När man mött sitt eget inre kan man också bekräfta andra, vara förlåtande mot dem och mot sig själv, säger Yvonne Mattsson.

Tron blev en tävling och en hierarki för Yvonne Mattsson

Personligt.

En gång var Yvonne Mattsson en kuvad tonåring i Borgå, en som inte hade en enda vän i skolan. Karismatiska församlingssammanhang blev hennes räddning – och sedan hennes skräck. – Det är lätt att vara svartvit, du följer bara reglerna. Men när du bryter mot dem är du utanför. Idag tänker jag att jag har ansvar för mitt eget liv och att det varit rikt och bra.

12.12.2024 kl. 14:14

Idag bor Yvonne Matsson i ett stort, gammalt hus i Sund, Åland. Hon är fru till en mjölkbonde och har fyra söner. Snön har samlats i drivor utanför det röda huset, men inne i köket är det varmt och mysigt. Här har hon byggt sig ett liv. Hon kämpar med utmattning och fibromyalgi, hon har barn med neuropsykiatriska utmaningar. Allt är inte perfekt.

– Men i allt jag gått igenom har jag haft ett gott liv. När jag får ångest tror min kropp ibland att jag är ensam – men jag är inte ensam. Jag måste påminna mig om att det är så.

Så långt hon kan minnas tillbaka har hon haft ångest – men hon visste inte att hon hade ångest.

– Jag har också haft ont i kroppen sedan jag var elva år, men först vid 35 insåg jag att inte alla har det.

Hon gick i en stökig klass i högstadiet i Borgå. Kanske tänkte hon annorlunda än de andra?

– I min egen klass var det hemskt, ingen ville göra grupparbete med mig. Det var fruktansvärt, men jag hade kompisar i andra klasser. Men på vårterminen i nian blev jag helt utfryst. Då hade jag ingen.

Skräcken från skolans matsal kom ikapp henne många år senare. Hon var aktiv i Ålands producentförbund, hon hade lett ett möte, de skulle äta lunch i Naturbruksskolans matsal efter mötet.

– Jag skulle ta en bricka, jag såg alla ungdomarna där, och plötsligt fick jag en känsla av att vara tillbaka i högstadiet. Jag visste inte hur jag skulle våga ta mat utan att fumla. Jag var så rädd.

De åt lunch på samma ställe fem–sex gånger, efter varje möte. För varje möte gick det lättare att ta en bricka.

– Och sista gången hade jag inte ångest mer. Det var så intressant! Jag gjorde en omgång av kognitiv beteendeterapi med mig själv.

Hon minns att en tjej i högstadiet en gång skrek till henne: Du är så ful!

– Idag har jag haft fyra tonårskillar, jag fattar att de pratar så där. Jag fattar att det inte är sant. Men det där hemska sista året påverkade mig: jag underpresterade i skolan och trodde att jag var dum i huvudet.

Hon minns hur hon stod ute på skolgården, snett, så att mobbarna inte skulle se henne.

– Jag har undrat över i hur hög grad det skapat mina felställningar i kroppen, min fibromyalgi.


–––––––––––––––––––––––––––––

Yvonne Mattsson

– Uppvuxen i Borgå. Har rötter i Borgå och i Kallvik, Helsingfors.

– Bor i dag i Hulta i Sund, Åland.

– Har studerat till barnskötare och diakon/socionom. Jobbade i många år på mjölkgården med sin man, men kan inte jobba idag på grund av utmattning och fibromyalgi.

– Familj: Mannen Per-Ole, fyra söner och barnbarnet Eddie.

–––––––––––––––––––––––––––––


Skapade sig ett nytt liv

Mobbningen ledde också till något bra. Yvonne Mattsson hittade nya vänner i Nordsjö i Helsingfors, sådana som är vänner än idag. Hon blev barnvakt i Furahakören, hon gick till Café Nya vinden i Andreaskyrkan.

