Hur vet du att du är en äkta släktforskare? Då bibliotekspersonalen stänger dörren när de ser dig komma.
Eller: Då du har svårt att minnas vad din hund heter, men kan namnen på släktingar som levde för tvåhundra år sedan.
Peter Ragnvaldsson har fler sådana vitsar på lager. Han är historiker med utbildning från Lunds och Helsingfors Universitet, ordförande för den svenskspråkiga föreningen Helsingfors släktforskare och en eldsjäl inom släktforskningen i Finland.
– ”Ska du umgås med dina döingar nu igen” brukar min fru säga, skrattar Ragnvaldsson.
En tidig start
Peter Ragnvaldsson hade mor- och farföräldrar som var bra på att berätta historier. De väckte hans intresse för släktforskning redan som tioåring.
– Det var förstås ingen regelrätt forskning jag bedrev då, men jag skrev upp vad de berättat på små lappar. Jag drog också fram fotosamlingen från hela nittonhundratalet, höll upp foton och frågade: vem är det där? Och så skrev jag namnet bakpå, med blyertspenna. Inte bläck, för det lämnar tryckspår, tipsar Ragnvaldsson.
För den som är intresserad av släktforskning men missat tåget med de äldsta släktingarna har han ett gott råd: gå vidare med syskon och kusiner. Fråga vad de minns och vet.
– Det är ofta närhistorien som är svårast att hitta i arkiven. I Finland har vi en lagstiftning som skyddar information som är yngre än hundra år, så först cirka 1921 och bakåt börjar arkivmaterialet vara till hjälp.
Intresset för släktforskning har formligen exploderat sedan digitaliseringen av material som tidigare krävde bra sittmuskler och tolerans för biblioteksdamm. Förutom arbetet inom Helsingfors släktforskare håller Ragnvaldsson kurser på olika orter och hyr också ut sina tjänster till släktforskare som antingen inte kan eller orkar forska själva, eller kört fast i sin forskning.
– Jag har knappt tid alls att forska i min egen släkt längre!
Bra alltså att han började på allvar redan i trettioårsåldern. Nu vid fyllda sextio har han kartlagt flera grenar av familjen långt bakåt i tiden.
– En gren går faktiskt ända till 600-talet, men det är inte jag som gjort den allra tidigaste forskningen. Det kom sig av att jag hittade lite adel, som sedan ledde till norska kungligheter och vidare till europeiska kungahus och Karl den Store. Hans släkttavla har man med säkerhet kunna följa bakåt till 600-talet.
Om släkt och identitet
Ragnvaldsson är trots dessa anor inte alls intresserad av att söka efter något visst, som till exempel kungligheter.
– Jag brukar säga att precis alla personer i ditt släktträd är lika viktiga, piga som kung. Ibland hör jag någon säga: ”Varför ska man bry sig om anor tio generationer bakåt? De betyder ingenting.” De betyder allt! Plockar man bort redan en person så finns du inte.
Den filosofiska frågan om hur den egna identiteten påverkas av vad förfäderna gjort är alltid aktuell. När Ragnvaldsson bodde i Malmö fick han höra om en ”fin” dam som kommit på släktforskningskurs för att forska i sina anor. När hon kommit några generationer bakåt hittade hon en förfader som suttit på fästning, och tog prompt sitt pick och pack och lämnade kursen.
– Jag tycker tvärtom att det skulle vara jätteintressant att hitta en sådan person i sitt släktträd! Det finns så mycket dokumenterat om dem: hur de såg ut, hurdana de var till sättet. Allt sådant finns uppskrivet i fängelsernas arkiv.
Ragnvaldsson konstaterar att släktforskningen gett hans liv en dimension det annars inte skulle ha haft.
– Det har visat sig att jag har anor lite överallt, i olika landskap och länder. Och det är intressant, för jag har alltid känt mig ganska internationell på något sätt. Den känslan har jag alltså fått bekräftad via forskningen.
Kyrkans avtryck i livet
Ragnvaldsson visar hur de numera digitaliserade kyrkböckerna ser ut i Finlands Släkthistoriska Förenings databas.
Förutom födslo- och dödböckerna finns här även husförhörslängden, där man betygsatte församlingsmedlemmarnas kristendomskunskap, och kommunionböckerna där prästen förde bok över hur ofta någon tagit nattvarden. Under långa tider höll kyrkan ett fast grepp om de flesta aspekter i människors liv och det var överhuvudtaget inte möjligt att gå ur den. Det positiva för dagens släktforskare är dock att alla på grund av detta faktiskt finns upptecknade på något sätt.
Släktforskning är för alla
Intresset för släktforskning är fortfarande störst bland äldre, men Ragnvaldsson vill gärna se fler yngre människor bli släktforskare.
– Jag rekommenderar att man går en kurs för att komma igång, då undviker man många misstag. Släktforskning är roligt och spännande! Att få förståelse för hur folk haft det förr ger ett hälsosamt perspektiv på det egna livet och tiderna.
