Trygve Stålstedt minns inte när han någonsin skulle ha fått en kram när han var barn. Satt han någonsin i någons famn? Barndomen på Kråkö i Borgå skärgård var karg och hård.
– Min pappa var båtbyggare, och han var alkoholist. Vi var tre bröder och jag var mellanbarnet. Jag minns att jag som barn rymde till söndagsskolan. Min mamma gjorde säkert sitt bästa, men hon räckte inte till.
Under den senare delen av sitt liv har han tänkt mycket på vad den barndomen gjorde med honom. Om man växer upp så, då har man inga känslor, och inga värderingar. Vem är man egentligen?
Han hade ingen aning.
– När jag själv blev pappa kunde jag inte visa känslor för mina egna barn, för jag hade aldrig lärt mig hur man visar känslor.
I skolan var han mobbad, stämplad av sin familjebakgrund.
– Jag var så nedtryckt redan i skolan, och jag tryckte ner mig själv. Jag tyckte jag var ingenting.
– Under den tiden miste jag min tro. Jag kände att Gud inte hade hjälpt mig.
Men det fanns ett sätt att göra rätt för sig. Trygve Stålstedt lärde sig tidigt att arbeta hårt.
Problemet var att han inte kunde sluta.
En del människor, tror Trygve Stålstedt, är missbrukare från barndomen.
– De behöver bara dricka en gång så är de fast.
Hans pappa var alkoholist, och hans farfar var alkoholist. Också han själv blev alkoholist, men först var han arbetsnarkoman.
Han var metallarbetare och produktutvecklare. En tid byggde han industriautomater från början till slut.
– Och jag hade ett eget litet företag vid sidan av. Jag jobbade nästan dygnet runt för att komma undan alla känslor. Nästan dygnet runt, alla dagar. En tid renoverade jag vårt hus om nätterna. Det kunde gå veckor då jag knappt hann se frun eller barnen.
– Jag försökte ju vara en bra pappa när jag var hemma, men sen kom alkoholen in i bilden. Jag använde alkohol som bedövning för att få ner mina varv, eftersom jag var så stressad och jobbade så mycket. Det var inte klokt, men det förstod jag inte då.
Tänkte du någonsin ”Nu blir jag som min egen pappa”?
– Nej. Jag tänkte inte. Jag bara fortsatte, som en maskin.
Han fick burnout efter burnout. Blodtrycket var skyhögt. Sedan fick han dubbel blodpropp – och efter det hittade läkarna en aneurysm i hjärnan. Han hölls inte på benen och det visslade i huvudet, och han skickades i ilfart till Helsingfors.
– Neurologen sa: Aj, du lever ännu.
Sedan blev det operation, tvångsledighet. Sedan blev det sjukpension. Han fick inte jobba mer. Hans fru ville ha skilsmässa. Han hade inget annat kvar än alkoholen.
– Den största förlusten var inte hälsan och arbetet utan omvårdnaden om mina barn. Jag visste inte hur jag skulle hantera det.
– Jag löste det med alkohol.
Och sedan, en dag, slutade han dricka. Han hade nått botten. Han vet inte än i denna dag hur han klarade av att sluta, annat än att det var Gud som gjorde återinträde i hans liv.
– Det var vår Herre som lyfte upp mig och sa att nog har du något att göra ännu. Du har en uppgift. Så djupt som jag var skulle jag inte ha kommit upp på egen hand. Jag bad nog. Men när man är så nere så tänker man inte att han där uppe ska bry sig om en.
För första gången i sitt liv började han fundera på vem han var.
– Hur fungerar jag? Hurdana är mina värderingar, hurdana är mina tankar? Jag hade ju förlorat allt som var jag, och jag måste bygga upp allt på nytt. Det är ett så otroligt stort jobb.
Hur klarade du det?
– Genom att ta det lugnt, en dag åt gången. Det är grunden. Jag tog reda på mycket själv. Jag satt och funderade. Jag frågade mig själv: Är det här bra? Vad vill jag?
Han märkte att han tycker om att pyssla med sina händer. Han snickrar, han bakar. Han tycker om att sjunga. Han sjunger tenor i många körer, han sjunger på begravningar och fester.
Och han ger ut sitt telefonnummer, så att andra missbrukare ska kunna ringa honom om de behöver hjälp och stöd för att komma ur sitt missbruk.
– Det är en konst att lyssna, både på det folk säger och det de inte säger. Man hör så mycket när man lyssnar på folks tonfall. Först måste man stoppa undan sitt eget ego och vara redo att lyssna på hur någon annan tänker. Det är steg ett. Det finns ett ord som heter ödmjukhet. Det är kanske inte riktigt i ropet idag.
