Det var en gång en onsdag kväll i stilla veckan. Jag hade bråttom, men längtade efter något helt annat än brådska. I kyrkan ordnades aktläsning. Det låter ju som något stillsamt, tänkte jag.
Vårkvällen var ljus och kall när jag i sista minuten traskade in i kyrkan och diskret satte mig nästan längst bak. Vi var kanske ett tjugotal personer som kommit på samma idé. Vi hälsades välkomna, vi sjöng en psalm. Sedan var det tyst ett ögonblick, kvällsljus föll in genom fönstren, en diskret hostning. Så inleddes aktläsningen, bibelläsning om påskens dramatiska händelser, hur allt började dra ihop sig till det oundvikliga.En kvinna läste ur Bibeln med den mest vackra, eftertänksamma stämma. Varje ord fick ta plats och landa, kanske ända ner i hjärtat på någon, kanske som vacker poesi i öronen på någon annan.
All stress rann av mig i ett slag, i stället kom alla känslor till ytan, de där vi trycker undan genom att skynda, jobba, scrolla, planera. Ur Psaltaren läste hon: Vattnet når mig till halsen. Jag har sjunkit ner i bottenlös dy och har inget fotfäste. Jag har kommit ut på djupt vatten, strömmen vill dra ner mig. Jag har ropat mig trött, min strupe är hes. Mina ögon värker, jag har väntat länge på min Gud.
Långsamt, ord för ord. Vid det laget plockade jag fram näsduken. Vem kan inte känna igen sig, troende eller inte, i hur det kan kännas ibland när livet går hårt fram med oss? Jag tittade på de gråhåriga farbröderna som satt snett framför mig, den ensamma kvinnan i bänkarna längre bort, mannen i medelåldern som också såg rörd ut på andra sidan korsgången.
Sedan blev det musik. Violin från läktaren, Panis angelicus. Stillsamma, sorgesamma toner. Så fortsatte det. Läsning, stillhet, violinmusik, psalmer.
Det hela tog kring 40 minuter. Jag försenade mig till hämtningen av barnen från deras hobbyer, men jag sa då och säger det igen: Jag ångrar ingenting!
Det fanns mycket plats kvar
Så, vad vill jag säga? Kanske att det fanns mycket plats kvar i bänkarna. Tänk om de hade vetat, det som inte heller jag visste, att aktläsning kan vara en fulländad kulturell, andlig och meditativ upplevelse. Högläsning av förstklassig litteratur, sådant som ordnas i bokcirklar och vid författarträffar. En minikonsert med klassisk musik, var så god, helt gratis! En andningspaus i vardagsstressen, som var och varannan av oss behöver. När andra aktörer erbjuder det samma kan det heta mindfulness eller meditation och kosta en hel del. Att sitta i en kyrka kan dessutom vara en arkitektonisk upplevelse i sig. Och inget krävdes av mig. Inget behövde jag kunna, säga eller visa. Jag fick sätta mig ner, ta emot, stiga upp och gå ut.
Efteråt var jag så uppfylld av det hela att jag såg mig själv åka runt i en bil med megafon nästa påsk och ropa ut vad du som nutidsmänniska har chans att få en onsdag före påsk.
Kyrklig marknadsföring i de flesta fall är radannonsering, kanske en puff i en tidning eller ett programblad för invigda. Inget stort nummer, verksamheten rullar på. Dessutom möter vardag ideal, vad ska tiden och resurserna läggas på?
Arrangörer som lånar kyrkan som konsertlokal har inga problem med synligheten, har jag tänkt då och då. Jag önskar att jag ibland möttes av affischer på stan för något program församlingen ordnar, eller mötte en envis och välgjord förhandsreklam på sociala medier: ”Kom alla icke troende och troende! Ni får litteratur och kultur och stillhet! Ingen tvångsomvändelse, du vågar ta med en kompis!”
Har vi råd?
Det finns ändlösa resonemang om vad kyrkan är och ska vara i dag och om femtio eller hundra år; allt som ordnas kan inte kan vara en perfekt mix av allt vi begär. Församlingsanställda ska inte vara maskiner som producerar publikvänligt program, värde kan inte enbart mätas i antalet deltagare och församling är vi tillsammans … Det är inte lätt att som anställd orientera i allt det, inte som medlem heller. Men ibland skulle jag bara vilja se fler komma, helt enkelt! Har kyrkan råd att inte vara publikfriande? Råd att inte förklara vad ett ord som aktläsning innebär? Råd att inte med alla medel försöka möta den upptagna, trötta, längtande och högst vanliga människan?
