Det började väl egentligen hemma, med mamma som sjöng mycket. Och med moffa Erik Sikströms bärande kantorsröst som nästan lyfte taket av Replots kyrka. Med lite svettiga handflator och pirr i magen stod jag och min syster bredvid varandra och sjöng moffas specialskrivna sånger på många gudstjänster i Replot och Björkö.
I dagklubben sjöng vi att ingen var för liten, eller för stor, att följa Jesus, frälsaren på jord. Vi sjöng om Gud som skapat blommorna och om att inte bygga hus på sandig strand. En släkting lärde mig att sjunga Gud som haver och melodin var så delikat sorglig att det bara knäppte i barnahjärtat.
För alla stämningar och behov fanns det sånger, till tröst och till glädje, som uttryck för sorg eller tacksamhet. Musik som kunde förlösa, beröra och uttrycka allt det där som bara orden inte räckte till för.
Jag sjöng i körer. Barnkörer, ungdomskörer, smågrupper. Musik är doftminnen ur diverse medborgarinstitut, kyrkor och församlingshem. Musik är välbehagsrysningar i Domkyrkan i Åbo när jag tågar in med Florakören och sjunger Jesus Kristus kommen är. Det är hjälplösa tårar till en klagande orgel på en när och kärs begravning. Det är gemenskapen i en kollektiv ansträngning när stycket man övat och övat plötsligt faller på plats och hela kören känner: Yes! Där satt den!
Musik är något att dela, och en högst personlig upplevelse. När den träffar rätt lyckas den gå förbi allt det rationella och tillrättalagda, man kan landa i en ny ordlös uppenbarelse.
Musiken är också tradition. Den blomstertid nu kommer på skolavslutningarna och Blott en dag närhelst livet börjar kännas i överkant påfrestande. Några decennier efter att jag själv blivit för gammal sjöng mina egna ungar i sin barnkör om att inte bygga hus på sandig strand och om Gud som skapat blommorna.
