Om du inte vet vart du ska så spelar det heller igen roll vilket väg du tar.
Det här säger katten till Alice i boken Alice i Underlandet, och den meningen har Edgar Vickström funderat mycket på sedan han började studera teologi, blev prästvigd och började jobba i Mariehamns församling.
Han skrev sin pro gradu-avhandling om hur sekulära ideologier påverkar församlingars syn på effektivitet. Han har jobbat som vice-vd på Ålandsbanken ”längre än han kan minnas”, han har jobbat som chef vid andra företag och som stadsdirektör.
Nu är han församlingspräst och funderar på effektivitet ur en helt ny vinkel.
– Egentligen ville jag veta varför kyrkan inte är effektivare än den är. Jag har undrat över varför man inte verkar sträva efter att använda sina resurser – pengar, människor och tid – effektivt. Jag har undrat varför kyrkan till och med menar att man inte får vara effektiv i de här frågorna.
Den här frågan ledde honom till följande förbryllande fråga: församlingens och kyrkans mål.
– Vilket det är vet jag ärligt talat inte. Ska jag sträva efter att fler döps? Eller strävar vi efter att öka antalet som kommer till mässan? Vad är det vi riktigt ska göra? Jag vet ju inte om en åtgärd är relevant om jag inte vet vad målet är.
De svala ska vi värma upp!
Kanske strävan är att behålla de medlemmar kyrkan redan har? Eller kunde målet kanske vara att låta den krympa tills det bara finns en liten kärntrupp av troende?
– Det kunde vi göra snabbt och geschwint. Om man vill förlora de svala ska man skriva ut det, för annars vet man ju inte vad man ska göra när man möter en sådan där sval församlingsmedlem. Det beror ju på vad man vill.
För honom själv är det självklart att målet inte kan se ut så. Budskapet ska ju predikas för alla.
– Och de svala ska vi värma upp, det tycker jag!
Han kan inte heller påstå att han skulle tycka att kyrkan har fel mål, eftersom det inte verkar finnas ett mål över huvudtaget.
– Alla verkar vara eniga om att det skulle vara bra om kyrkan hade så många medlemmar som möjligt, och därför får man inte störa någon. Men när man inte stör någon blir budskapet bara svalare och svalare, och då attraherar man heller ingen.
Hur tycker du att målet borde se ut?
– Jag tycker målet ska vara att vi ska missionera på riktigt. Vi ska förmedla Guds ord, formulerat av Kristus och av kristen tradition. Och det budskapet ska vi modernisera så att dagens människor attraheras av det. De kalla ska bli svala, och de svala ska bli varma. Vi ska ta in fler i kyrkan och inte sträcka upp händerna inför att vi dör om tjugo–trettio år. Jag tycker vi ska ut i samhället och aktivera människor i kyrkan. Och den verksamhet vi har som inte strävar efter det borde vi lägga ner. Till exempel den byråkratiska överbyggnaden.
"Alla organisationer verkar skapa ett hus åt sig när de är döende."
Han är nästan rädd för att säga det, men Kyrkostyrelsen tycker han man kunde lägga ner helt och hållet.
– Sedan kan man bygga upp den igen i den takt dess tjänster efterfrågas kraftigt i församlingarna.
För ett tag sedan var han på besök i Kyrkans hus i Helsingfors.
– Då tänkte jag på hur jag förr varit på besök i Kommunernas hus. Och i Idrottens hus. Alla organisationer verkar skapa ett hus åt sig när de är döende. De samlas i ett hus när folkrörelsekraften och -tanken är borta. Och vem älskar sin kommun egentligen? Så kommunerna behöver ett hus. Kyrkans hus – det var ett dåligt tecken. Det finns inte ett IT-företagens hus någonstans, för de har annat att göra.
Vart ska jag då gå?
Han återkommer till frågan Alice i Underlandet ställer: Vart ska hon gå? Vart ska en präst gå?
"Han sitter också och undrar varför församlingarna ska mäta så mycket. – Varför ska vi ha statistik då den inte har någon betydelse?"
– Okej, jag är präst så då går jag vart jag vill. Och det är ju fint om var och en får skapa sina egna mål. Ganska brokigt kan det bli, och då kan man ju svara: det ska vara så här brokigt, det ska finnas en präst för varje människa, så prästerna behöver vara olika. Okej, det kan jag köpa. Men är målet då att ha en präst för varje typ av människa? Kanske? Då måste ju människorna börja yra omkring och leta efter sin präst, var han eller hon råkar finnas.
Han skakar på huvudet. Den teorin är inte heller riktigt vattenfast.
Han sitter också och undrar varför församlingarna ska mäta så mycket.
– Varför ska vi ha statistik då statistiken inte har någon betydelse? Man ska inte mäta någonting om man inte vet vad mätningen har för mål: om vi går över en gräns blir det på ett visst sätt, går vi under den så blir det på ett annat sätt. Men nu bara mäter vi och mäter. Allt som någon kunnat tänka ut att man skulle kunna mäta så mäter vi. Och jag tror att det är något som de flesta som jobbar i kyrkan tycker är helt onödigt.
