Det känns väldigt meningsfullt även om jag inte alltid känner att jag har så mycket att tillföra.
Så säger sjukhusprästen Benjamin Häggblom, 28 år, om sin arbetsbild.
I snart ett år har han tjänat i de sjukas och anhörigas församling vid Vasa centralsjukhus och vid rättspsykiatriska sjukhuset i gamla Vasa.
Då han inledde sin bana som präst var han yngst bland kollegorna i Borgå stift. Sedan dess har han fått några år på nacken, men decennier av erfarenhet är inte en förutsättning för att vara bra på att lyssna.
– En viktig insikt är att det egentligen inte finns jättemycket jag kan göra i de här situationerna. Vad jag säger hjälper inte. Det som är viktigt är att jag är där, säger Benjamin Häggblom.
Vad jag säger hjälper inte. Det som är viktigt är att jag är där.
Vill hellre lyssna än predika
För några år sedan dog en nära vän till Benjamin i en hjärntumör. Det är hans hittills största sorg. Sjukdomsförloppet var kort och sista gången som vännerna sågs var på sjukhuset. Den gången gav Benjamin sin vän nattvard.
– Kanske var det också där, då jag besökte honom, som mina första tankar om att jobba på sjukhus väcktes.
Han har alltid haft en starkare dragning mot att samtala än mot att undervisa. Då det dök upp jobb inom sjukhussjälavården i Vasa såg han sin chans till att göra mer av det han gör helst, och jobbet på sjukhuset skiljer sig markant från att arbeta i en församling. I en församling måste man alltid jobba med framförhållning.
– Här är det mer att man bara finns till och gör sin grej. Jag har inte jättemycket planerat framåt, för jag vet inte vad som händer. Kalendern fylls bakåt.
Benjamin Häggblom rör sig vant mellan avdelningarna i sjukhusets tunnlar.
Från liv och död till väder och vind
En dag i veckan jobbar Benjamin vid Gamla Vasa rättspsykiatriska sjukhus. Där är dagarna betydligt mer förutsägbara och samtalen bokas in på förhand.
– I genomsitt vårdas patienterna där i åtta år, så det är sällan så akuta grejer. Det mesta kan vänta till onsdagen då jag är där.
I Finland finns två rättspsykiatriska sjukhus.Vid dem vårdas människor som begått brott som relateras till psykisk sjukdom och som därför inte dömts till brottspåföljd, men också människor som genomgår sinnesundersökning eller som av olika anledningar inte kan vårdas vid någon annan psykiatrisk avdelning.
Människor som hamnar vid Vasa Centralsjukhus och vid Gamla Vasa sjukhus har kanske rätt olika livsöden. Märks det också i vad man vill avhandla med prästen?
– Absolut. De grejer jag har att göra med här på sjukhuset handlar ofta om liv och död. En överväldigande majoritet av de patienter jag träffar har livshotande sjukdomar, och i en stor del av fallen finns det inte längre något man kan göra. De vet att de inte har lång tid kvar.
– I Gamla Vasa är det inte alltid lika dramatiska saker, utan mer vardagliga grejer, som väder och vind. De kanske berättar om sina familjerelationer och vill prata med någon utanför vårdkedjan.
– Där kan patienterna också vara inne i till exempel en psykos, och då kommer det lite vad som helst.
Hur själavårdar man någon som är inne i en psykos?
– Det är svårt. Det är ju deras verklighet.
– Om man på något vis får fatt i något som man kan börja nysta i, och vända det till hopp …Men jag brukar inte försöka korrigera dem då de pratar om helvetet och djävulen och sådana grejer. Jag försöker snarare lyfta upp att Gud är god och gå den vägen.
Det är förvånansvärt vanligt att den här typen av ämnen, som djävulen, helvetet och kampen mellan det onda och det goda, kommer på tal.
– Jag antar att det är något i psykoserna som gör att man kan bli överdrivet andlig och fastna i de här grejerna. Det skulle vara jätteintressant att veta varför.
I nästa andetag betonar han att han som präst inte är en del av vårdkedjan. Han för inte journalanteckningar, han har inget att göra med medicinering och vård.
– Jag är ett samtalsstöd. Jag försöker möta människan bakom och inte bry mig så mycket om vilken diagnos någon har eller vilket brott de begått. Det spelar egentligen ingen roll.
Fraserna som inte funkar
Benjamin Häggblom beskriver sin egen tro som bekymmerslös. Han är på inget sätt blind inför kristendomens dilemman och människors lidanden.
– Men i något skede tänker jag att man tröttnar på att grubbla, och då är det ganska skönt att bara luta sig mot att jag inte kan förstå de här sakerna, men jag väljer Gud.
För honom blir livets villkor ännu svårare att förstå om man tar bort Gud ur ekvationen. Logiken bakom ett universum utan en skaparkraft ter sig än grumligare än den bakom en allsmäktig Gud.
Samtidigt säger han sig ha blivit lite mer cynisk. I den ständiga kontakten med död och sorg har det blivit så tydligt att slentrianmässiga fraser om att ”vi ses i himlen” eller att de döda ”har det bra där de är nu” inte riktigt funkar.
I den ständiga kontakten med död och sorg har det blivit så tydligt att slentrianmässiga fraser om att ”vi ses i himlen” eller att de döda ”har det bra där de är nu” inte riktigt funkar.
– Eller jo, det kan finnas något i jargongen och fraserna som håller, men samtidigt håller det inte alls.
”Kanske kommer de ändå ihåg känslan”
Då Benjamin Häggblom räknar upp utmaningarna med sitt jobb kommer döden på första plats. Den är vardagens absolut största utmaning. Han står svarslös inför den.
– Vi har ett hopp om att vi en gång ska få ses igen, men det hoppet håller inte alltid. Fallen där man ser att den här personen verkligen skulle behöva vara vid liv ännu, de är tuffa.
Den andra utmaningen han nämner är av mer praktisk karaktär.
– Jag tycker det är ganska svårt att prata med minnessjuka. Då samtalet går i cirklar och jag vet att patienten inte kommer att komma ihåg att vi träffats då jag går därifrån, då är det lite svårt att veta vilken min roll är och hur jag ska bemöta människan.
Han har stött och blött det här dilemmat med sina kollegor. Deras slutsats har blivit att närvaron i sig spelar en roll.
– Kanske kommer de ändå ihåg känslan, att det kändes bra att få prata med någon.
Till de belönande stunderna i sjukhusprästen Benjamin Häggbloms arbetsliv hör de gånger då han får bekräftelse på att närvaron gör skillnad. Någon kanske säger ”det här var den bästa stunden på den här dagen”. Någon annan kanske lyser upp lite då prästen frågar om de ska ta ett snack.
För även om miraklen ofta lyser med sin frånvaro i sjukhusmiljön så finns det, åtminstone ibland, en liten lindring i en annan människas odelade närvaro. Och det är anledningen till att sjukhusprästernas kalendrar nästan alltid är tomma. Då det inte finns några garantier för fler dagar måste ”nu” ha högsta prioritet.
