– Karl-Axel sa att han tyckte det var så orättvist för mig. ”Mamma, du förlorade din pappa i cancer när du var tolv år. Och nu kanske du förlorar ditt barn också.” Han kände att han måste klara cancern, också för min skull, säger Inga-Lene.

Livet rasade när Karl-Axel blev allvarligt sjuk i akut lymfatisk leukemi

Personligt.

Inga-Lene af Hällström bar hon honom på ryggen när hans ben värkte för mycket, sov på sjukhus, ifrågasatte Gud och sig själv. – Mest tröst har jag fått av Karl-Axel själv.

12.8.2025 kl. 08:17

Det är november i Kristinestad 2020. Nioåriga Karl-Axel är trött och blek.

– Mamma, jag orkar inte cykla till skolan.

Inga-Lene af Hällström, hans mamma, har lagt märke till att Karl-Axel klagar mer än vanligt. Han har ont i benen, ibland i ryggen. Ibland har han feber.

Dagarna går. Karl-Axel stannar hemma från skolan igen. Och igen. Till slut ringer Inga-Lene till hälsocentralen, lite osäker på vad hon egentligen ska säga.

– Symptomen var så diffusa.

En söndag får de en tid till hälsostationen. När Karl-Axel ombeds stå på ett ben han blir yr. Han håller på att svimma och måste lägga sig ner.

– Då såg jag att läkaren också förstod att något inte stämde, säger Inga-Lene.

Hemoglobinvärdet visade 50.

– Personalen trodde först att mätaren var trasig.

Hemoglobinvärdet visade 50. Personalen trodde först att mätaren var trasig.

Ambulans tillkallades omedelbart. Karl-Axel och Inga-Lene kördes i ilfart till akuten i Vasa. Där togs fler prover.

– De konstaterade snabbt att det handlar om en allvarlig blodsjukdom som måste behandlas på ett större sjukhus.

Karl-Axel skulle till Åbo. Redan under ambulansfärden dit gick de igenom möjliga diagnoser. Det värsta alternativet var leukemi.


Behandlingsfasen inleds

De kom fram till Åbo på natten. Karl-Axel fick genast blodtransfusioner. Nästa morgon såg Inga-Lene skillnaden.

– Han hade fått lite färg i ansiktet igen och såg piggare ut.

På tisdagen sövdes Karl-Axel ner för att läkarna skulle kunna ta benmärgsprov och fastställa diagnosen: akut lymfatisk leukemi.

– Jag kände mig lam. Slagen av alltihop. Samtidigt var jag tvungen att hålla mig närvarande för Karl-Axels skull. Han iakttog mig hela tiden. Jag märkte att om jag reagerade, så blev han mer orolig.

Jag kände mig lam. Slagen av alltihop. Samtidigt var jag tvungen att hålla mig närvarande för Karl-Axels skull. Han iakttog mig hela tiden. Jag märkte att om jag reagerade, så blev han mer orolig.

Karl-Axel gav uttryck för väldigt lite känslor. Det var först när han fick en kanyl inopererad i halsen som känslorna kom.

– Han grät över kanylen och det att han hade ont och inte kunde röra sig som vanligt. Den där kanylen blev hans känslokanal.

Behandlingsfasen inleddes.

– Det är otroligt tungt att stå bredvid och se vilken kraft medicinerna har på ditt barns kropp. De måste ju bryta ner för att bygga upp.

Karl-Axel var som svagast under den första perioden när de kom hem från sjukhuset.

– Han åt en medicin som tog bort hans matlust helt och som gjorde att benen värkte mycket. Han var så svag att han inte orkade gå ens korta sträckor. Vi bodde på andra våningen, så varje gång vi skulle ut fick jag bära honom på ryggen för att komma ned för trapporna.

Karl-Axel fick regelbundna doser av cytostatika. Behandlingen tog cirka två år med motgångar och lättare perioder. Ofta var Karl-Axel i isolering, på sjukhuset eller i hemmet. Otaliga resor till olika sjukhus gjordes och mor och son sov på sjukhusen.

– De sista sex månaderna var lättare, med längre mellanrum mellan behandlingarna. Lyckligtvis behövde Karl-Axel inte genomgå en stamcellstransplantation. Cellgifterna bet.


