Nu när vi är inne i stilla veckan är det väl på sin plats att ägna några tankar åt stillhet. Det första som jag kommer att tänka på är tiden. Jag tror att vi behöver mera tid för andra, tid för oss själva och tid för Gud. Men nu är ju tiden en ständig bristvara i vardagen – ofta också på veckoslutet. Hur tar man sig då tid för stillhet när man är mitt inne i ekorrhjulet och försöker att prestera så gott man kan och orkar?
Min tanke är att de utmaningar som människorna möter i vardagen är verkliga och konkreta. Ofta handlar det om vårt dagliga bröd, maten, värmen och taket över huvudet. Priserna stiger och det blir ofta kämpigt. Utmaningarna skapar också orosmoln inför framtiden.
Att ha tid för stillhet betyder inte så stora uppoffringar som man först skulle kunna tänka sig. Även korta stunder kan räcka ibland. Den som måste köra långa sträckor med egen bil vet det här. En kort kaffepaus eller vilostund med jämna mellanrum gör att man igen orkar köra vidare och fokusera på trafiken.
Även bönen kan fungera som en stund av vila och stillhet på livets färd. Man kan be ensam eller med andra, med eller utan ljud. Man kan be en färdigt formulerad bön som Fader vår eller en bön med egna ord. Möjligheterna är många! Ta vara på dem och ta dig tid för stillheten – både i tid och i otid. Det ger dig mer än det tar, vågar jag lova.
På skärtorsdagen bad Jesus ensam i Getsemane. ”Fader, låt denna bägare gå förbi mig, om det är möjligt. Men inte som jag vill, utan som du vill.” (Matt 26:39)
Lärjungarna orkade inte stanna kvar hos Jesus. Så är det också ofta med vår egen bön och stillhet. Sällan är vi några exemplariska bedjare. Men just för sådana kom Jesus, för att ge oss bristfälliga människor en frid som den här världen inte kan ge. Han gav oss en trygghet som håller fast det stormar i världen. Han gav oss ett hopp som sträcker sig bortom det jordiska livet. Må Herren Jesus vara vår stillhet och glädje även denna påsk!
