Sjutton år efter att sonen Eetu dog dök de armösa kvinnorna upp i Susanna Sinivirtas målningar.

"Det var som om mina händer var avhuggna"

Konst.

Susanna Sinivirta förlorade sitt barn. Sjutton år senare började hon måla kvinnor utan armar. – För mig är sorgens färg en silvrig nyans av grått.

23.6.2025 kl. 13:02

Susanna Sinivirta växte upp i Eskilstuna, där hennes pappa var pastor i en finsk pingstförsamling. Hon älskade att bo där.

– Ofta reser jag i mitt sinne tillbaka till skogarna och vyerna vi hade där. Om någon säger ”gullviva” eller ”snödroppe” så ser jag min mammas trädgård framför mig. Mycket av den estetik jag har i mig kommer därifrån.

När hon skulle börja högstadiet flyttade familjen till Finland. Det var inte lätt. I flera år längtade hon tillbaka till Sverige, och hennes föräldrar lät henne ofta resa tillbaka och hälsa på sina vänner.

– Det är skillnad på hur man uttalar Susanna på svenska och på finska. När vi flyttade och jag började tala mer finska måste jag använda helt andra muskler i munnen än jag gjort tidigare.

Idag tänker hon att den svenska Susanna är annorlunda än den finska Susanna. Det kan bero på att hon var ett barn när familjen bodde i Sverige.

– I Finland kom tonåren och vuxenlivet. Men det är en rikedom att ha många kulturer i sig. Jag upplevde den svenska kulturen som lättare, inte så melankolisk som den finska. Den svenska kulturen uppmuntrar inte till melankoli. Men jag är en person som lätt blir melankolisk.

Hela sitt liv har Susanna Sinivirta ritat och målat.

– När jag var 16–17 år bad jag till Gud: Om du vill ha något att göra med min talang, om du vill göra något med den, så är jag redo.

Några år senare började hon jobba med grafiska uppdrag för en missionsorganisation. I 20 år har hon jobbat med grafisk formgivning som företagare. Under de senaste åren, när barnen blivit större, har hennes eget målande fått allt mer utrymme.

– Jag tycker om att behandla känslor och svåra saker genom att ge dem en form eller färg. Jag måste få ut det genom att måla.

Ofta börjar det med att hon tänker på färger. Hurdan färg har sorgen?

– För mig är sorgen en blågrå färg, lite silveraktig. Det finns ju inget rätt och fel i konst, vilket är skönt. Det är bara viktigt att få ut klumparna man har inuti.

Sjutton år efter att hennes förstfödda son Eetu dog i ett medfött hjärtfel började hon måla kvinnokroppar med avhuggna armar.

– Genast efter att han dött målade jag i ett litet skissblock: arga linjer med svart tusch. Jag kände starkt att mina händer var avhuggna. Rent fysiskt hade jag inte någon att bära på, jag var tom. Det kändes att jag inte behövde mina händer.

Sjutton år senare började bilderna leva i henne och hon började måla armlösa kvinnor. Det hjälpte.

– Eetu var fyra månader när han dog. Det var mitt livs svåraste tid. Men just då, när han dog, kändes Gud och himlen så nära. Frågorna kom senare.

Varför? undrade hon. Är det någon idé att be när det ändå inte hjälper? Det var ju så många som bad för Eetu, vänner i hela världen.

– Då kom en känsla av att jag inte vill be. Men efter ett tag började jag be Fader vår. Jag tänkte att allt ju finns i den bönen. Under en lång tid var det den enda bön jag bad.

Den svåraste raden i Fader vår är ”ske din vilja”.

– Det var den rad jag upprepade för mig själv de sista dagarna, innan Eetu dog. Vi var så trötta på att sitta på intensiven. Och jag såg ju hur han led. Då sa jag: Gud, gör vad du vill. Ske din vilja. Jag orkar inte strida mer.

– Det var en lättnad.