Parkinsons lag
Parkinsons lag är ett tänkespråk som kan formuleras på följande sätt: ”En arbetsuppgift kommer att utvidga sig så att den fyller den tid som är tillgänglig för att utföra den.” Parkinsons lagar bygger på boken Parkinson’s Law and other Studies in Administration som gavs ut av C. Nortcote Parkinson år 1957 och som främst handlade om hur byråkratiska strukturer tenderar att växa med tiden.
– En annan av hans lagar visar hur överbyggnaden på en organisation börjar se ut när en organisation är döende.
Som exempel tar Parkinson den brittiska flottan, som började nedmonteras när brittiska samväldet krympte.
– Det visade sig att flottan hade mer administration under nedmonteringen än under krigsfasen. Man hade tydligen fler amiraler än fartyg. Helt fantastiskt!
Edgar Vickström jobbade i några år vid Wiklöf Holding. Koncernen hade 800 anställda och på sista raden i bokslutet stod det 12–13 miljoner.
– Men huvudkontoret hade bara tre personer anställda. När jag kom dit som vice-vd var jag den fjärde, och jag blev så småningom onödig. När jag var ny gick jag in till Nisse Lampi, som var vd, och frågade om vi borde ha ett möte varje vecka. Nej, sa Nisse. Vill du någonting så sätt dig ner så diskuterar vi det genast, och vi ringer varandra om vi behöver.
Det är hans målbild för optimal administration: en organisation med 800 anställda och ett huvudkontor med tre personer.
"Om jag var kyrkoherde skulle jag försöka hindra allt utflöde. Jag skulle tänka: jag låter ingen lämna församlingen utan att veta varför."
Men problemet är ju att kyrkan inte är ett företag. Kyrkan är heller ingen kommun. Konsulter från de här världarna fungerar knappast som vettiga rådgivare för kyrkan.
– Jag tror att om jag var kyrkoherde skulle jag försöka hindra allt utflöde. Jag skulle tänka: jag låter ingen lämna församlingen utan att veta varför. Vi ska ha ett ordentligt samtal med var och en, vi ska lära oss vad problemet är och hitta ett ordentligt språkbruk för att möta alla.
Målet, tänker han, är att församlingen och kyrkan ska växa. Man måste lägga det målet, och sedan fråga gällande varje åtgärd: stöder den här åtgärden det målet?
– Och kanslipersonalen ska veta att om någon vill lämna församlingen ska man inte ge dem adressen till eroakirkosta.fi. Man ska säga: Om du inte vill prata med mig så bokar vi ett samtal med en präst så att vi vet varför du vill göra det här.
Ibland tänker jag att kyrkans mål är att bevara så många arbetsplatser som möjligt så länge som möjligt. Man hoppas att alla som sitter runt mötesbordet ska finnas kvar om fem år. Och finns de inte där hoppas man att de ska ha gått i pension.
– Jag tror du har rätt. Men det är varken effektivt eller snällt, fast man tror att det är snällt. När människor sitter kvar på arbetsplatser som inte är meningsfyllda mår de inte bra.
I sin avhandling kommer han till att kyrkan måste fundera på sin effektivitet, men utan att ta modell av företagen eller den offentliga sektorn.
– Kyrkan är kyrka, och den måste fundera på hur den ska ta vara på sina krympande resurser innan den tvingas till något oeftertänkt.
Han vet inte hur den modellen borde se ut, men han vet att någon borde fundera på den mycket aktivt. Just nu tycker han att kyrkan är inne i ett förvirrat sökande. Ska vi gå på barnfamiljer? Ska vi gå på de nyligen pensionerade? 30–50-åringarna? Musik-, fotbolls- eller hårdrocks-evangelium?
– Vi söker och söker, utan mål, och kompassnålen snurrar.
För ett år sedan, då han började arbeta i kyrkan, var han ganska säker på att det här var något man skulle kunna ta tag i och förändra.
– Men nu … jag vet inte. Det är ett så stort slagskepp den här kyrkan, och det svänger sakta.
Kanske varje församling borde ställa upp egna mål? Han vet inte.
– Det viktiga är att slå fast ett mål så gott man kan, även när man inte är så säker på att det är perfekt. Det perfekta får inte bli det godas fiende. Alla kör då åt ett håll, man har ganska bra fart och så uppnår man i alla fall något ganska bra.
Annars står man bara på ett isflak som krymper. Och allt känns meningslöst – bokstavligen meningslöst, alltså utan mening.
Kanske kyrkans och församlingens grundproblem kunde formuleras så här: varje människa är oändligt värdefull och värd hur mycket omsorg som helst. Samtidigt verkar kyrkan i en värld där det finns tre begränsningar: tid, människor och pengar.
– Mellan de här två verkligheterna måste kyrkan verka och fatta sina beslut. Om man inte tar de här bägge sanningarna i beaktande samtidigt hittar man nog inga relevanta mål. Och då kan det verkliga målet i stället bli att få behålla så många anställda så länge som möjligt. Så kan det inte vara. Det håller inte. Det är för lite.