– Vem skulle jag ha blivit om jag stannat kvar i Borgå? Jag skapade mig ett nytt liv. Men priset var högt.

Hon var en trasig sökare. Hon kunde ha fastnat nästan i vilket sammanhang som helst. Hon är tacksam över att hon hittade till kristna sammanhang som på många sätt var bra och trygga, men hon sökte sig också till den mest extrema sortens andlighet.

– Jag hade så stor ångest att andligheten tog över allt, på bekostnad av kroppen och själen. Om jag inte bad på morgonen, om jag inte gjorde si eller så … det blev ett magiskt tänkande. Om jag inte gav fullt tionde välsignade inte Gud mig. Om jag inte tog på mig vapenrustningen på morgonen (se Efesierbrevet 6:10) kunde det hända saker. Tanken var: Jag kan kontrollera Gud.

I de mer fundamentalistiska och karismatiska sammanhang där hon var aktiv var allt icke-kristet synd. Hon gav bort sina muminmuggar för de var fel. Hon tog avstånd från vännen som gick till en psykolog för att det var fel att gå till en psykolog – om man hade ett problem skulle ju Gud hela en.

– Jag hade tvångstankar, och i religiösa sammanhang blir tvångstankar inte bra. Typ: Om jag inte bekänner Jesus för andra kommer Jesus inte att välsigna mig.

I de sammanhang hon rörde sig kunde man inte berätta att man mådde dåligt eller hade problem med ekonomin.

– För då är man inte i samklang med Jesus. Det blir en tävling, en hierarki. Fast det inte var en sekt var det väldigt sekteristiskt.





Började ifrågasätta

Ju mer hel hon blev själv, desto mer började hon ifrågasätta. En vän sa till henne: Vi är ju ogifta, vi ska underordna oss våra pappor.

Hon blev fundersam. Skulle hon underordna sig sin alkoholiserade pappa?

Det fanns undervisning som hon inte förstod.

– Vi fick höra att om du har två skjortor ska du ge bort den andra – men ändå satt folk i fina hus och sa att de var välsignade.

Ju mer hel hon blev, desto mer kunde hon lämna lagarna, reglerna, rädslan och tvånget.

Idag tänker hon att hon kunde ha lämnat de karismatiska sammanhangen men gått vidare med en likadan svartvit syn på världen. Hon kunde ha blivit fundamentalistisk ateist.

– Men i stället blev jag nyfiken. Vad var det som gjorde mig så svartvit? Jag har lyssnat mycket på Sektpodden, och den säger att sekter finns överallt. En familj, en arbetsplats eller ett fotbollslag kan vara en sekt. I alla ytterlighetsgrupper finns samma tänkande: en tävling och ett svartvitt tänkande som leder till ångest.


Det räcker aldrig till!

Ibland kan hon sakna känslan av extas.

– Jag minns att min son och hans vänner en gång tittade på en fotbollsmatch på teve, de var helt i extas. Jag hörde deras extas 500 meter hemifrån, och jag kom ihåg hur det kändes att sjunga lovsång. När du är i det förlorar du din egen tankeförmåga och vill bara vara i extasen.

Hennes vändpunkt kom när hon började studera till diakon. Hon läste teologi och tyckte det var jätteintressant. I samma veva hörde hon om ett frikyrkligt möte i Österbotten.

– Det kom en pastor från USA som sa att alla har vänt sig från Gud, de måste döpas om. Och där stod en massa pastorer som jag sett upp till och köade för att bli omdöpta. Då tänkte jag att om de har syndat, då har jag syndat. Då måste också jag döpas, och då måste jag döpas varje dag, nej det räcker inte till!, jag måste döpas fyra gånger per dag, nej det räcker inte till!, jag måste döpas en gång i minuten. Och det räcker inte till! Det blev så klart och tydligt.

Det ledde så småningom till att hon ”omvände sig till lutheran” igen.

– Det var både förståndet och hjärtat som ledde mig.


