PETRUS FÖRSAMLING Ett gäng med unga vuxna från Petrus församling åkte på tyst retreat till retreatgården Snoan för ett par veckor sedan. Vid middagen fredag kväll fick de tala, sedan gick de in i tystnaden, som varade till söndag eftermiddag. De gav ifrån sig telefonerna eller stängde av dem.
När det var dags för tidebön klingade husfolket i en klocka. Om morgnarna väcktes de av musik.
– Jag hade sett fram emot att åka på retreat i tre år och var jättetaggad. Jag satt mycket i brasrummet. Det var fint att andra satt i samma rum, men vi var tysta. Jag var ute på promenad, jag drack jättemycket te. För mig handlade det om att byta rytm och tillåta mig själv att sitta och vara, säger Pauliina Kittilä.
Ida-Maria ”Iitu” Pekkarinen satt mycket och stickade.
– Att umgås tyst var både konstigt och skönt. I något skede fattade jag att ingen kommer att fråga mig om något, jag behöver inte komma med någon output. Det var det bästa! säger hon.
Blev tidebönerna eller tystnaden en andlig upplevelse för er?
– Det var intressant, för jag känner ofta att jag söker mig till det där andliga utrymmet. Och nu när jag försökte gå dit var det som om Gud sa till mig: ”Kunde du inte Pauliina bara vara människa?” Först vid femtiden på lördag eftermiddag fattade jag att nu får jag lägga bort det där med att prestera, säger Pauliina.
Iitu i sin tur gick in i retreaten ur erfarenheten att själv ha ett andlig arbete och vara ”i desperat behov av ett ord från Gud”.
– Jag tänkte att nu har Gud min fulla uppmärksamhet. I något skede insåg jag att Gud är här, men var är jag? Jag kände att Gud sa till mig att nu vill han ta hand om mig, och jag fattade att det var exakt vad jag behövde: att få sitta där i joggingbyxor och sticka.
En del kan uppleva retreatens tystnad som ångestfylld och tung. Blev det så för er?
– Jag hade inte alls förväntat mig att bli ångestfylld, för jag tycker ju om tystnad, säger Pauliina.
Men på lördagen märke hon att hon blev överväldigad av alla tankar som vällde över henne.
– Jag ville bara komma förbi dem och in i det rofyllda. Då valde jag att föra ett vägledande samtal med retreatvärden Birgitta Udd. Jag sa till henne att jag kommer inte förbi de här tankarna, och hon sa att kanske jag bara ska se på dem och fråga vad de har för budskap. Det hjälpte mig att komma till ro.
Iitu i sin tur var lite orolig för att hamna in i en dipp och börja gråta hysteriskt – men ingenting sådant hände.
– Jag kom nästan direkt till ro. Jag kände: Nu är jag på ett förklaringsberg och Herrens härlighet lyser över mig i den här lite sunkiga stugan.
Många som deltar i en tyst retreat känner en lättnad över att slippa det emotionella arbete det innebär att försöka etablera sin plats i en grupp eller ta hand om alla i en diskussion. Hur kände ni det?
– Ja, precis så! Det var en av de största sakerna för mig, att jag behövde göra noll emotionellt arbete för andra, säger Iitu.
Pauliina kände särskild lättnad över att få sitta tyst vid måltiderna.
– Bara lyssna på klassisk musik och äta tillsammans. Det kändes som om vi var en släkt som sitter vid ett matbord på jullovet. Gemenskapen kändes djup men ordlös.
Pauliina tänker att när man lever i en hetsig livsrytm kan det kräva mod att gå in i tystnad.
– För mig blev det viktigt att våga sitta med mina egna tankar då det inte fanns yttre intryck. Den tysta gemenskapen och trygga miljön var till hjälp.
Iitu upplevde sig älskad och vårdad av att det var någon annan som höll i hennes tidtabell: någon som plingade i en klocka när det var dags för mat eller tidebön.
– När jag knäppte på telefonen igen på väg hem till Helsingfors kände jag mig bara irriterad över att den började pipa igen. För mig var det en kunglig upplevelse att bli vårdad, sedd och älskad i tystnad, säger hon.