Bara 1,5 år efter Eetu föddes deras andra son, Onni (som betyder lycka). Ganska snabbt efter det kom Noomi.

– På det viset fick jag mycket lycka i mitt liv ganska snabbt efter sorgen. Men jag var lite på tårna. Jag känner fortfarande att jag bär på en rädsla som sitter väldigt djupt inne i mig: någonting kan hända mina barn. Jag är inte skyddad.

Men sedan många år tillbaka ber hon igen, också med egna ord och inte bara Fader vår.

– Det är liksom små bönepustningar, en ganska tystlåten bön. Men jag känner att jag återfått min tillit till Gud. Jag tar med honom in i min rädsla.

Hon har ingen förklaring på varför just deras Eetu måste dö. Det enda hon vet är att man måste tillåta det som sker – och man har ju inte heller något val.

– Jag tänker på det finska ordet sallimus, säger hon.

På svenska heter det försyn, ett ord som kan vara synonymt med öde, men också med omtanke.

– Jag tänker att livet inte bara är sorgligt, det är också vackert och bra och fyllt av välsignelser. Det blir ändå någon form av balans. Jag tänker också att det bara är en liten tid vi lever här. Varför skulle jag klara den tiden utan blåmärken och svårigheter? Bibeln lovar oss inget lätt liv.

Men samtidigt talar Bibeln om ljuset och om en framtid då allt är bra.

– Vi är på väg dit, och under vägen sker det saker. Men Gud har sagt att han är med oss varje dag, och det klänger jag mig fast vid.

I juni har hon en utställning i Kråkö, Borgå. Den heter ”Fåglarna sjunger även idag”.

– Fåglar ger mig hopp. De är ihärdiga. De bekymrar sig inte. Någonstans i världen sjunger de alltid.

Än hinner du! Utställningen ”Fåglarna sjunger även idag” öppen till 29.6.2025.

Galleri Skolan, Båtbyggarvägen 5, Kråkö (Borgå)

Öppet onsdag–söndag kl. 12–20

Sofia Torvalds


läsning. När vi läser undersöker vi våra sår – men vi vårdar dem också. Teologen Elina Takala forskar i den amerikanska författaren Marilynne Robinsons Gilead-trilogi. 1.11.2019 kl. 11:05

agricola församling. Thomas Rosenberg, viceordförande i gemensamma kyrkofullmäktige i Agricola svenska församling, försöker få en ändring i församlingsrådets beslut att säga upp prenumerationen på Kyrkpressen för sina medlemmar 2020. 31.10.2019 kl. 18:28

kyrkomötesval. Fler tunga namn ställer upp på listan "För Kristi kyrka", som samlar kandidater inför valet av lekmannaombud i kyrkomötet. 31.10.2019 kl. 14:46

Begravningsplatser. Fjolårets sommar på Malms begravningsplats tvingade Kai Sadinmaa att möta sin dödsrädsla. Nu känns begravningsplatsen rik och levande. 31.10.2019 kl. 00:01

Kyrkomötet. I snart fyra år har samma gäng samlats i Åbo varje maj och november för att rita upp kyrkans riktning. Nu är deras tid snart slut. I februari blir det nytt kyrkomötesval. Kyrkpressen ställde två frågor till de ombud som representerat Borgå stift och Åland för att ta reda på vad arbetet i kyrkomötet egentligen går ut på. 31.10.2019 kl. 07:00

begravning. Genom att logga in på begravningsportalen kan du boka både kapell och präst – och församlingen hör av sig till dig så snabbt som möjligt. 31.10.2019 kl. 00:01

