När jag ser på alla barngrupper jag har haft eller mött så har de några saker gemensamt. Det tydligaste är att det man säger och berättar ska vara enkelt med korta meningar. Det hjälper inte med synonymer, utan man behöver förklara orden beskrivande så att det blir lättare att förstå.
När en bibeltext är svår eller lång har det många gånger hjälpt mig att fundera på hur och vad jag skulle säga om jag pratade med ett barn. Ofta har något blivit begripligt eller talande.
Som vuxen vill man kanske ofta använda långa, fina och ibland invecklade ord, och ibland kan de orden vara mest talande.
Det behövs en blandning av tryggheten i att veta att det står i Bibeln och att kunna ta till sig och känna att texten har en mening för mitt liv, i mitt liv. Bibeln kommer närmare hjärtat, Gud kom närmare eller jag kom närmare Gud.
Allt går inte att förstå men där får tron ta vid. Ibland får jag säga att jag inte vet, men jag väljer att tro för att det står i Bibeln.
En annan sak som alla barngrupper har påmint mig om är att Gud vill höra våra åsikter, han vill veta hur vi mår. Han vill att vi ska säga det till honom. Vi får komma till Gud på samma sätt som barnen kommer till vuxna med en blomma de nyss plockat ”Titta! Titta vad jag har hittat!” Eller komma med en känsla av besvikelse när det inte blir som planerat och man är beredd att ge upp.
Då får jag som vuxen fråga hur de ville att det skulle bli och i bästa fall kan jag hjälpa dem en bit på vägen. På samma sätt finns Gud för oss i alla situationer, i alla känslor. Vi får skratta, ropa, vara arga och ledsna men också jubla med Gud.
