Varför fick just jag allt det här fina och goda? undrar Janne Sironen ofta, särskilt när han tänker på sin son.

”Att få barn har helat mina emotionella sår”

Personligt.

När Janne Sironen var sju år tog hans pappa sitt liv. Idag har han själv en sjuårig son. – Att jag fick Peter var så stort.

9.12.2025 kl. 13:00

I egnahemshuset i Rödsand i Vanda där Janne Sironen växte upp fanns det mycket kärlek och mycket som var svårt. Det var ett hus med stor tomt och en bäck, några kilometer från flygfältet. Han lekte mycket ute, han hade många vänner.

Men hans pappa mådde inte bra.

– Pappa jobbade vid Shell vid flygfältet, som chaufför för de stora bensinlastbilarna som förde bensin till flygplanen. Mamma var uppvuxen i Helsinge kyrkoby, där min morfar Väinö Sjöholm hade ett kafé och en butik för kolonialvaror. Pappa talade finska, mamma svenska. Pappa var skiftesarbetare, mamma hade under sitt liv bara tillfälliga arbetsplatser.

När han föddes år 1969 hade Janne Sironens pappa redan svår depression och fick snart sjukhusvård.

”Det blev värre och värre ju mer deprimerad pappa blev.”

– Ganska snabbt blev det svårt också i förhållandet med min mamma. Det blev värre och värre ju mer deprimerad min pappa blev. Han söp aldrig, han bara stängde av och gick på jobb. Mamma försökte förstå honom, men han talade inte. Mamma hade en mer öppen och vild karaktär, hon festade mycket och använde en del alkohol.

Nu när han själv har barn har han förstått hurdan enorm påverkan en pappa har på sitt barn, både i gott och ont. Om pappan är frånvarande och deprimerad vågar barnet inte ta kontakt.

– Jag blev emotionellt väldigt fäst vid min mamma.

Han har försökt komma ihåg saker om sin pappa. Han har ett enda positivt minne.

– Jag står på pappas fötter och håller i hans händer och han går, det är en sorts lek.


”Jag förstod att det var något hemskt”

Jannes pappa begick självmord år 1977, när han var sju år, lika gammal som hans son är idag.

– Innan han dog minns jag att jag en gång vaknade och hörde min pappa tala i telefon, säkert hade han ringt något hjälpnummer. Jag hörde honom säga: ”Jag har tidigare försökt med mediciner, men det har inte lyckats.” Jag förstod att det var något hemskt och stort.

Han minns också att han och bröderna en gång hittade pappas miniatyrgevär under hans jacka på soffan. De sa inget, de bara tittade på geväret.

Sommaren 1976 var hans mamma och pappa på resa i USA för att hälsa på mammas syster.

– Mamma sa att pappa trivdes bra där. Vintern och julen 1976 fick han jullov från vården. På nyårsafton, tre–fyratiden på natten, gick han till bastun och sköt sig själv.

Det var Janne och hans tre år äldre bror Kaj som hittade honom när de följande morgon letade efter raketer i bastubyggnaden.

– Min bror såg honom först. Sen tittade jag och såg att det var min pappa. Jag minns att vi på vägen från bastun till vårt hus grälade om vem vi skulle berätta för först. Jag sa att vi skulle
berätta för min 18-åriga halvbror Ulf, och Kaj sa att vi ska berätta för mamma. Vi bråkade om det ännu i farstun. Jag tror att jag på något vis försökte skydda min mamma genom att inte berätta för henne först.


Kom ihåg att du alltid ska tro

Efter pappans död började Jannes mamma festa ännu mer och resa utomlands, för att fly. De bodde på Kanarieöarna i nästan ett år, och där gick Janne och hans bror i privatskola. Hans relation till mamma var bra.

– Hon visade tydligt och gärna hur mycket hon älskade mig, Hon kramade mig mycket. Det här fick jag av henne: att någon bryr sig om mig, att jag är viktig. Men hon var på något vis mentalt väldigt omogen. Vi pratade aldrig om pappas död.

