Fredrika (namnet fingerat) är en helt vanlig finlandssvensk kristen kvinna.
– Jag gifte mig tidigt och födde tre barn innan jag hunnit fylla 30. Jag såg inte några varningstecken på min mans kontrollbehov och våldsamma sida så länge vi sällskapade eller var nygifta.
Men efter att första barnet fötts blev allt annorlunda.
– Mannen orkade inte med bebisgråt, blev stressad och tog ut det på mig.
Han började hota Fredrika: ”Hördu, om du inte är tyst nu så ...” och höjde handen.
– Man ska gå efter första slaget sägs det. Vad är då första slaget? Det finns en bild av att kvinnomisshandel är blåmärken som syns, ett uppsvullet öga, blåmärken i ansiktet. Men kvinnomisshandel är så mycket mer än det. De flesta män undviker med avsikt att slå hårt i ansiktet, så att det syns utåt.
För Fredrika var första slaget en sen kväll när det förstfödda barnet på nio månader sov.
– Jag och min man diskuterade. Jag blev ledsen och började gråta över att inte bli förstådd.
Då fick hon ett hårt knytnävsslag på låret.
– Skulle jag då, enligt ” regeln” att man ska gå efter första slaget, ha tagit upp min sovande bebis, packat en väska och kört iväg? Och i så fall vart, mitt på natten? Då fanns det ju en stor risk att min man skulle ha blivit ännu mer arg.
– Jag tänkte att det är bäst att jag är tyst och låter min man lugna ner sig.
Det rent fysiska våldet hände inte ofta de första åren, men hans sjukliga kontrollbehov smög sig på.
Det rent fysiska våldet hände inte ofta de första åren, men hans sjukliga kontrollbehov smög sig på.
– Först handlade det om att jag var tvungen att spara varje butikskvitto och redovisa för honom.
Det var enbart han som hade hand om räkningar, bankärenden, försäkringar. Snart hamnade hon i beroendeställning i relation till honom.
– Han började kontrollera vem jag hade skickat meddelanden till, vem jag ringt till, när och hur länge samtalet pågått.
Mannen började tänka sjukligt mycket på elförbrukningen.
– Han släckte lampor överallt och kontrollerade värmen i huset. Jag fick skäll om jag inte stängde kylskåpsdörren genast. När det var kallt ute eldade jag i spisen istället, men också då fick jag skäll. Jag duschade för länge och för ofta. Jag kunde aldrig göra rätt.
Han kom på fler och fler saker Fredrika gjorde fel. Hon kände sig konstant iakttagen och kontrollerad, också utanför hemmet. Det fysiska våldet blev tätare och grövre ju fler år som gick.
– Det var som att han, kanske omedvetet, tänkte att om jag kom undan med det där kan jag även göra det här. Han kunde sparka mig, slänga saker på mig, jaga mig genom huset och knuffa mig mot möbler, ge mig en örfil.
Han blev också irriterad på äldsta barnet, slängde saker på barnet och gav örfilar.
– När han inte orkade med barnen knuffade han in dem i deras rum och drämde fast dörren.
Den mörka sidan
Fredrikas man var anställd i en församling.
– Jag hade en varm trygg tro ända sedan barnsben, men min man och hans släkt tyckte inte att min tro dög.
Fredrika upplevde tidigt att mannen hade två helt olika personligheter.
– När andra var med tog han på sig en roll, klädde på sig en skjorta och tog Bibeln i handen. Men han var en helt annan person när han var hemma med mig.
Hon kände en stark uppgivenhet.
– Ingen annan än jag hade sett den mörkare sidan. Vem skulle tro på mig? Jag började också tvivla på mina egna minnen och mitt eget psyke eftersom ingen annan såg det som hände eller bekräftade det. Min man verkade inte komma ihåg att han hade misshandlat mig några dagar tidigare utan blev förvånad när han såg blåmärken på min kropp.
När andra barnet var bebis och Fredrika höll hen i famnen fick hon helt plötsligt utan förvarning ett hårt knytnävsslag mitt på huvudet.
När andra barnet var bebis och Fredrika höll hen i famnen fick hon helt plötsligt utan förvarning ett hårt knytnävsslag mitt på huvudet.
– Det pep i öronen och synen blev suddig. Jag reagerade instinktivt genom att rusa med bebisen till badrummet och låsa in mig. Jag hörde hur han slängde igen ytterdörren och hur hans bil startade. Småningom vågade jag mig ut för att trösta fyraåringen, som hade sett alltihop.
Fredrika blir ibland irriterad över bilden att kvinnor som blir misshandlade tar tillbaka mannen när han ber om förlåtelse.
– Det hände aldrig mig. Under de tolv år jag blev misshandlad bad han aldrig om förlåtelse. Jag fick ju ”skylla mig själv”.
Misshandeln eskalerade
Det var först sju år efter första slaget som Fredrika insåg faktum, att hon blev misshandlad av sin man.
– Jag ville verkligen inte tillhöra den kategorin, erkänna för mig själv att jag var fast i ett sådant förhållande.