Han brukar inte ställa så många frågor.
– Människor behöver inte så mycket frågor. Jag har sådana som ringer varje dag. Genast när jag hör deras röst vet jag hur de mår. Jag är inte sådan som säger ”voj, voj”. Det är olika från fall till fall, men ibland måste man vara ganska hård. Och det finns sådana som inte alls tar något åt sig.
Många missbrukare är deprimerade. Det är svårt att jobba med missbruket när man är deprimerad. Men för att få bukt med depressionen borde man samtidigt få bukt med alkoholen.
– Det som människor behöver är hopp. Man måste försöka få tag på det som folk har att bygga på, det som är positivt.
Också själv har han sådant han fortfarande hoppas på.
– Till exempel att hitta en kvinna att dela livet med och öva känslor med.
När en missbrukare sätter punkt för sitt missbruk händer det ofta att också det sociala sammanhanget går förlorat.
Trygve Stålstedt visar en anonym, fördömande lapp som han fått upptejpad på dörren. Den handlar om att det inte finns räddning för sådana som han.
– Det finns personer som inte är nöjda för att jag är nykter, på grund av sitt eget illamående. Folk vill alltid ha en clown, och nu är clownen borta.
– Jag brukar inte tala om min tro. Jag är mycket i kyrkor och sjunger, och i många år gick jag aldrig till nattvarden. Jag var så nedtryckt att jag kände att jag inte är värd det. Men nu går jag – senast igår!
Han tror att många av hans körkompisar inte har en aning om att han haft alkoholproblem. Det är inget han talar om, men heller inget han döljer.
I många år efter blodproppen sjöng han inte. Hans minne var helt borta.
– Jag visste ju knappt om jag sjöng jul- eller sommarsånger. Jag kom inte ens ihåg att jag var på väg till toaletten. En gång tog jag bussen till stan när jag bara skulle på toaletten, och lämnade ytterdörren öppen mitt i smällkalla vintern.
Men nu sjunger han igen. Det ger honom mycket.
– Och det behövs alltid en tenor.
Vad tror du är meningen med livet?
– Meningen med livet är att vakna upp på morgonen och veta vad man har framför sig denna dag. Jag planerar inte framåt.
Han citerar det som farbror Melker säger till Tjorven i Vi på Saltkråkan: Denna dagen, ett liv.
– Men så här var det inte under mitt förra liv, fortsätter han.
Det känns som att det här livet han lever nu är ett helt annat liv.
I det här nya livet bor han i ett litet hus. Han har en snickarverkstad. I taket ovanför sängen hänger – smått överraskande – tre kistor. En har han snickrat åt sin mamma, en åt sig själv, och den tredje är extra. På en hylla på väggen står urnor i rad – om någon behöver.
Han snickrar kors. Han snickrar instrument. Han gör Kråkö-tvål. Han odlar sina egna grönsaker och örter. Han har till och med deltagit i en baktävling!
– Hela uppbyggnaden i hjärnan, alla tankar och värderingar är helt annorlunda än förr. Då kan man nog säga att man är en annan människa. Jag tror att en människa kan förvandlas, men man måste ta förvandlingen åt sig. Förvandling är nämligen skrämmande.
En sak som ger mening åt hans liv är att hjälpa andra.
– Ett liv som bara är prestationer tror jag är meningslöst. Det är bara yta.
Så han brukar försöka krafsa lite på den där ytan.
– När någon säger att allt är bra, då brukar jag säga: Nå men hur är det egentligen? Då faller ridån, och då kan man få höra en annan version.
Om han skulle sammanfatta sitt liv i en sång, då skulle det vara Fattig bonddräng, den som drängen Alfred sjöng i Emil i Lönneberga.
– Jag har uppträtt med den många gånger. Den ligger mycket nära mitt liv, fast jag inte är bonde. Det är mycket vishet i de orden: ett helt liv.
De sista verserna lyder:
Står där, fattig bonddräng,
invid himmelens port,
lite rädd och lessen
för de synder jag gjort.
Man ska inte supa,
hålls med flickor och slåss.
Herren Gud i himlen
är väl missnöjd förstås.
Men då säjer Herren:
Fattig bonddräng, kom hit!
Jag har sett din strävan
och ditt eviga slit.
Därför, fattig bonddräng,
är du välkommen här.
Därför, fattig bonddräng,
ska du vara mej när.
Och jag, fattig bonddräng,
står så still inför Gud,
och sen klär han på mej
den mest snövita skrud.
Nu du, säjer Herren,
är ditt arbete slut.
Nu du, fattig bonddräng,
nu får du vila ut.