Han fick kärlek och pussar och kramar, men annars kändes det att han kunde göra nästan vad som helst. Skolan var hans tydligaste struktur, och kompisarna var viktiga för honom.

– Jag tror att jag på grund av min pappa tidigt lärde mig att hjälpa min mamma att klara av sitt liv. Jag förstod mycket av vad som pågick i mitt hem: att något var fel, och jag måste stöda mamma. Det var något jag gjorde resten av hennes liv.

Hans bror Kaj tog pappans död hårdare än Janne.

– Kort efter pappas död gick han omkring i pappas kläder och grät. Jag var den som bara klarade mig och tog hand om alla andra. Efter pappas död ville jag till och med skriva ett brev till min farmor och trösta henne.

Janne hade en barnatro. Han bad alltid till Gud när han hade svårigheter, som om han söndrat ett fönster. Han minns att han en gång satte sin hand på Bibeln och lovade Gud att alltid tro på honom. Mamma brukade be Gud som haver med honom om kvällarna.

– Min mammas faster Ines skötte en gång om mig när jag var sjuk. Hon var baptist och hon var den enda människan som tydligt och klart var orolig för min tro. Den sista saken som jag minns att hon sa var: ”Janne, kom ihåg att du alltid ska tro på Gud.”


Ett tecken från Gud

Hans mammas mentala tillstånd försämrades efter pappans död. Hon fick senare diagnosen depression och psykotisk schizofreni. Hon började höra och inbilla sig saker som inte alls stämde.

– Vi bröder försökte hela tiden säga ”det där stämmer inte”, men hon trodde inte på oss. Det var väldigt tröttsamt för oss alla. När jag var sjutton mådde hon så dåligt att jag måste ringa efter ambulans. Hon var psykotisk och jag förstod att det här klarar jag inte. Hon var på sjukhus i tre månader. Mammas sjukdom var en tung börda för mig när jag växte upp. Det som lindrade vår ångest bäst var alkohol. Alla vi tre bröder drack regelbundet.

När hon kom ut hade hon medicinering och måste besöka psykiatern regelbundet. Janne var ofta med henne vid läkarbesöken. Med åren blev hon lite bättre, mamman från hans tidiga barndom började komma fram då och då.

– Hon hade en barnatro livet ut. När hennes katt rymde kunde hon säga: ”Jag ropade på Jesus!” – som ett barn. När jag blev präst år 2006 var hon väldigt stolt över mig.

Hon dog i cancer år 2019, bara två veckor efter diagnosen. Både Janne och hans bror Kaj satt hos henne och läste Bibeln.

– Hon älskade särskilt berättelsen om Jesus och kvinnan som begick äktenskapsbrott. Hon kände sig syndig och önskade sig en starkare tro. Jag var glad över det, för det var ju precis sådana människor Jesus gärna tog emot.

På slutet frågade han henne om hon personligen vill ta emot Jesus och förlåtelsen.

– Jag sa: du kan säga ”amen” om du kan. Hon sa ”amen” fast hon inte längre kunde tala. Det var en enormt viktig sak för mig. Jag hade bett om ett tecken från Gud, en försäkran om att hon var frälst. När jag besökte hennes grav för ett år sedan förstod jag att nästa gång jag möter henne så är allt det tunga och svåra borta mellan oss. Jag får äntligen möta henne så som hon var, fullständigt helad och glad – en människa med ett oerhört varmt och ärligt hjärta.


”Gud talade till mig direkt i sitt ord”

Själv tappade Janne Sironen sin tro och förhållandet till Gud under tonåren. Han festade varje veckoslut. När han var nitton testade han milda droger, rökte marijuana och hasch.

– Min bror flyttade till Stockholm för det var lättare att få tag på droger där. Jag gick i yrkesskola och blev radio- och teve-montör som min äldsta bror Ulf.

Han ville hela tiden gå i skolan och utbilda sig. Han beundrade skapelsens fina och organiserade stukturer, och han undrade: varifrån kommer kärleken? Vad är kärlek egentligen?