För stort för att acceptera

Karl-Axel är nu friskförklarad.

– När de sa det så hade jag svårt att ta in det. Jag minns att jag tänkte: Hur kan ni vara säkra? Det kändes för stort för att bara acceptera.

– Han lämnar blodprov varje månad och går till läkaren varannan månad. Ju längre tiden går, desto glesare blir besöken.

Oron finns alltid där.

– Och samtidigt kan jag inte bara stirra mig blind på Karl-Axel. Tänk om något händer ett av de andra barnen? Tänk om jag missar något igen?

Karl-Axel visade inte mycket känlsor. Inga-Lene har försökt locka fram samtal.

– Jag har pressat honom ibland och sagt: ”Nu pratar vi om det som är svårt. För jag vill att du ska få kontakt med dina känslor.” Det har inte varit lätt, men till slut har han tillåtit sig själv att gråta. Att inte bara trycka ner allt, utan försöka sätta ord på det som finns inuti.

I sommar öppnade han sig för sin mamma.

Han sa att han tyckte det var så orättvist för mig. ”Mamma, du förlorade din pappa i cancer när du var tolv år. Och nu kanske du förlorar ditt barn också.” Han kände att han måste klara cancern, också för min skull.

– Han sa att han tyckte det var så orättvist för mig. ”Mamma, du förlorade din pappa i cancer när du var tolv år. Och nu kanske du förlorar ditt barn också.” Han kände att han måste klara cancern, också för min skull.


Det kan hända vem som helst

När Inga-Lene var tolv år förlorade hon sin pappa i cancer.

– Livet har visat mig att allt jag aldrig trodde kunde hända mig faktiskt kan hända.

Hennes barndomen på landet var trygg och sorglös. När pappan dog förändrades familjens sätt att vara tillsammans.

– Jag och mina syskon och mamma kom närmare varandra. Vi började säga saker som man annars lätt glömmer bort: ”Jag älskar dig. God natt. Förlåt för vad jag gjorde idag.” För man vet aldrig hur morgondagen ser ut.

Det är något hon bär med sig i sitt föräldraskap idag. Hon talar med barnen varje kväll.

– Jag säger: ”Jag älskar dig. Jag är stolt över dig. Du har gjort det bra idag. Och jag är så glad att jag får vara din mamma.”

Livet går vidare för Inga-Lene och Karl-Axel. – Att han är så kry så att han förmår cykla många kilometer till stan och umgås med kompisar är helt otroligt egentligen, säger Inga-Lene.



Besviken på Gud

I Inga-Lenes barndomshem fanns det en självklar öppenhet för Gud.

– Den har varit självklar, men aldrig tvingats på.

Men familjen berättade öppet om sjukdomen för vänner, skola och på Facebook. Responsen blev många förböner.

– Vi behövde det verkligen. Det bar.

Men Inga-Lene själv var tyst inför Gud. En präst hon pratade med sa:

– När man har en trygg relation får man ifrågasätta. Man får vara arg. Man får ta paus. Du får komma tillbaka till Gud när du är mogen. Han försvinner inte.

Med Karl-Axel har hon också pratat om det faktum att hon varit besviken på Gud. För att en av de käraste för henne är sjuk och ligger på sjukhus.

Karl-Axel tröstade henne igen. Han sa: ”Varför då? Gud har väl ingenting med det att göra. Vi ska ju tacka Gud, för han har skapat människor och människor skapar mediciner som har gör att jag blir frisk.”

Karl-Axel tröstade henne igen. Han sa: ”Varför då? Gud har väl ingenting med det att göra. Vi ska ju tacka Gud, för han har skapat människor och människor skapar mediciner som har gör att jag blir frisk.”

– Jag har gråtit så många tårar över att han har tröstat mig med sin klokhet. Han är nog en liten gammal gubbe på insidan. Han har visdom inom sig.

Inga-Lene har behövt många bollplank i all oro och alla funderingar. Men inte alla bollplank har varit bra för henne. Som den gången hon frågade av en vän: ”Har jag syndat för mycket? Är det därför min son blev sjuk?”

Svaret hon fick var: ”Nu har du något att fundera på.”

Den kommentaren tänkte hon länge på.

– Vad har du för syn på mig, om du tycker att jag orsakat cancer hos mitt barn?

Sen tvingade hon sig själv att släppa det.

