För tillfället har Wolfgang Falk medvetet valt att inte ha någon egentlig ledarroll.
– Nu vill jag ge tid för familj, barnbarn och rå om mig själv lite grann, jobba på distans och vara på sommarstugan i Monäs.
Men ibland känner han att han skulle vilja komma tillbaka som pastor.
– Åren jag gjorde som pastor i Hägersten och i Esse betydde så otroligt mycket för mig personligen. Jag såg saker och ting hos mig själv som jag inte trodde fanns. Jag har alltid brunnit för människor och jag känner väldigt starkt för utsatta som får kämpa i livet och där tron inte är en självklarhet. Där får vi som församling öppna upp, bjuda in och sänka trösklarna.
Han växte upp i en pastorsfamilj i en liten men aktiv baptistförsamling.
– Vi hade inte scouter utan GK, Goda kamrater. Ända sedan sjuårsåldern var jag på läger där jag fick möjlighet att lämna mig åt Gud. Församlingen samarbetade med Missionskyrkan om konfirmation och kristendomsskola. Det var en viktig period för mig och jag tog ställning på ett av de avslutande lägren. Jag blev döpt som 15-åring i Arvika efter kristendomsskolan.
Wolfgangs pappa var pastor men också praktiskt lagd och både snickare, mattläggare och elektriker.
– Därför var han känd som Overallpastorn. Han har varit min förebild för jag tycker också om att ha flera roller.
Kongo blev inte av
Pappan var pastor och också missionär. Under tjugo år var han ute tio gånger i Kongo som ansvarig för Baptistsamfundets byggnation. När kan kom hem mellan varven var han pastor.
– Tanken var först att vi skulle åka till
Kongo som familj. Men när mamma fick höra att han skulle resa runt, hon bo på ett ställe
och jag och min bror vara i internatskola sa hon nej, så kan vi inte ha det. Vi stannade hemma.
Kongo fanns också i Wolfgangs tankar.
– Efter gymnasiet 1982 var det aktuellt med militärtjänst. Jag ville göra vapenfri tjänst och inom ramen för den kunde man göra tjänst i ett utvecklingsland. Jag ville göra tjänsten i Kongo inom Baptistsamfundets byggprojekt. Men jag kände att jag först behöver en teologisk grund och började på Betelseminariets pastorslinje.
I bakspegeln ser han nu att Guds hand var med honom.
– Jag fick ett tydligt tecken på att jag först
skulle utbilda mig. Jag har aldrig upplevt att Gud öppnat och stänger dörrar. Däremot ger han möjligheter som jag kan bejaka. Även om jag inte längre jobbar i en församling har jag kunnat gå från jobb till jobb och se att Gud funnits med och har omsorg om oss. Och det är ju fantastiskt!
Men det blev varken Kongo eller vapenfri tjänst. Ann-Christine började samtidigt på pastorsutbildningen och efter ett halvt år var de ett par och ytterligare fyra månader förlovade.
– Jag fick min första pastorstjänst i en liten församling i Hägersten (förort i Stockholm). De skulle bygga ut sin kyrka och jag blev byggledare för projektet. Samtidigt ökade församlingens verksamhet kraftigt. Vi hade musikskola för barn och en liten barnkör. Barnens föräldrar ville också sjunga och efter ett år hade en vi gospelkör med 50 medlemmar från hela Stockholm. Det var en otrolig tid.
Församlingen hade kanske åtta aktiva och 20 nominella medlemmar. Men det kom folk utifrån och Wolfgang Falk höll flera begravningar av människor som känt församlingen som sin.
Kom till Esse för att predika
– Men det var också en tuff tid för mig. När vi körde hem efter årsmötet i februari 1997 kände jag att jag måste stiga ur bilen och gå den sista biten. När jag gått tio minuter får jag ett mobilsamtal från Esse, av en för mig okänd person som säger: ”Vi känner inte varandra, men jag vet att du är i Österbotten på somrarna. Kan du, nästa gång ni kommer predika i Esse en gudstjänst.” Jag var helt paff över samtalet. Vi bestämde vi oss för att åka till Esse under påsken och jag höll min predikan.
