Under hösten har Tove Wingren Trio uppträtt med konserten Sounds Of Love. Nu ger de ut en skiva med samma namn och låtarna hittas inom kort också på streamingtjänster.
– På cd:n finns bland annat en version av Beyoncés ”Halo” och Dan Anderssons ”Omkring tiggarn från Luossa”.
För sången står Tove Wingren, Patrick Wingren spelar piano och Rickard Slotte spelar flygelhorn och trumpet.
Tove Wingren berättar närmare om samarbetet.
Hur skulle du beskriva skivan?
– Inspelningen består av fem väldigt olika sånger från vår konsert med samma namn. Den röda tråden blir att det är just vi som musicerar tillsammans med improvisatorisk glädje! Det blir på något sätt en rolig helhet. Det är sånger som alla på olika sätt har berört mig, säger hon.
Du har sagt att det ofta är texterna du fastnar för: Vad ska en text ha för att du ska bli berörd?
– Ibland hör jag någon låt och tycker om känslan, men sedan när jag har läst texten så kan det hända att den inte bottnar i mig. Det är väl som med dikter, att de på olika nivåer kan beröra eller så inte. Det slår an någon ton eller känsla i mig, det är något intuitivt. Ibland sker det genast, men ofta får jag jobba med det. Sångerna på cd:n är väldigt olika men ryms alla inom min identitet.
Att gå in i en skivstudio gjorde dig nervös, varför?
– Det är mera tanken på det som gjorde mig obekväm. När jag bandar något så har det ögonblicket fastnat och finns att lyssna på efteråt fast jag själv har levt vidare. Det är ju ett ögonblick, den dagsformen, den tagningen. I liveframträdanden tycker jag om att det sker just då, det är ok att det inte är helt perfekt.
– Jag är glad för de inspelade sångerna! Musikerna är så otroligt skickliga och vårt samarbete och hur vi lyssnar in varandra är unikt tycker jag. Vi spelade helt enkelt igenom låtarna några gånger, så vi spelade inte in de olika instrumenten var för sig. På det sättet var det som livespelningar.
Hur fungerade samarbetet mellan er tre solister och släktingar? Vad gör ni om åsikterna går helt isär?
– Samarbetet är glatt, avslappnat och fyllt med tacksamhet skulle jag säga. Det är fest när vi får spela tillsammans. Vi ger varandra utrymme och alla har som prioritet att helheten ska fungera och faktiskt så minns jag inte att åsikterna skulle gått isär så det skulle varit något problem alls. Vi kan slänga fram idéer och så hakar vi på och utvecklar. En utgångspunkt är ju i och för sig att jag sjunger sångerna och att jag har valt dem och varit dragare för projektet. Så där bestämmer jag. Jag är ansvarig. Men när det kommer till det musikaliska så har jag inget behov av att bestämma i detalj, för jag vet hur skickliga och rutinerade de är.
– Trots all den glädje som jag vill lyfta fram så finns det i oss alla också ett stråk av vemod som kommer fram som färger i musiken och kanske förenar oss. Alla färger får vara med.