Gud är stor oberoende

Hon minns att hon ”under sina fundamentalistiska år” tyckte att Gud var så stor i de sammanhang där hon rörde dig, medan han var liten i den lutherska kyrkan.

– Men sedan började jag känna att det är så skönt att Guds storhet inte beror på hur jag lovsjunger eller kämpar, eller på pastorn. Gud är beständig, som den här gården där jag bor idag. Det här huset har funnits här sedan år 1900 men gården långt tidigare.

För omkring tio år sedan träffade hon gamla bekanta på missons- och pingstkyrkans sommarkonferens på Åland. Hon hörde lovsångerna och fick ångest.

– ”Jag upphöjer dig” … det är jag, jag, jag. Det är jag som måste upphöja. I rörelser präglade av Livets ord är det vi som gör Gud stor. Men Gud är stor oberoende av vår tro.

Ibland tänker hon med sorg över hur svartvit och dömande hon en gång var.

– Jag hoppas folk ska kunna förlåta mig för det jag gjorde fel. Vi behöver alla och envar titta på vår tro och fråga hur sunda våra sammanhang är. Det finns också nu en risk för att jag tänker att jag är bättre än andra för att jag inte är inne i det där systemet mer.

Ibland kommer en skräck över henne och hon tänker: Jag kanske inte är värd himmelriket. Första sommaren i Hulta gick hon med sin man Per-Ole ut för att mjölka korna en tidig morgon. De såg en vacker soluppgång.

– Och jag blev livrädd och undrade om det är Jesus som kommer tillbaka på himlens skyar. Tänk att man kan bli rädd för en soluppgång!

Idag tänker hon inte på vem som hör hemma i himlen.

– Det står inte i min makt. Men Gud är kärlek, han har skapat oss. Min tro är lugnare och jag är lugnare.


En inre resa

Ångesten är idag inte något hon flyr ifrån utan något hon vill lära sig av.

– Vad vill ångesten säga mig? Ångesten du har utan att veta att du har den styr dig mycket mer än ångest som du är medveten om och jobbar med.

Ibland frågar hon sig om hon hade velat leva utan ångest.

– Mitt svar blir nej. Det här låter kanske konstigt, men ångesten gör också livet mer intressant. När jag lärt känna min ångest och mig själv betyder det att jag inte är död inuti, och i och med att jag vågat öppna mig om den har jag också hört andras historier. Detsamma händer när jag pratar om mina NPF-barn. Då vågar också andra börja berätta om sina egna utmaningar.

Nyligen deltog hon i Furahakörens jubileum.

– Jag tänkte på att jag är en helt annan människa än då jag var barnvakt i kören. Det är så spännande att märka att jag utvecklats och förändrats.

På grund av mjölkgården har hon och hennes man inte kunnat resa mycket.

– Men en inre resa är också jättespännande. Så jag kan tycka att oj vad mitt liv är rikt fast jag inte är rik, och fast jag inte kan jobba på grund av min fibromyalgi och utmattning. När man mött sitt eget inre kan man också bekräfta andra, vara förlåtande mot dem – och mot sig själv. Idag är min tro extremt nådig.

Sofia Torvalds


Både präster och lekmän känner att prästers boendeskyldighet är ett system som hör det förgångna till. I Svenskfinland verkar två prästgårdar till nu förlora sin präst: den i Sideby och den i Saltvik. 13.6.2013 kl. 09:45

Finska Missionssällskapets årsfest avslutades med historisk missionärsvälsignelse. 9.6.2013 kl. 16:16

De som vill uppleva annorlunda musik i kyrkorummet ska i sommar styra stegen mot Kimitoön. Här kommer både opera och folkvisor att eka mellan stenpelarna. 9.6.2013 kl. 12:00

En skrivargrupp för män i församlingens regi gav viktiga insikter berättar två av deltagarna. Initiativet till att starta skrivargruppen kom från en av männen. 8.6.2013 kl. 15:00