– För när man bär på en sådan tanke – då behöver man hjälp att bli fri, inte mer skuld.

Karl-Axel har aldrig varit bitter. En gång sa han ”Av alla skolans 80 elever så är det jag som får cancer”.

– Då frågade jag: ”Känner du dig utvald?” Svaret jag fick var: ”Lite nog.”


Livet överraskade

Mitt i allt har Inga-Lene själv behövt hitta ett rum för att orka. Hon deltar i retreater.

– Jag är så glad att jag har hittat retreaterna: att få komma inför Gud precis som jag är i tystnad. Det har varit livsviktigt.

Retreatgården har blivit en plats där hon vågat möta sig själv med allt det mörka, alla känslor som bubblat upp.

Strax innan Karl-Axel fick sin cancerdiagnos kom hon hem från en retreat. Inga-Lene gick ut med en väninna.

– Då såg jag honom. Ilpo.

Hon hade varit lite nyfiken på honom tidigare.

– Men den kvällen dansade vi för första gången. Dagen efter började resan med Karl-Axel.

– Jag tänkte att det var sällsamt dålig tajming. Alla tankar på att inleda ett nytt förhållande var som bortblåsta.

Men långsamt blev de ett par.

– Han har gett mig så mycket kraft, glädje, omsorg. Och han har närmat sig mina barn varsamt. Jag blir glad över honom varje dag. Jag gråter ibland av tacksamhet.

Han har gett mig så mycket kraft, glädje, omsorg. Och han har närmat sig mina barn varsamt. Jag blir glad över honom varje dag. Jag gråter ibland av tacksamhet.

Inga-Lene och barnen har flyttat in till Ilpos hus, som är nyrenoverat.

Karl-Axel flyttade in först.

– Hans rum blev färdigt först, så han flyttade in före oss andra. Han kunde inte vänta.






Kyrkan är öppen för alla

Inga-Lene och Ilpo gifter sig sista lördagen i augusti. Då är kyrkan öppen för alla.

– Speciellt välkomna är de som stöttat och bett för vår familj under svåra tider. De som orkar finnas som stöd under tunga dagar ska gärna vara med vid solskensdagar också.






Inga-Lene och Karl-Axel

– Bor i Kristinestad. Till familjen hör två systrar, många djur och bonuspappan Ilpo. Till familjen hör även Karl-Axels pappa, som bor på annan adress.

– Inga-Lene är diakon i Kristinestads församling. Hon började jobba inom församlingen som vikarierande diakoniarbetare 2019, och kompletterade sina socionomstudier för att göra sig behörig till diakon. Innan dess jobbade hon som enhetschef inom Kårkulla samkommun.

– Karl-Axel är ofta ute och cyklar och umgås mycket med vänner. Han har spelat hockey och fotboll, men inte riktigt kommit igång med sporterna efter sjukdomen.

– På fritiden hjälper Inga-Lene ibland till på Ilpos restaurang. Hon trivs med att sköta blommor och husdjur.

– Inga-Lene och Karl-Axel medverkar i Yles dokumentärserie ”Mellan hopp och förtvivlan”. Serien består av åtta avsnitt och skildrar livet i familjer där ett barn lever med en allvarlig sjukdom. (Parad Media, 2024)

"Det kändes naturligt ställa upp i dokumentären. Dels tänkte jag att det kan bli en del av bearbetningen för mig själv, att tänka tillbaka, sätta ord på det vi upplevt, känna in det som kanske trängts undan. Men också dela med mig av vår berättelse.

Jag vill själv ta del av människors liv under ytan, höra om det som händer med oss längs med livet, dela sådant som berör och öppna upp för det som är svårt och gör ont. Yta och fasader får andra sköta om.”