En gång skulle han reparera teven hemma hos en äldre kvinna i Rödbergen. Hon ville ge honom en bok i gåva, Elämä maan päällä, kehityksen vai luomisen tulos?. Han läste den genast.

– Jag blev övertygad om att livet inte är en slump. Jag satt och drack whisky med min flickväns pappa och bad att få låna en bibel av honom. Jag läste den hemma varje kväll när min flickvän gick ut. Då tog Gud fast i mig. Jag minns ännu något jag läste i Ordspråksboken: Gå inte, min son, den väg som syndaren går. När jag läste det var det som om Gud hade talat till mig direkt. Gud ord var så levande och konkret för mig i den stunden.

Julen 1989 kom hans bror Kaj hem från Stockholm. Han kom hem för att han vid järnvägsstationen i Stockholm lyssnat på en pingstvänskör som sjöng: Jag är vägen, sanningen och livet.

– Han sa att han tänkte: Vem kan säga så där om sig själv? Han blev helt förvirrad. Mamma och min bror firade jul hos mig. På julnatten rökte jag och Kaj vid spisfläkten och talade om allt vi upplevt. Vi upptäckte att vi båda kommit till tro. Vi började leta efter en församling, och hittade en bibelgrupp. Idag tänker jag på det som en hemkomst till den barnatro jag en gång hade.


”Jag grät i över en timme”

Han gick i bibelgruppen i många år och började själv ta ansvar som lekman. Han träffade sin fru Jaana och gifte sig. Men han kände att hans tid inte räckte till för andliga frågor, han jobbade ju hela tiden.

– Jag ville läsa mer. Så jag sökte till Helsingfors universitet för att studera teologi. Jag var inte student, men det finns en kvot för sådana som inte är det. Jag tänkte inte alls att jag ville blir präst, jag ville bara veta mer. Men nu senare har jag förstått att Gud ville att jag går den här vägen, även om det var min kunskapstörst som lockade mig dit.

Efter fem års studier blev det stopp. Han började fundera allt mer på sin pappas självmord och leta reda på sjukhus- och polisdokument om hur det egentligen var med honom. Han klarade inte av att skriva på sin pro gradu-avhandling längre. Han tog kontakt med Studenthälsan.

– Två psykiatrer intervjuade mig och sa att jag behöver lång terapi, åtminstone två år. När psykiatrerna evaluerade mig var det första gången jag fick tala om mitt liv – och jag var trettio år. Det var inte lätt. Jag grät under hela mottagningstiden – i över en timme. Senare fattade jag: det här är första gången någon frågar vad som hänt mig. Jag hittade en terapeut och gick i terapi två gånger i veckan. Den psykoanalytiska metoden var bra för mig för jag hade ju aldrig fått berätta något. Så jag bara berättade och berättade och berättade.

Han och hans fru Jaana fick inga barn.

– Vi hade på många sätt ett bra äktenskap, men våra emotionella sår gick inte ihop. Efter 26 års äktenskap skildes vi efter ett gemensamt beslut. Jag tackar Gud för att vi nu är goda vänner.

I samma veva slutade han sitt jobb vid Såningsmannen, den missionsorganisation där han jobbat i många år. Han hade precis träffat sin nuvarande fru Julie, sedan fick de barn. Sedan dog hans mamma. Allt hände inom ett år, enorma omställningar.

– Jag var så oerhört trött efter allt det här. Jag bodde i vår lägenhet ensam i ett år, fast jag dagligen besökte Julie. Jag behövde den tiden för att vara ensam. Jag sa till Gud: Så här gick det. Du har sett allt på förhand och vet allt, nu får det gå som det går. Men jag väntade mig inte att jag skulle få uppleva Guds nåd kanske mer konkret än någonsin tidigare.

Den största saken för honom emotionellt var att han fick sin son Peter.





– Jag tänkte aldrig att barn är något viktigt för mig.