Kan människan uppleva Gud? De flesta kristna är överens om att det är möjligt. Det finns otaliga berättelser om en känsla av närvaro eller direkta uppenbarelser av det gudomliga. C.S. Lewis mötte Glädjen, men det gjorde också Karl Ove Knausgård. 8.6.2013 kl. 12:00

Baptistsamfundet, Metodistkyrkan och Missionskyrkan i Sverige har äntligen fått ett namn för sitt gemensamma kyrkosamfund. 7.6.2013 kl. 13:46

Om inte kärleken får styra ledarskapet så styr rädslan.  Rädslan för att någon annan ska göra jobbet bättre än jag. Jeanette Ljungars tror på samarbete, inte konkurrens. Även inom företagsvärlden. 7.6.2013 kl. 10:14

Kyrkomötet röstade ja till en ändring av församlingsrådstrukturen: kyrkoherden ska inte längre automatiskt vara ordförande. En del tror att det leder till problem. Andra tycker det blir perfekt. 6.6.2013 kl. 09:00

Problemen i Johannes församling är allvarliga och måste åtgärdas genast. 5.6.2013 kl. 15:00

Under vinterkriget uppstod ett system som gäller än i dag – de finländare som stupar tas alltid om hand, och de skickas alltid hem. Niko Huttunen har forskat i varför det är så. 2.6.2013 kl. 12:00

Grattis till alla nyblivna studenter önskar alla vi på KP-redaktionen! 1.6.2013 kl. 09:00

S:t Mikaels svenska församling i Tallinn är ett centrum för kyrkligt engagerade estlandssvenskar. De sociala utmaningarna i Estland är enorma och kyrkan måste glömma alla illusioner om svunna storhetstider, säger kyrkoherde Patrik Göransson. 31.5.2013 kl. 13:13

På sommaren då föräldrarna jobbar men skolorna har stängt ordnar somliga församlingar dagsläger för barn. Lägren är ofta väldigt populära. 31.5.2013 kl. 09:39

Under drygt tio år har musikern Nina Åström evangeliserat i mellan 250 till 300 fängelser i Ryssland, Baltikum, Kirgizistan, Ukraina samt i två västfängelser i Kanada och Holland. Arbetet är inte slut med det, för i det forna Sovjet finns cirka tusen fängelser. 30.5.2013 kl. 10:37

Samarbetsförhandlingar blir aktuella vid Finska Missionssällskapet. Orsaken är de nya stiftssekreterarna för internationella ärenden som ska anställas i varje stift från och med årsskiftet. 30.5.2013 kl. 13:35

ETT GOTT RÅD. – Din osäkerhet är något värdefullt, skulle Monika Fagerholm säga till Monika, 20 år. I den här serien ger personer goda råd till sitt yngre jag. 26.10.2021 kl. 14:52

recension. Den bok som pastorn, ekoteologen, skaparen av Brommadialogen Harry Månsus, nyss fyllda 80 år, nu gett ut visar den långa väg mot vidsynthet och andlig öppenhet han gått sedan han startade som baptistson till jordbrukande föräldrar i Kaitsor, Vörå. 26.10.2021 kl. 16:45

wasa teater. När Maria Udd kom tillbaka från depressionen såg hon tydligare allt det vackra i livet. – Tidigare då jag kände så mycket smärta var allt svart, säger hon. 26.10.2021 kl. 07:00

KONSERTSERIE. Tove Wingren gör nu sin första konsertturné efter coronan med en helhet som passar in i kyrkorummet. 25.10.2021 kl. 15:54

PRÄSTLÖFTEN. Om man inte håller de löften man avgett vid prästvigningen måste man slå sig ner och fatta nödvändiga beslut, säger biskop Bo-Göran Åstrand på tal om Pedersöreprästen Dennis Svenfelt, som nu meddelat att han inte kan samarbeta med kvinnor vid altaret. 22.10.2021 kl. 10:51