Efter tredje och sista barnets födelse eskalerade misshandeln. Han fick som vana att väcka henne mitt på nätterna med sexuella krav.
– Jag mådde, vid det laget, så dåligt att jag var tvungen att ta medicin för att överhuvudtaget somna. Han frågade aldrig mig om jag ville ha sex. Han klädde bara av mig nertill och trängde in i mig mitt i natten. Jag vaknade oftast först när han redan hade sex med min kropp. Jag låg stilla som en docka och uthärdade, väntade tills det var över.
Fredrika började må ännu sämre psykiskt.
– Människor i min närhet började lägga märke till att jag inte mådde bra, men ingen visste vad orsaken var. Visst funderade jag på att skiljas. Jag ville absolut inte lämna barnen hos honom varannan vecka, eftersom han även visat sig vara våldsam mot dem och ha en ytterst kort stubin. Hellre var jag kvar som en skyddsmur och tog emot det mesta av hans ilska och irritation så barnen slapp.
"Hellre var jag kvar som en skyddsmur och tog emot det mesta av hans ilska och irritation så barnen slapp."
Hon kände sig fullkomligt fångad.
– Han höjde på min livförsäkring och sa glatt i förbifarten hur mycket pengar han skulle få ”sen när du dör”.
Ögonöppnare
En sen kväll, när maken jobbade sent, ringde Fredrika till ett skyddshem.
– Jag hade köpt ett prepaid-simkort och bytte tillfälligt ut mitt vanliga simkort.
Hon gick med på att besöka skyddshemmet. Där fick hon ett papper.
– Jag skulle kryssa för det jag kände igen i mitt förhållande – fysiskt, psykiskt, sexuellt och ekonomiskt våld. Det var en ögonöppnare. Jag kryssade för det mesta.
På skyddshemmet bekräftade personalen att hon levde i ett mycket destruktivt förhållande, men att det onormala hade blivit en normal vardag.
– Jag började förstå att jag inte kunde fortsätta leva så här livet ut. Men jag hade ingen aning om hur jag skulle komma ur förhållandet. Den enda utväg jag såg var om min man dödade mig.
Fredrika öppnade sig för en av sina närmaste vänner.
– Jag var nu en skärva av mitt forna jag. Skyddshemmets personal gav rådet att skriva ner allt som hände i hemmet. Om hon hade fysiskt ont efter en misshandel skulle hon ta kontakt med hälsocentralen för att få skadorna dokumenterade.
En dag fick hennes vän nog och ringde polisen.
– Poliserna bankade hårt på vår dörr. Jag förstod direkt att ”det är nu det händer”. Jag hade väntat på den dagen, samtidigt som jag var livrädd.
Poliserna separerade direkt Fredrika och hennes man. Mannen tog de till häktet, Fredrika togs till akuten och sedan flyttade hon och barnen in i skyddshemmet.
Polisförhör följde
Tiden på skyddshemmet kommer Fredrika och hennes barn ihåg som en fin tid.
– Efter en veckas vila började jag samtala med personalen. Jag blev nästan euforisk av lycka över att ha sluppit min man.
Många timmars polisförhör följde. Poliserna ville också ha hennes dagboksanteckningar och sjukjournaler. Fredrikas väninnor ställde upp, trodde på henne och bad för henne.
– En vän var med som stöd under polisförhör, en kom och hälsade på till skyddshemmet, en annan köpte en vinterjacka åt mig.
Fredrikas svärfar ringde upprepade gånger till Fredrikas föräldrar och anklagade henne för att vara psykiskt sjuk.
– Han sa att jag hade anklagat en helt oskyldig man och att deras son aldrig skulle göra något sådant.
Mannen fick besöksförbud. Efter ett år var det rättegång.
– Jag var otroligt nervös och orolig. Men han blev fälld och fick en fängelsedom.
Ärrad för livet
Efter domen kom flera års trötthet ikapp Fredrika. Hon var sjukskriven i två år för post-traumatisk stress.
– Jag kan fortfarande inte jobba heltid och har inte haft något förhållande efter skilsmässan. Jag är inte heller intresserad av ett. Jag är ärrad för livet. Men jag får vara glad över att jag var en av dem som överlevde.
"Jag kan fortfarande inte jobba heltid och har inte haft något förhållande efter skilsmässan. Jag är inte heller intresserad av ett. Jag är ärrad för livet."
Fredrika vill att människor ska förstå att det finns kvinnor i allas vår närhet just nu som lever i ett dylikt förhållande med misshandel och kontroll.
– Alla känner någon just nu som blir misshandlad utan att veta om det. Bilden av att misshandel bara sker i familjer där det förtärs alkohol är en myt.
– Fast jag hade blivit fysiskt, psykiskt, sexuellt och ekonomiskt misshandlad i tolv år blev de i min närhet väldigt förvånade när det avslöjades.
Fredrikas exman har gift om sig.
– Jag känner sorg över att några av mina vänner tog mannens parti. Men äntligen fick jag lära mig hur man betalar räkningar och äntligen behöver jag inte bli väckt mitt i natten längre.
