Cecilia Forsén är själv diakonissa och jobbar som stiftssekreterare för församlingsdiakoni vid domkapitlet i Borgå. Hennes uppgift är att stöda och hjälpa alla diakoniarbetare ute i församlingarna. Hon ordnar också fortbildning samt diakonifostran för andra församlingsanställda och förtroendevalda. Hon håller kontakt med utbildiningsanstalten och studerande där.
Arbetsuppgifterna för en diakoniarbetare är varierande och krävande. Det viktigaste mottot för diakonin är att hjälpa där nöden är som störst.
– Då är det viktigt med omvärldsanalys, hur ser det ut på en viss ort? Är exempelvis arbetslösheten stor? Diakoniarbetare möter människor som har problem och nöd av många olika slag.
Diakoniarbetare tar emot klienter på sin mottagning i församlingen, gör hembesök eller träffar klienter på andra platser. Den hjälp som ges kan vara själavårdande eller praktisk och ekonomisk.
– Många diakoniarbetare har också grupper av olika slag där tanken är att människor får uppleva gemenskap. Många är ensamma i dag. Eller så kan en diakoniarbetare leda en sorggrupp till exempel.
– Nätverksarbetet är väldigt viktigt för en diakoniarbetare, att samarbeta med andra organisationer som också hjälper människor.
Utöver det har diakoniarbetaren också en del missionsarbete på sitt bord, fostrar församlingsmedlemmar och anställda i globalt ansvar samt leder frivilliga i församlingen, exempelvis sådana som jobbar som stödpersoner.
Benämningarna på dem som jobbar som diakoniarbetare kan vara lite förvirrande.
– Diakon och diakonissa är de benämningar vi har. Diakonissan har en sjukskötarutbildning i grunden och diakonen en socionomutbildning. Diakoniarbetare är ett samlingsnamn för de här båda.
I Finland finns det inte någon svenskspråkig utbildning till diakonissa. Däremot kan man studera till diakon vid yrkeshögskolan Novia i både Åbo och Vasa.
– Nu är det 20 diakonistuderande från i höst. Det är rekord efter många år. Just nu har vi tillräckligt många studerande, men det är svårt att säga om det förblir så. Många ska gå i pension och många är tillfälligt anställda.
Diakonala församlingar är något vi behöver sträva efter att vara.
– Församlingarna borde vara mer öppna för dem som så att säga inte passar in. De som söker hjälp av diakonin syns sällan i den övriga verksamheten. Vi måste ha en gemenskap också för dem som kanske luktar illa eller ser annorlunda ut. Alla har vi något att bidra med, alla är vi värdefulla. Men oftast är det bara de ”lyckade” som får bidra.
– I Haparanda har man skapat en diakonal församling genom att utgå från de mest utsatta. Så gjorde Jesus, han sökte upp dem som ingen annan ville ha att göra med. Något sådant hoppas jag på för framtiden. Vi ska inte bara hjälpa och ge utan verkligen vara medmänniskor, inte subjekt och objekt. Vi är alla utsatta i något skede av livet, av sjukdom, arbetslöshet eller död, oberoende av vilken ställning vi har i samhället.
Egenskaperna som en diakoniarbetare behöver är många, men några är viktigare än andra.
– Huvudsaken är att man är intresserad av människor. Du måste ha den empatiska förmågan. Det kommer också människor till diakonin som har multiproblem, då behöver du mycket kärlek och tålamod för att jobba en längre tid med dem. Det är också viktigt att ha människokännedom och att kunna lyssna. En diakoniarbetare ska vara en inspiratör; säga ifrån när det behövs, inspirera andra att ta ansvar och våga lyfta fram orättvisor.
– Inom församlingen och kyrkan behöver vi diakoniarbetare vara de som har tid när människor kommer, tid att lyssna och tid att samtala.
Framtiden kommer att kräva en diakoni i utveckling.
– Diakonin måste ständigt utvecklas eftersom samhället förändras. Vi måste följa med trender utan att ge avkall på kärnan: att förmedla Kristi kärlek och medmänsklig kärlek till människorna.
