När Eva Ahl-Waris var tretton år samlades hon och de andra patrulledarna vid ett scoutläger för att be. Då hände någonting.
– Jag uppfylldes av en känsla av att jag tror på Gud, av att Gud finns och lever och uppfyller mig med kärlek och ljus. Sedan bad jag om att få följa honom och om att han ska kunna använda mig.
Och kanske använde Gud henne trots att hon började studera historia och inte teologi. Hon valde ofta ämnen som tangerade kyrkohistoria, även om hon studerade kultur- och idéhistoria. Hennes pro gradu-avhandling handlade om synen på heliga Birgitta.
Hon blev förälskad i historia redan som barn. Hennes pappa brukade högläsa en bok som hette Treasures of Yesterday för henne, som han översatte fritt medan han läste.
– Den handlade om Troja och om Tutanchamons grav. Redan i gymnasiet visste jag att jag skulle bli historiker och tog alla språkkurser som jag trodde skulle hjälpa mig.
Vid universitetet läste hon latin – det har hon nytta av när hon nu sadlat om till teologi. Idag läser hon också hebreiska.
– Jag läser allt jag kan för jag är så lycklig över att få studera igen.
Motgångar ledde henne vidare
Hon drogs till teologin efter att ha genomlevt många svåra kriser: sjukdom, skilsmässa och depression. Hennes bröstcancer upptäcktes i ett tidigt skede, men efter den fick hon det som man kallar ”cancer hangover”, det vill säga: Varför överlevde just jag när så många inte klarar sig?
På grund av sjukdomen miste hon en forskartjänst och bestämde sig för att sadla om och bli lärare. Hon insåg att det skulle vara lättare att få mer timlärarjobb om hon också kunde undervisa i religion.
Så hon började läsa teologi vid öppna universitetet.
– Och det var så roligt att jag inte varit så lycklig på flera år. Innan mamma dog sa hon till mig: Om det där gör dig lycklig, varför skulle du inte kunna bli präst?
Hon sökte in till teologin vid Åbo Akademi.
– Det känns jättebra. Det känns att det här är det bästa som hänt mig på jättelänge.
Du har gått igenom skilsmässa, cancer och depression. Har de här upplevelserna gett dig något gott?
– Jo. Först och främst: jag skulle aldrig ha varit mogen att bli teolog som 20-åring. Jag hade så dåligt självförtroende och var så osäker på allting i världen. Jag måste först bli förälder åt tre barn och hjälpa mina föräldrar i slutskedet av deras liv. Sedan måste jag doktorera i historia för att tro på mitt eget intellekt. Jag skulle inte ha varit mogen att leda och hjälpa andra förrän nu.
Hon tänker att det finns en tid för allting. Gud kan ta det mest tarvliga, det vi slänger ifrån oss som skräp, och göra någonting av det.
– Det är därför man aldrig kan tänka att livet är slut förrän någon människa verkligen lever sin sista dag. Alla är Guds barn och alla kan användas och alla är älskade. Det förstod jag inte för tjugo år sedan, men nu förstår jag det.
Det viktiga med att ha gått igenom något svårt är att komma igenom det.
– Då växer man. Men medan man är inne i svårigheten är det ganska orimliga krav som människor kan ställa på en. ”Ryck upp dig!” Vilken människa som är deprimerad har inte hört det? Det är en av de värsta kommentarer du kan komma med.
Som det står i Bibeln: det finns en tid för allt – också för den bearbetning som krävs för att ta sig ur en depression eller sorg.
Det krävs tålamod
Hon får ibland frågan om hur Gud meddelar sig med oss människor.
– Då svarar jag att man måste ha tålamod. Gud kan inte nå dig när du är djupt deprimerad och dina pengar är slut, och du känner att du står vid en brant. ”Nu imorgon måste Gud ha en limousin där åt mig på gatan.” Det funkar inte så.
Du måste ha tålamodet att vänta på en plan som är bra för alla, inte bara för dig själv.
– Det är kanske under den väntan som folk blir gudsförnekare, när de känner att de inte blir bönhörda. Att vänta kräver lyhördhet mot den här starka kärlekskraften som leder oss.
Idag är hon 47 år. Hon njuter allra mest av sina tre barn, men också av att studera.
– Att jag får lära mig hebreiska, Guds och änglarnas språk! Helt amazing! Det är jobbigt med de svåra verben, men det är också ljuvligt. Jag är ju forskare till utbildningen så jag gillar att vända på varje sten. Jag är nyfiken.
Har du andliga eller religiösa sår?
– Kanske minnen från tiden när jag studerade historia på 90-talet och blev förlöjligad för att jag hade en kristen tro. Särskilt bland humanister som inte var teologer fanns ibland en sådan inställning.
Idag tycker hon det finns en mycket större frihet att tro och tänka som man vill. Det finns en förståelse för att religion är ett mänskligt fenomen som är lika gammalt som musik.
– Det är något som finns i vår hjärna. Religion och musik och konst hör ihop.
Hur tänker du att kristendomen borde synas i våra liv?
– Jag tänker att jag kan vara svar på någons bön. Som lekman är jag också ett vittne, jag kan berätta min egen berättelse och det kan ge någon en aha-upplevelse.
Just nu tar hon en dag i sänder, jobbar, studerar och njuter.
– Sedan när mina barn flyttat hemifrån blir jag en crazy cat lady som bara håller till i församlingen.
När hon diskuterar med religionsvetare märker hon att de ofta tycker att hon är lite tråkig. Kan hon inte vara något mer spännande, som buddhist?
– Och dessutom något så tråkigt som kristen lutheran: hur tänkte jag där? Men de har inte upplevt det jag upplever när jag sätter mig i en kyrkbänk och det är bara jag och Gud.
För henne är det stora bara att få gå till en högmässa och bröla på i lite psalmer. Låg- eller högkyrkligt – det gör ingen skillnad för henne. Att få sitta bredvid sitt barn som blivit konfirmerat och gå tillsammans till nattvarden – det är något så stort för henne att rösten brister när hon talar om det.
– Redan min tro är en gåva. Jag känner människor som suktar efter en tro men inte känner någonting. Att få tro är en välsignelse.
Varför alla inte kan tro kan hon inte svara på. Det är någonting som Gud har hand om. Om man vill kan man fråga honom sedan i himlen, men själv ser hon bara fram emot att få lovsjunga.
– I himlen tror jag vi är inbäddade i ljus och godhet och kärlek. Det var något jag fattade redan som 13-åring: Om vi inte dör kommer vi ju aldrig att se Gud! Som Paulus skriver: Nu ser vi en dunkel spegelbild, men då ska vi se ansikte mot ansikte.
Team ”mammorna”
När Eva Ahl-Waris började studera teologi trodde hon att hon skulle vara unik som yrkesbytare – men det var hon inte alls.
– Vi har ett helt ”team mammorna” där i Åbo. Människor som gjort helt andra saker i sitt liv men känner att det nu är tid för det här. Särskilt damer i åldern 40+.
Själv har hon varit historiker i tjugo år. Hon tänker att hon förhoppningsvis har tjugo år kvar i arbetslivet och de tjugo åren vill hon göra något nytt.
– Det hör till den lutherska dygden att du lever ut din tro i din vardag, i världen. Jag är bekännande lutheran – vad tråkigt! Men åtminstone är jag aktiv lekman. Jag studerar teologi och njuter av det. Kanske jag blir präst, kanske det aldrig sker. Jag tar livet en dag i sänder.
