Virpi Paulanto: "Att hitta sina egna religiösa rötter gör det lättare att integreras i ett nytt land"

Under Ukrainavåren har Virpi Paulanto, 46, jobbat som den ena av Borgå stads två flyktingkoordinatorer. Hon styr ihop ett brokigt frivillig­arbete och ordnar med bostäder för de ukrainare som har valt Borgå som sin tillflykts­ort.

Virpi Paulanto är diakon och teolog till utbildningen, engagerad i frågor om integration, mångkultur, ekumenik och religionsdialog.

Läget så här långt i Ukrainavåren?

– Så här långt in på våren är det nu att stöda ukrainarna att hitta jobb. Vid sidan av humanitär hjälp, kamratstöd och frivilligverksamhet är det viktigt. Arbetsgivarna är ivriga och innovativa och med rätt så små språkkunskaper kan man få jobb.

Det är kanske att generalisera, men vad är ditt intryck av ukrainarna?

– Jag har inte träffat så många än för min arbetsbild handlar mycket om förvaltning. Men jag har en bild av att de är positiva, företagsamma, lugna och väldigt fast inriktade på framtiden.

Du talar ofta här i stan om att flyktingarna inte bara behöver mentalt utan också andligt stöd?

– Det är min erfarenhet, både ekumeniskt och också annars att man behöver bejaka en människas egen religiösa bakgrund. Det har en stor betydelse i att bli integrerad i ett nytt land att man också hittar sin egen religiösa gemenskap. När jag jobbade för Anglikanska kyrkan i Finland såg jag hur viktigt det var att anglikaner till exempel från Pakistan och Sudan fick veta att här fanns en anglikansk kyrka.

Slår församlingar lätt vakt om ”sina egna flyktingar”?

– Tja, det där är väl att karikera lite... Men det är ju bara realism att en luthersk församling har bättre resurser än en liten minoritetsförsaming. Jag har alltid talat för det ekumeniska. Här i staden har jag sagt att huvudsamarbetspartnern inte bara är den finländska lutherska församlingen, utan alla församlingar. Med gemensamma resurser åstadkommer vi mera. En har utrymmena, en annan har folk som gör saker, en tredje har nätverken.

Hur bra har de evangelisk-lutherska församlingarna har reagerat på läget?

– I Borgå tycker jag de har gjort det verkligt fint. De organiserar tillfällen där ukrainarna har fått träffa både finländare och varandra och fått dem att känna sig välkomna.

Stöter du på att man önskar att flyktingarbetet ska vara fritt från religiös påverkan?

– Det är väl klart att då man ordnar ett tillfälle tillsammans med Röda Korset så kan man inte förvänta sig att få avsluta det med en andakt. Jag har nog uppfattat att församlingarna uppskattas för deras arbete. Det är väl för själva kärnan. Att vi ser människan som en helhet. Och att de kan reagera snabbt. Myndigheterna agerar ju långsammare för att de behöver göra rätt inför lagen. Men den tredje sektorn kan ge akut humanitär hjälp, mat och kläder.

Har du sett någon skillnad i viljan att hjälpa nu jämfört med tidigare års flyktingvågor?

– Jag vill inte tala om rasism. Men nog har det varit en skillnad, när det nu kommer kvinnor och barn från ett europeiskt land som vi etniskt och religiöst kan känna igen oss i och identifiera oss med.

Vad hoppas du av flyktingläget i höst?

– Att ukrainarna skulle få långvariga vänskaps relationer och sedan komma in i samhället på samma sätt som vi andra. De är som det står på tågvagnar: saattaen vaihdettava, att behöva växlas in på sitt nya spår varsamt.