Jennifer Enqvist från Pedersöre bor i Vasa, där hon jobbar och studerar till lärare inom småbarnspedagogik. I februari nalkas dock ett välkommet litet avbrott i både jobb och studier, nämligen Ungdomens Kyrkodagar (UK).
Jennifer har deltagit i UK flera år tidigare och är en van veteran i sammanhanget.
– För mig är UK ett sätt att ta en paus. Att njuta, diskutera, och träffa nya vänner, säger hon.
Varför har du valt att engagera dig i UK?
– Ganska långt beror det nog på att ungdomsledaren i min hemförsamling har fått det att verka intressant. Jag vill också mycket inom min församling och har varit aktiv som hjälpledare.
– UK är också ett bra sätt att vara med och påverka och se vad som görs utanför den egna församlingen. Vad som händer söderut.
Finns det något du ser särskilt mycket fram emot i år?
– Jag har inte hunnit tänka så mycket på det. Jag ser mest fram emot att bara få åka iväg. Vi är ett ganska stort gäng från Pedersöre som åker, så bara att få träffa alla som man inte träffar annars.
Vilka workshops ska du delta i?
– Vi har fått skicka in önskemål men det är ännu inte helt bekräftat. Det är så länge sen vi lämnade in önskemålen att jag glömt bort det. Men nu blev jag faktiskt själv lite intresserad av vad jag valde.
Jennifer kollar upp saken och det visar sig att hon önskat få vara med på en workshop under namnet ”Hopp i en kaotisk värld”. En workshop där Christina Heikkilä berättar om hur de lutherska kyrkorna i Colombia, Bolivia och Venezuela är hoppbärare i länder som präglas av osäkerhet, våld och klimatförändring.
– Ja, det var det som tilltalade mig mest! Jag brinner för att hjälpa till och ställa upp. Att försöka se framåt.
På tal om det, hur vill du se kyrkan förändras?
– Jag vill att barn ska få vara delaktiga, men också unga vuxna. Många församlingar försöker få till samlingar för äldre ungdomar, men det har inte lyckats jättebra. Åtminstone inte här i norr. Det är viktigt att inte tappa de engagerade hjälpledarna.
– Vad gäller barn finns det ju barnklubbar, dagklubbar och körer, men barnen syns inte så mycket i församlingens övriga verksamhet. Kanske man kunde integrera barnen med i gudstjänster och andra samlingar.
– Det är ju de som är församlingarnas framtid. Jag tycker inte att man bara ska tänka dem som en egen grupp och trycka bort dem. De ska få växa upp i församlingen.
Besluten från UK skickas till alla församlingar i Borgå stift, stiftsfullmäktige, kyrkomötets svenska ombud och till Kyrkans central för det svenska arbetet.
Hur bra är nämnda aktörer på att fånga upp och faktiskt beakta de beslut som fattats under UK?
– Både sämre och bättre. Vissa församlingar tycker jag att är bra på det. Men jag tycker inte att vi ungdomar får chans att höra hur det gått vidare. På den fronten brister det lite.
Har du sett något UK-beslut förverkligas i praktiken?
– I fjol var det mycket prat om det här med unga vuxna under UK. Där har jag sett att vissa församlingar faktiskt har försökt skapa sammanhang för unga vuxna.
Mer konkret, vilken typ av verksamhet skulle du vilja se för just den gruppen?
– I Vasa har vi fått igenom ”Te, stick och snack” där vi träffas och handarbetar. Jag skulle vilja se något liknande men med fokus på litteratur.
Vad är det bästa med UK?
– Gemenskapen. Man kommer dit med sin egen församling, men alla blandas ihop. Det är inte så att församlingarna bara samlas för sig utan alla har en gemenskap tillsammans.
Vad gör att det funkar så bra?
– Att vi i slutändan samlas kring vår tro. Det är viktigare än varifrån vi kommer.
Jennifer Enqvist
GÖR: Studerar till lärare inom småbarnspedagogik och jobbar deltid inom samma område.
FAMILJ: Mamma, pappa och en bror.
INTRESSEN: Läser mycket på fritiden och gillar teater.
