Den viktigaste betraktelsen jag vill lyfta fram är ortens starka gemenskapsanda. Samhället är inte bara en summa av privata individer här – vilket är hur jag ibland upplever stadslivet – utan orten fungerar mera som ett kollektiv. Gemenskapsandan medför också ett bejakande av gemensamma traditioner. Det gör det lättare att agera som församling här, eftersom församlingen är en viktig aktör i förvaltandet av gemensamma traditioner och kulturarv.
Då jag anlände hit firade församlingen familjegudstjänst. Jag blev direkt imponerad då jag såg hur många familjer som anlände för att fira annandag påsk tillsammans. Livets stora stunder som dop och begravningar, firas likaså här i ett kollektiv. Man visar omsorg för sin granne genom att delta, och ingen människa faller mellan stolarna här. Det är väldigt vackert.
Jag har också upplevt att diskussioner kring tro sker mera naturligt här, och att ämnet inte är lika tabubelagt som i storstaden. Givetvis har varje människa sina individuella perspektiv på trosfrågor också här. Men jag upplever att det kanske finns en bättre förmåga att lyfta fram både likheter och olikheter med en vördnadsfull ton och i en lugn anda.
Just lugnet och närvaron över lag hos österbottningar har jag stor respekt för. Då jag stigit in i olika rum här på orten stannar folk i regel upp och ler och hälsar på en, vilket tyvärr inte är en självklarhet i stadslivet. Trots att jag inte är känd här i trakterna, har bemötandet av mig varit genomgott, och jag har inte behövt utstå några negativa fördomar. Det är jag också tacksam över.
Min viktigaste hälsning till alla ortsbor är att värna om allt det fina ni har. Det är vackert. Och det ska ni inte ta för givet.
Amos Airola är teologiestuderande på praktik i Pedersöre församling
