Mao Lindholm närmar sig den andliga dimensionen indirekt, men ganska medvetet när han skriver.
– Min grundsyn på människan är att hon i första hand är Ande, med en Själ som länk till Kroppen. För att vårt sanna, verkliga jag ska komma till uttryck måste vi alltså vända ut och in på vår lekamen, krypa ner under huden.
Han använder ofta huden som metafor för det mänskliga.
– Den hårdhudade har stängt av kontakten med sitt innersta jag och lever kall och död på ytan. Den känsliga får tampas med en massa utmaningar men erbjuds samtidigt liv och värme och puls. Att vara skapande människa innebär en flitig trafikering på och under huden, kroppens skal och säck.
Vad bloggar du helst om?
– Ofta utgår jag från en aktuell temadag som jag vänder ut och in på och kopplar om möjligt resonemanget till min egen livserfarenhet, eller brist på erfarenhet.
– Kroppen är självfallet viktig här och nu men den ska en dag uppdateras ordentligt, förhärligas som det heter. Vad det innebär kan vi knappast föreställa oss, lika lite som vi kan förstå vad Evighet och Paradis egentligen innebär. Men i någon form, i en kroppslig form, ska vi en dag, när himmel och jord förenas – här på jorden – uppstå till ett liv som är obegripligt meningsfullt och ständigt nyskapande, levande i en helt ny bemärkelse. Fram till dess må jag, vi alla, ständigt ha den bilden under pannloben, som ett riktmärke, som ett löfte.
För Mao Lindholm har språket som sådant en helt central betydelse i hans tillvaro.
– Djupt allvar och smågalen humor tvinnar ihop sig till ord och meningar, ibland nästan obegripliga även för mig själv.
Vilken är din favoritperson i Bibeln, om man inte får säga Jesus?
– , han som ville att Jesus skulle tänka på honom i Paradiset. Och Jesus omedelbara löfte åt honom om evigt liv. Det är så hisnande stort att det inte går att fatta. Men så är det ofta; mycket kan vi förstå med vår hjärna, men det största ligger utanför, eller rättare sagt innanför huden – den korsfästa.
Vilken är din favoritverksamhet i församlingen?
– Vad jag saknar är ett kyrkorum som regelbundet även skulle vara öppet för konst och kultur. Det handlar till exempel om högläsning, diktkollage, småskaliga konserter med stråkkvartetter, klassisk gitarr, pianokonserter, solosång. Jag saknar konst i olika former.
Mao Lindholm är en visionär.
– Jag skulle gärna se att man då och då också bjuder in kristna ledare från andra församlingar och kyrkor, stora personligheter som visar på andlig styrka och resning, som kan bidra med lite fläktande korsdrag i våra ibland lite instängda rum.
Vad är det bästa med din ålder?
– Som pensionär har jag tid och praktisk möjlighet att försöka utveckla skapande sidor i mig själv som tidigare överskuggades av många arbetsuppgifter och familjeliv.
Han säger att tystnaden har blivit en förutsättning för sitt skapande.
– Samtidigt saknar jag ibland alldeles oerhört mycket kontakt och närhet med andra människor. Och det är sannolikt inte bara mitt problem men hela vår kulturs. I Svenskfinland har sociala nätverk som byggdes upp speciellt efter kriget, och långt in på slutet av 1900-talet, mången gång trasats sönder eller helt enkelt dött ut. Vi lever ofta i våra små bubblor, samtidigt som de världsvida tunga våta mattorna läggs över vår tillvaro; pandemier, klimatkriser, reella krigshot och mycket annat.
Mao Lindholm säger att i det här läget skulle det vara viktigt att tillvarons fysiska tyngd på något sätt kunde vägas upp av en andlig verklighet som inte bara vissa utvalda ledare talar om.
– Vi är alla kallade att evangelisera, om så ock bara i vår närmaste bekantskaps- och kulturkrets.
