till i mitt bröst. Är det nu det sker?

Dottern kastar sig över paketet. Tio små, flinka fingrar drar av all tejp tills kartongen är öppnad. Den initiala besvikelsen är påtaglig. Granen ser förskräcklig ut i lådan. En bedrövlig grön massa. Men så småningom, när vi vecklar ut alla grenar, ser vi en skönhet, som en ful ankunge som blivit en svan.

Vem skulle ha trott att en plastgran på 130 cm skulle få mig att känna så mycket julfrid? (Och så tidigt?) Den kräver ingenting. Allt uthärdar den. Min man sopar frenetiskt under granen några gånger, av gammal vana, tills han lågmält lägger undan sopborsten.

Christa Mickelsson


Kyrka. Den nybildade rörelsen Feministinen kirkko (den feministiska kyrkan) har skrivit ett öppet brev till biskoparna. 20.9.2016 kl. 15:12

Samvaro. Vi har levt under ”de talandes tyranni” tillräckligt länge, nu är det dags att värdesätta tystnaden igen. Det säger den danska psykoterapeuten och prästen Ilse Sand. 15.9.2016 kl. 10:39

Svenskfinland. Personer med dåligt omdöme har ibland fattat felaktiga beslut. Det kan Lina Laurent och Annica Lindström sluta sig till i första numret av Amos arv. 6.9.2016 kl. 16:07

profilen. Journalistiken har tagit Peter Fellman till de stora arenorna. Han brinner för sitt jobb men vet att livet är så mycket mer än titlar.– Min tro hjälper mig att se saker i rätt perspektiv. 6.9.2016 kl. 15:34

film. Över de bländande vackra skärgårdslandskapen faller snart en mardrömslik ridå. Kyrkpressens recensent har sett filmen Djävulens jungfru. 6.9.2016 kl. 14:00

radio. Från och med den 1 september hörs inte längre klockringning på lördag klockan 18 i Radio Vega. 5.9.2016 kl. 13:18

Arkitektur. Enligt Sari Dhima präglas den moderna finska kyrkoarkitekturen av en viss ängslighet. 2.9.2016 kl. 15:21

Bok. Kyrkpressens recensent Joanna Nylund har läst Peter Sandströms Laudatur. 2.9.2016 kl. 14:57

Äktenskap. Biskopsmötets redogörelse om kyrkans äktenskapssyn har väckt besvikelse hos många. – Det beror på ett missförstånd, säger Björn Vikström, biskop i Borgå stift. 2.9.2016 kl. 13:50

diakoni. Att bli subjekt i sitt eget liv. Det är det som innebegreppet empowerment, som nu tillämpas inom diakonin, handlar om. 24.8.2016 kl. 12:46

prästassessor. Kyrkoherden i Korsholm, Berndt Berg har valts till ny prästassessor i domkapitlet för en ny treårsperiod. Valet gjordes i går av prästerna i Borgå stift. 25.8.2016 kl. 11:44

profilen. Man ska inte fånga katten och sedan släppa den fri. Det var faderns kommentar till Bernt Snickars då han meddelade att han ska avsluta bilmärkesagenturen och företaget som pappan byggt upp. 25.8.2016 kl. 11:09

laestadianism. Delningen av den västlaestadianska grenen De förstfödda är nu ett faktum. En ny förening med det finska namnet Esikoiset som separerat från Esikoislestadiolaiset ry håller på att bildas. Orsaken är att den nya föreningen inte accepterar att lekmännen tagit över nattvardens och dopets sakrament. 24.8.2016 kl. 11:04

Får man fråga vad som helst med ålderns rätt? Snart tappar jag lusten att delta i släktsammankomster. 26.8.2016 kl. 00:00

tro. Från hemlös knarkare till livsglad medborgare som vill sprida evangeliet. Jesus förändrade Ali Niemeläs liv när han kände att döden var allt som fanns kvar. 22.8.2016 kl. 11:40

ekonomi. Ekonomigurun Sixten Korkman skrev en bok om allt det vi måste tro på om vi ska ha ett sunt ekonomiskt system. Utan Luther skulle vi inte vara där vi är i dag, skriver han. 25.1.2023 kl. 19:00

delaktighet. Elisabeth Hästbacka har doktorerat i socialpolitik på temat delaktighet i samhället för personer med funktionsvariationer. Numera jobbar hon med tillgänglighetsfrågor och har sett vad också kyrkan kunde jobba på. Hon har en hälsning till alla förtroendevalda. 25.1.2023 kl. 15:21

ungdomens kyrkodagar. Vem är du? Johannes Winé är med i planeringsgruppen för Ungdomens kyrkodagar. – Det är ett evenemang som alltid har fått mig att komma tillbaka. 25.1.2023 kl. 10:00

Personligt. – För mig var det en andlig upplevelse att vara utbränd. Som tonåring kändes de vuxnas kristendom som ett skal utan känsla, säger Hanna Klingenberg, redaktör för teve-programmet Himlaliv. 24.1.2023 kl. 18:00

LUTHERFORSKNING. Medan Leif Erikson forskat i Luthers skrifter har han överraskats av att frälsningsvissheten förekommer i det mesta reformatorn skriver. 14.2.2023 kl. 09:00