Inga-Lene af Hällström

Text: Christa Mickelsson
Foto: Linus Mickelsson


Strukturer. I Kristinestad fortsätter diskussionen om en sammanslagning av den finska och den svenska församlingen. Församlingsrådet i den svenska församlingen vill utreda frågan vidare och för den till det gemensamma församlingsrådet. 1.12.2016 kl. 16:03

Svenskt rum. S:t Jacobs kyrka är ett viktigt svenskt rum på Drumsö. Det var signalen från de Drumsöbor och församlingsanställda som samlades till möte i går kväll för att ta strid för sina utrymmen. 1.12.2016 kl. 11:53

böcker. "Det är viktigt för alla stressade människor att hinna landa en aning och få julstämning." 1.12.2016 kl. 10:31

församlingsstruktur. Processen kring en möjlig sammanslagning av församlingarna i Pedersörenejden har tagit ett steg framåt. Vart det leder är ännu oklart. 30.11.2016 kl. 13:09

advent. Hör Emma Audas, Lucas Snellman och Katarina Gäddnäs andakter i advent. 25.11.2016 kl. 13:07

eutanasi. Bibeln ger oss inget direkt svar på frågan om aktiv dödshjälp. Det tunga ansvaret ligger på oss. Det säger Hilkka Olkinuora, som välkomnar diskussionen också inom kyrkan. 24.11.2016 kl. 13:25

profilen. Sara Razai har bestämt sig för att inte vara rädd och för att släppa kontrollbehovet. I hennes hem samsas muslimsk bordsbön med kristen söndagsskola. Och i familjen pratar de svenska, finska, dari och engelska. 24.11.2016 kl. 10:31

nödlogi. Ett kvällsmål, en natt på en madrass, morgonmål när du vaknar. I Petrus församling förbereder sig anställda och frivilliga för det tillfälliga härbärge som är öppet den 5–12 december. 22.11.2016 kl. 10:29

kyrkans fyraårsberättelse. Finländarna går fortsättningsvis oftast i kyrkan på julafton. 2015 besökte 320 000 människor kyrkan eller församlingen den dagen. 22.11.2016 kl. 10:16

asylsökande. Där ministeriet betonar säkerheten talar kyrkan om människovärde. I stort sett fanns det samsyn om att slå vakt om tryggheten i landet – för alla. 21.11.2016 kl. 16:28

profilen. Hemmet påverkar barnens uppväxt. Det finns ingen neutral uppväxtmiljö. Barnen kan inte växa ur ett vakuum. Varje människa har ett trossystem som påverkar livet och de val man gör, säger Saara Kinnunen, pensionerad familjerådgivare och författare. 17.11.2016 kl. 15:19

psykiatri. På den psykiatriska avdelning där Anders Blomberg jobbar är det inte ovanligt att patienter har religiöst färgade psykoser. 17.11.2016 kl. 07:28

Kyrkomötet. Kyrkomötet motsätter sig undervisnings- och kulturministeriet förslag att frysa indexjusteringen av finansieringen för de samhällsuppgifter kyrkan sköter för åren 2017-2019. 11.11.2016 kl. 13:43

Kyrkomötet. 25 kyrkomötesombud har publicerat ett skriftligt ställningstagande där de uttrycker sitt stöd för kyrklig vigsel av homosexuella. 10.11.2016 kl. 10:31

andaktsprogram. Gudstjänsterna kan äntligen få en fast sändningstid, säger Svenska Yles direktör Marit af Björkesten. 9.11.2016 kl. 10:19

ekonomi. Ekonomigurun Sixten Korkman skrev en bok om allt det vi måste tro på om vi ska ha ett sunt ekonomiskt system. Utan Luther skulle vi inte vara där vi är i dag, skriver han. 25.1.2023 kl. 19:00

delaktighet. Elisabeth Hästbacka har doktorerat i socialpolitik på temat delaktighet i samhället för personer med funktionsvariationer. Numera jobbar hon med tillgänglighetsfrågor och har sett vad också kyrkan kunde jobba på. Hon har en hälsning till alla förtroendevalda. 25.1.2023 kl. 15:21

ungdomens kyrkodagar. Vem är du? Johannes Winé är med i planeringsgruppen för Ungdomens kyrkodagar. – Det är ett evenemang som alltid har fått mig att komma tillbaka. 25.1.2023 kl. 10:00

Personligt. – För mig var det en andlig upplevelse att vara utbränd. Som tonåring kändes de vuxnas kristendom som ett skal utan känsla, säger Hanna Klingenberg, redaktör för teve-programmet Himlaliv. 24.1.2023 kl. 18:00

LUTHERFORSKNING. Medan Leif Erikson forskat i Luthers skrifter har han överraskats av att frälsningsvissheten förekommer i det mesta reformatorn skriver. 14.2.2023 kl. 09:00