Veckan därpå får han frågan om inte han kunde bli pastor i baptistförsamlingen i Esse. På en månad bestämde de sig för att ge Esse två år. När de flyttat fick också Ann-Christine deltidstjänst som pastor i grannförsamlingen i Forsby.
– Det var en jättefin tid i Esse. Jobbet i Hägersten var inte på heltid och jag hade andra jobb på sidan om som gjorde att mitt arbete blev väldigt splittrat. Åren i Esse var otroligt viktiga för mig och familjen att få en helhet där jag kunde ägna hela min tid åt församlingen.
Efter två år i Esse kände de, trots att de klarade sig bra på svenska, ett behov av att lära sig finska ifall de stannade längre.
– Samtidigt hade vi vårt hus kvar i Stockholm.
Han får tjänst på Baptistsamfundets Sjöviks folkhögskola i Avesta med ansvar för ekonomi och personal. Det var långa arbetsdagar och redan efter ett år behövde han ta paus.
– Jag började en ekonomiutbildning som gick kvällstid och fick också anställning som redovisningskonsult på en redovisningsbyrå.
När Svenska kyrkan separerar från staten får byrån i uppdrag att hjälpa samfälligheter göra bokslut. Uppdraget går till Wolfgang Falk och när församlingarna inrättar en kamrerstjänst hösten 2001 får han det jobbet.
– Där var jag i sju år. Det var en jätterolig tid. Senare kom jag tillbaka till Svenska kyrkan som administrativ chef i Färingsö församling.
Också här ser han Guds ledning.
– Jag ser kallelsen från Esse som ett tydligt tecken på det. Jag har också känt att Gud fanns med i växlingen till ekonom när allt tydligt föll på plats. Inom en månad hittade jag en utbildning och började på den. Jag fick också ett deltidsarbete som jag mänskligt sett inte borde ha fått. Som kristen är man i bönen beroende av att känna tryggheten att det kommer ordna sig. Som pastor har jag sett Guds verk och fått vara med om en församlings utveckling.
Vem kan sälja en kyrka?
Fastighetsmassan är en utmaning också för Svenska kyrkan.
– Man har inte längre den ekonomiska kapacitet man hade för 15 år sedan.
Han har hört någon säga att kyrkorna har ett otroligt fastighetsvärde.
– Men vem kan sälja en kyrka? På Svenska
kyrkans riksnivå har man försökt hitta andra lösningar, men det visar sig till slut att det
bara är ett annat sätt att ta betalt. Några församlingsbyggnader har blivit sålda, men det krävs mycket att gå den vägen.
I Sverige ser man på utvecklingen i den anglikanska kyrkan i Storbritannien. Den är 20 år
före i utvecklingen och där har många kyrkbyggnader fått en annan funktion.
– De äldre i församlingarna har ibland svårt att släppa över till ungdomar, men där man gjort det blev det ungdomskyrkor av många. Där hölls rockkonserter och annat. Man byggde om kyrkorna för att anpassa dem. Ska man ha en kyrka som lever och där människorna engagerar sig behöver vi gå den vägen. Annars blir byggnaderna tomma.
Wolfgang Falk
Född i Stockholm 1962 och har vuxit upp i Arvika.
Pastor i Baptistsamfundet och ekonom.
Har jobbat som pastor bland annat i Esse och som ekonom inom Svenska kyrkan. Är nu ekonomiansvarig på Enskilda Högskolan i Stockholm.
Gift med Ann-Christine som har rötterna i sjöbyarna Monäs och Vexala i Nykarleby. De har två barn, Johan och Anna-Sara, och tre barnbarn.
Monäsbo om somrarna sedan 1984.