Jag hade tagit mycket hand om min brors flickor tillsammans med min fru Jaana, så när Julie sen var gravid tänkte jag att det kanske skulle vara bra om det var en flicka, för jag är van med flickor. Men sen var det en pojke. Det har varit en så viktig och fin sak. Jag har blivit helad själv tack vare att jag fick bli pappa till Peter. Jag tänker på det varje dag.

Först nu förstår han hurudan enorm betydelse relationen till pappan har för ett barn — också när relationen saknas.


Hur god Gud ändå är

Galaterbrevet har alltid varit viktigt för honom, för att det handlar om hur vi genom nåd och tro blir Guds barn och hittar vägen hem.

– Första gången jag upplevde Guds nåd var när jag kom till tro. Andra gången var efter skilsmässan. Jag förväntade mig inget straff för skilsmässan, men ändå blev jag så förvånad över hur goda gåvor Gud ger – just när jag känner mig som mest misslyckad.

Han sitter ibland och undrar: varför fick han allt det här? Varför han, varför inte någon annan, vem som helst? Han röst brister när han försöker säga något om det.

– Genom det här har jag förstått att nåden finns där verkligen konkret också när du misslyckas – kanske i synnerhet då. Jag har också förstått något om Guds allsmäktighet: han använder allt för sina goda syften, också våra synder och misstag. Det här har gjort att jag kommit närmare Gud.

En gång bad han en präst be för honom, om det fanns kedjor av släktförbannelser som måste brytas. Det var inte bara hans pappa som begick självmord, också hans farfars far, faster och morbror gjorde det.

– När jag skrev ner allt kändes det faktiskt som en förbannelse: så mycket psykisk sjukdom och alkoholism och självmord i en så liten krets. Men ändå har jag trott på Gud redan som barn och får nu arbeta som präst.

Den djupaste frågan om nåd är ändå: varför han?

– Min faster Lyyli bodde i mellersta Finland. När jag som vuxen träffade henne sa hon med sin varma och vänliga röst: Kyllä on joka päivä pantu kädet ristiin teidän poikien puolesta (vi har varje dag knäppt våra händer för er pojkar). Hon har hela tiden bett för mig och min bror. Än i dag får jag tårar i ögonen när jag berättar om det för någon. Jag har inga svar på hur det här fungerar, men jag är så tacksam för att hon bett för oss. Idag är jag övertygad om att inget kan skilja mig från Gud.

Sofia Torvalds


Utmärkelse. Karolin Wargh, kantor i Solfs församling, är årets kantor. – Det känns helt otroligt och väldigt roligt. Jag hoppas att jag genom den här utmärkelsen kan föra fram hur viktigt det är med orgelpedagogik, säger hon. 8.8.2019 kl. 16:23

på djupet. Var tredje vecka träffas en diskussionsgrupp som behandlar teologi, filosofi och psykolog i Malax. Gruppen kallar sig Amici in spiritu och fungerar som en motkraft till samtidens ofta ytliga och aggressiva diskussionsklimat. 29.7.2019 kl. 10:00

gemenskap. Hanna Mithiku vill att kyrkan ska leva som den lär och att förkunnelsen om alla människors lika värde ska synas i församlingsarbetet. Det har fått henne att ställa upp som förtroendevald, och i dag är hon ordförande för gemensamma kyrkofullmäktige i Helsingfors. 25.7.2019 kl. 08:30

sjukhuspräst. I det kyliga, kliniska kaos som sjukhus och sjukdom kan innebära finns det personer som bygger altaren och andas empati. 25.7.2019 kl. 08:30

förrättningssamtal. ”Nästan terapeutiskt” och ”rutinmässigt” är ord människor använder för att beskriva samtalet med prästen inför sin bröllopsdag, sitt barns dop eller en anhörigs jordfästning. De flesta har positiva erfarenheter, men hos några har mötet lämnat en besk eftersmak. 24.7.2019 kl. 10:57

teater. På Kyroboas möter vi en predikant som är osympatisk redan från början. Under liten himmel är en obehaglig berättelse om maktmissbruk och svårigheten att säga ifrån. 11.7.2019 kl. 14:55