Förändring. När Anna-Pia Svarvar fick ett barn med ett handikapp förändrades precis allt, också hennes åsikter. Idag studerar hon teologi med målet att bli präst. 30.10.2019 kl. 15:28

kyrkomötesval. De lekmän som kandiderar i kyrkomötesvalet ställer nu upp på två åsiktslistor. Att man frångår regionala listor i valet av lekmannaombud har inte skett sedan år 1986, då stiftet röstade om kvinnliga präster. 28.10.2019 kl. 17:54

biskopsvisitation. Det var mycket ”första” i samband med helgens biskopsvisitation i Vörå församling. Det här var Bo-Göran Åstrands första visitation som biskop och samtidigt också första visitationen för Hans Boije som varit kyrkoherde i församlingen i ett drygt år. Det var också första visitationen sedan församlingarna Vörå och Maxmo fusionerades och år 2011 kompletterades med Oravais som kapellförsamling. 27.10.2019 kl. 17:25

helsingfors bokmässa. Vad är Gud? Är abort fel? Finns helvetet? Biskop Bo-Göran Åstrand fick sitta i heta stolen på Helsingfors bokmässa. Elever från Eklöfska skolan i Borgå och Lovisavikens skola hade förberett frågor om allt från hans jobb till jämlikhet, klimatet och varför gudstjänster är så långa. 24.10.2019 kl. 17:11

nytt från domkapitlet. Clas Abrahamsson förordnas som tf. kyrkoherde i Åbo svenska församling när Mia Bäck ska vara tjänstledig. Bland annat det här beslöt domkapitlet i Borgå stift vid sitt möte på tisdagen. 23.10.2019 kl. 19:08

kyrkslätt. Visste ni att den finlandssvenska menuetten är en del av vårt immateriella kulturarv? I Kyrkslätt tar både menuett och folkmusik plats i gudstjänsten. – Vi måste också få tjäna Gud med våra kroppar, säger kyrkoherde Aino-Karin Lovén. 23.10.2019 kl. 16:02

Borgå. "Det är svårt att få gehör för domkyrkoförsamlingens önskemål", säger domprosten Mats Lindgård, som nu avgår som ordförande för gemensamma kyrkorådet i Borgå. 21.10.2019 kl. 18:15

recension. ”Vad är ondska?” frågar Nathan – den vackra, begåvade – när ”gossarna” långt senare är samlade för terapisession med kändispsykologen. Svaret på frågan får läsaren själv söka efter, om det finns. 21.10.2019 kl. 13:15

MINNESSJUKDOM. Hennes stora kärlek försvinner, bit för bit, in i minnessjukdomens dimma. De lever i ett vidöppet nu. De lever i ett Getsemane. Hon lever allt närmare Gud. 19.10.2019 kl. 17:07

Kolumn. Under en vanlig söndagsgudstjänst, i mitten av mars, börjar en bekant melodi spelas från synten. Min hjärna och mun förbereder sig för att inleda ”Härlig är jorden …”, tills jag några sekunder senare inser att texten är på engelska och med ett annat budskap. Jag befinner mig långt hemifrån, och deltar i en gudstjänst i den protestantiska kyrkan i Oman. 31.5.2023 kl. 08:00

MATTEUS FÖRSAMLING. – Jag tror att vår kärna alltid måste vara andlighet. Visst kan vi bjuda på brunch, men Fazers gör det bättre, säger Patricia Högnabba, som installeras som kyrkoherde i Matteus församling i september. 31.5.2023 kl. 19:31

BLI PRÄST. Kirsi Saarinen jobbar vid polisen med att bekämpa svart och grå ekonomi och göra samhället mer rättvist – men hon drömmer om att bli präst. Just nu gör hon församlingspraktik i Väståboland. 6.6.2023 kl. 15:00

Kolumn. Lena Blomstedt önskar, hoppas och vill att våra församlingar har en stark diakonal profil. Att var och en som kommer till vår kyrka stiger in genom en öppen dörr till ett välkomnande rum där någon ser, lyssnar och bekräftar. 31.5.2023 kl. 16:29

psalmer. Med hjälp av webbplatsen psalmbok.fi i mobilen är det lätt att sjunga med också då det inte finns psalmböcker till hands. 2.6.2023 kl. 08:00