Marknadsföring är mission
Kyrkan måste gå in med vinsttänk – för människor, inte pengar. Några alternativ finns inte om den ska överleva, säger Anders Eklund.
Anders Eklund har jobbat med marknadsföring i eget företag i hela sitt yrkesverksamma liv.
Anders Eklund driver sin egen kommunikationsbyrå sedan mer än tjugo år tillbaka. Han har studerat masskommunikation och grafisk design. Och så har han varit församlingsaktiv. Församlingarnas marknadsföring, eller bristen på den, har fått honom att gå från frustration till resignation.
– Marknadsföringen prioriteras ner i församlingarna upplever jag, främst av kostnadsskäl.
Men det är en ond spiral menar han.
– Kyrkan finns inte om den slutar synas. Det är fråga om en överlevnadsprincip.
Ofta hör han: det händer inget i församlingen. Men det är inte sant.
– Men man kan inte bli sur på dem som inte får information. Församlingen kan inte säga: Ni ska ta reda på! Ingen gör det! Terrasser ska spikas och gräs ska klippas.
Men bra marknadsföring är inte alltid synlig, konstigt nog.
– En präst ordnade öppet hus med mat under påsk hemma hos sig. 50 unga kom, det här var jättebra! Det syntes inte i några medier, men där lyckades man nå ut med budskapet. Egentligen är det väl relationer och kommunikation som är viktigast.
Aktiva blir vi när vi upplever att vi är en del av en gemenskap vi är stolta över, först då vill vi ta reda på vad den gemenskapen ordnar för program.
– Trenden är att generation z tycker att företag ska ha åsikter i sociala frågor. Man vill ha mer människa, höra hur ett företag ser på cirkulär ekonomi och miljö. Det här måste kyrkan också göra.
Och man måste göra det på ett sätt som visar på det personliga, på socialt engangemang, på humor och djup, anser han. I flödet på sociala medier har han hittat goda exempel.
– Kyrkan i Helsingfors gör det här väldigt bra. Du måste finnas lite överallt.
Att det skulle slå över i något ytligt ger han inte mycket för.
– Det är löjligt att tänka att kyrkan då hakar på en sekulär trend. Marknadsföring är avgörande för alla som vill nå ut med sitt budskap, inklusive kyrkan.
– Marknadsföring är mission egentligen.
– Man borde gå in med vinsttänk, inte för pengar men för människor! I kyrkan förstår man kanske inte vikten av det. Det är kanske inte marknadsföring man brinner för när man jobbar i kyrkan.
Men man måste våga ta plats, tror han.
– Jesus själv slog sönder en massa på en marknad. Han fixade fram bröd och fiskar och gjorde vatten till vin. Varför tycker man att man borde hålla sig medioker som kristen? Jesus var en fantastisk storyteller. Practice what you preach!
Att berätta en historia
Marknadsföring handlar mest om att berätta en historia som berör. Kyrkan gör en massa fint, men många missar det.
– Den lilla marknadsföring man gör gör man ofta dåligt, och det är synd. Det är dock stor variation i stiftet.
Om församlingen inte kan ha en anställd informatör så borde varje anställd få avvara ett par timmar i veckan på marknadsföring.
– Eller så kunde den som har intresse få jobba en dag i veckan med marknadsföring.
Han lyfter också fram ungdomar som en stor resurs när det kommer till att producera innehåll.
– Förut var reklam ofta dyrt på grund av höga tryckkostnader. I dag måste det inte kosta mycket att bygga innehåll på till exempel sociala medier.
Hur skulle du marknadsföra aktläsning i kyrkan?
– I och med att det är ljudbaserat, med läsning och musik, är det givet att det är videoformat som funkar bäst.
Man kan filma någon som läser ur Bibeln, göra det snyggt med den utrustning som finns. Filma när någon spelar ett kort stycke. Och slutligen föra fram tanken om mindfulness.
– Kanske fråga någon ungdom och någon äldre: Vad skulle du behöva för att koppla av? De här tre korta videoinslagen kunde man upprepa på sociala medier en månad på förhand.
Så mycket kan man inte alltid göra, men ibland.
– Det kunde också vara en uppgift för församlingens ungdomar, att filma och klippa ihop. Man kan kanske inte ge dem pengar, men till exempel ett presentkort till grillen för att visa uppskattning. Det här jobbet är lika viktigt som diakonin och prästjobbet.