ledarskap. Teemu Laajasalo leder ett brokigt stift där församlingarna trots sina skillnader ställer samma fråga: Hur kan vi tala om evangeliet så att det blir relevant för människor i dag? 11.7.2019 kl. 00:01

sorg. Jan-Erik Nyman hade varit präst i ett år när han förrättade sin första jordfästning. Det svåraste som präst har varit att möta den sorg som kommer oväntat – och att inte gömma sig bakom yrkesrollen när sorgen kommer nära. 27.6.2019 kl. 10:20

sorg. Sorgen är inget att skämmas över – eller att vara stolt över, säger Fritjof Sahlström. Den är en del av livet. Men han tror vi behöver våga dela berättelser och ge rum för sorgen i vardagen. 27.6.2019 kl. 10:00

sorg. Pamela Granskog skriver om sorgen i att mista en förälder och om hur man talar om för sina barn att deras mormor inte kommer finnas hos dem. Hon tror det är nödvändigt att tala med barn om döden – för henne var det en viktig bit i den egna sorgeprocessen. Samtidigt måste vi ge dem hopp. 27.6.2019 kl. 10:00

livsberättelse. En natt under Bosnienkriget drevs Emina Arnautovic genom en svår frontlinje. Granaterna regnade ner runt henne och dottern hon bar i sin famn. – Då tänkte jag att om jag överlever måste jag göra något av mitt liv. 11.7.2019 kl. 12:00

musik. ”Jag är ju bara från Kokkola”, kan Nina Åström tänka när hon rör sig bland musikvärldens stora eller spelar i ett fängelse. Efter trettio år i branschen och ett femtontal skivor ger hon ut sitt första album på svenska. 28.6.2019 kl. 15:34

pride. Elva ledare för kyrkliga organisationer och väckelserörelser stöder en insändare som publicerades i tidningen Itä-Savo där fyra kyrkoherdar ifrågasätter kyrkans engagemang i Pride. 25.6.2019 kl. 17:33

jourhavande präst. I sommar har prästerna jour på begravningsplatserna i huvudstadsregionen och hoppas på att få samtala med besökare och anställda om livet, döden och allt som ryms däremellan. 27.6.2019 kl. 00:01

kaplansval. Johanna Björkholm-Kallio har valts till kaplan i Jakobstads svenska församling bland tre sökande. Församlingsrådet valde henne i går kväll med rösterna 7 mot 6 för Jan-Gustav Björk. 20.6.2019 kl. 10:06

mission. Tre män med ett gemensamt barndomsland och en längtan efter att hjälpa. Det är allt som behövs för att ge ut en ljudversion av Bibeln på ett språk man inte själv behärskar. Ben Fernström, Rune Särs och Johan Lassus har tagit vid där deras föräldrar missionärerna slutade. 14.9.2023 kl. 19:00

kyrkoherdeinstallation. På onsdagskvällen fick Matteus församling i Helsingfors en ny permanent kyrkoherde då Patricia Högnabba välsignades till tjänst. Församlingen har bland annat profilerat sig med ett starkt ungdoms- och musikarbete och det genomsyrade också hela installationsmässan. 13.9.2023 kl. 23:26

PEDERSÖRE. Oberoende av om Daniel Björk jobbar i Petrus eller Pedersöre är ett uppdrag exakt det samma – att kämpa mot byråkratin. 13.9.2023 kl. 19:00

tro. Merete Mazzarella kan inte säga om tron på Gud ”fungerar”, men hon vet att hon har glädje av den. – Jag tycker att tro är det enda som kan hjälpa mot en känsla av skuld. 13.9.2023 kl. 10:00

FÖRETAGSAMHET. Tre präster och teologer jobbar med bas i Kronoby med att coacha företagare. Ganska lite behöver översättas från ”kristendomska” till vardagsspråk, säger de. Att vara företagare handlar om livets grundfrågor. Om allmänmänskliga saker som också Jesus har talat om. 12.9.2023 kl. 13:25