Diakoni handlar också om fostran, att informera och inspirera församlingsmedlemmar.
– Diakoniarbetare behöver mer och mer fokusera på rollen som ledare och utvecklare av diakoniarbete.
Grönt är diakonins färg.
– Diakoniarbetaren har grön skjorta, prästen svart och biskopen lila. Grönt är livets, växandets och vardagens färg. Kragen är ett tecken på att man är kyrkligt anställd.
Präster och diakoner vigs samtidigt till tjänst i en mässa.
– Liksom prästämbetet är diakonin ett ämbete, specifikt för att hjälpa andra människor.
Historiskt har den professionella diakonin i Finland 150 år på nacken, vilket uppmärksammades på olika sätt under 2022. Mathilda Hoffmann som vigdes till ämbetet i Viborg var den första diakonissan i Finland.
– Hon arbetade som sjukskötare vid Viborgs diakonissanstalt hela sitt liv. Sjukvård har varit diakonins första uppgift eftersom det då inte fanns någon organiserad sjukvård i vårt land.
Diakonissorna såg nöden och försökte göra något för dem som drabbades av exempelvis farsoter.
– Helsingfors diakonissanstalt var allra först en liten byggnad på Unionsgatan. Dit kunde medellösa kvinnor och barn komma för att få vård för till exempel tyfus.
– Och under kriget tog diakonissorna hand om sårade, också ute vid fronten.
Diakonissorna var en del av den kommunala vården och kunde besöka sjuka och döende i hemmen, på uppdrag av kommunalläkaren.
– När man från statens sida började med organiserad sjukvård blev det mer vanligt att anställa diakonissor i församlingen.
Ibland fångas människor som behöver hjälp inte upp av samhället. Det är ofta då diakonin kommer in i bilden.
– Ibland kan jag väl säga att jag blir besviken över att människor faller mellan stolarna. Men emellanåt händer mycket i livet och man får inte tillräcklig hjälp. Diakonin hjälper människor att hitta den hjälp de har rätt till, därför är det viktigt med nätverkande med andra hjälpinstanser.
Julen är en högtid när olikheter accentueras. Det som annars känns tungt blir ännu tyngre under en högtid då ”alla borde vara glada”. I år är ekonomin speciellt besvärlig på grund av höjda levnadskostnader.
– Församlingarnas diakoni ger många en lite bättre möjlighet till ett gott julfirande genom att ge ekonomiska bidrag i form av köpkort, matkassar och små julklappar till mindre bemedlade barnfamiljer, ensamförsörjare, pensionärer och andra behövande. Hjälpen är behovsprövad. Många föreningar och privatpersoner visar sitt förtroende för diakonin och vill att deras bidrag ska förmedlas via diakoniarbetarna. Tillsammans når man långt!
– Diakonin poängterar också gemenskapen inför jul och ordnar samlingar med gröt- och kaffeserveringar, julluncher och -middagar, med julens budskap i centrum. Det mesta är gratis och gör att trösken är låg för alla som vill vara med.
Känner diakoniarbetarna att de orkar med alla de uppgifter de ställs inför?
– Som med många andra går orken och motivationen för diakoniarbetarna också i perioder. Många är väldigt motiverade och jobbar fint. Men coronaåren var väldigt jobbiga inom diakonin när man var tvungen att hitta nya sätt att arbeta.
– En av mina uppgifter är att hjälpa dem att orka, uppmuntra dem att dra gränser och exempelvis delta i retreater och arbetshandledning, något kyrkan är bra på.
Livet och dess mening angår oss alla.
– I dagens värld skulle vi behöva mer av den psykiska och andliga hjälpen. Många är vilsna och söker en mening med livet. Vi församlingar och kyrkan skulle ha mycket mer att erbjuda om vi hade mer tid för det. Det händer så mycket också i kyrkan så vi får inte alltid fokusera på det som vi kunde göra. Det är en utmaning för kyrkan och diakonin.
