Krisen ägde rum år 2017. Patrick Tiainen var pastorn vars tillvaro kraschade när han erkände ett utomäktenskapligt förhållande med en man, i den kyrka han hade grundat och var pastor för.
Efter krisen hade han ett stort behov av att få ord på det som hände.
– Jag började skriva i dagboksform. När dubbellivet kraschade hände sådana saker som jag inte kunde förbereda mig på, och som jag inte hade förmågan att bearbeta.
Han skrev för sin egen skull.
– Men sedan var det ju också många andra som ville få svar. Tror jag fortfarande på Gud? Vad var lögn och vad var sanning i det jag sagt, levt och undervisat?
Han tog kontakt med några vänner och bekanta.
– Halva boken är deras berättelser. Det har varit en lång resa för oss som skrev den här boken, att omarbeta våra berättelser så att de fick den form de nu har i boken. Vissa upplevelser skulle ha varit för smärtsamma att dela med alla läsare.
Varför valde du titeln Mellan himmel och helvete (Taivaan ja helvetin väliltä)?
– För mig har livet varit som en gunga mellan himmel och helvete. Och någonstans på den skalan har också människor placerat mig. Människor vill få svar. Var är jag på den skalan nu – och vart är jag på väg?
"För mig har livet varit som en gunga mellan himmel och helvete. Och någonstans på den skalan har också människor placerat mig. Människor vill få svar. Var är jag på den skalan nu – och vart är jag på väg?"
Patrick Tianen pustade ut när den långa resan att skriva boken gick mot sitt slut.
– Men först nu börjar egentligen resan. Nu landar dessa texter hos läsarna, i postlådor och vid skrivbord och i soffor. Där börjar nya berättelser. Det hade jag inte räknat med. Där börjar nya upplevelser och människor tar kontakt för att diskutera. De vill ge feedback och få tips på hur man kan gå vidare.
Du har fått lida mycket, och många omkring dig har lidit på grund av det skedda. Varför tror du ännu på en god Gud? Eller gör du det?
– Jag har tänkt mycket på den frågan. Det är mycket som spelar in, till exempel att jag haft fina människor omkring mig. De har reflekterat kring dessa stora frågor, förmedlat mycket gott och funnits till för mig.
Han säger att hans upplevelse är att han inte kan skylla på Gud när det som egentligen orsakar smärta, utanförskap och skam, är en församlingskultur.
– Den här församlingskulturen är något människor skapat, det är inte Guds fel.
Han kan inte heller hålla Gud ansvarig för den smärta som han själv orsakat människor.
– Människan har en stor frihet – men med den friheten kommer ett stort ansvar. Som jag ser det handlar det om församlingskultur och -hierarkier och det är inte något som jag kan hålla Gud ansvarig för. I starka andliga sammanhang händer det lätt att det mänskliga förbises, och förr eller senare orsakar det smärta. Jag kan inte beskylla Gud för val och tolkningar jag själv gjort.
"I starka andliga sammanhang händer det lätt att det mänskliga förbises, och förr eller senare orsakar det smärta. Jag kan inte beskylla Gud för val och tolkningar jag själv gjort."
Hur ser din relation till Gud ut idag?
– Där det tidigare fanns jättemycket entydiga svar och svartvita svar så tycker jag att det idag inte finns mycket kvar. Däremot så finns det tillit, en inbjudan.
– Budskapet om hemkomst har behållit sin säregna kraft genom alla mina utmaningar. Det har funnits där hela tiden och det är på något vis både utgångspunkten och fullbordan.
Han har inte blivit medlem i någon ny församling.
– Men jag har nog hittat tillbaka till lutherska sammanhang.För mig handlar det också om att våga lita på att jag får vara där och att det räcker.
Han går sporadiskt på lutherska gudstjänster och kvällsgrupper, i den utsträckning som coronaåren har gjort det möjligt.
Patrick Tiainen saknar ibland den församling han var med och grundade.
– Det var en så tajt gemenskap, och en energisk och dynamisk verksamhet. Jag vet inte om jag kan hitta något som någonsin kan ersätta det, utan jag måste kanske bara leva vidare och vara tacksam för det som var gott och behålla det som var gott.
Patrick Tiainen grundade i tiden den nykarismatiska kyrkan Uskon sana / Word of Faith Finland. Nu har han hittat tillbaka till lutherska sammanhang. Bilden är från 2015. Foto: Arkiv/Johan Sandberg
I boken skriver du om liknelsen om den förlorade sonen. Hur tolkar du liknelsen?
– Jag vet att den traditionella teologiska tolkningen är den att det primärt är en liknelse som är riktad till judarna och hednafolken. Men jag tror likväl att det finns ett budskap till hela den kristna kyrkan. Vi lever i faderns hus, men det avgörande är om vi har kommit till besinning. För det var ju det som blev vändpunkten i berättelsen om den förlorade sonen.
Han tror att vi kan komma till tro, vi kan ha en genuin tro, utan att vi någonsin kommer till oss själva.
– Då kan det hända att vi flyr in i själva tron. Då lever vi på ett sätt som den äldre sonen. Han kunde inte glädjas över den återfunna sonen och festen och glädjen och dansen. Han hade bott i faderns hus hela tiden, men han hade aldrig mött sig själv.
Vad vill du säga till kristna som inte accepterar homosexualitet?
– Lyssna till de homosexuella, möt dem och stifta bekantskap med dem. Många kristna har inte en upplevelse av hur det är att leva med en annorlunda sexuell läggning – de språkrören saknas ofta i diskussionen.
Han säger att det inte bara handlar om sexualetik, sexualitet eller tro.
– Det här handlar om människor. Det är en sak att möta läror, uppfattningar eller texter, en annan sak att möta en människa, ansikte mot ansikte.
Patrick Tiainen tror att kyrkan ska vara en plats för oss alla.
– Där behöver vi fortfarande aktiv dialog. Men jag tror också att det är viktigt att ta hand om det primära. Varför söker människor sig överhuvudtaget till en församling? Och det är just hemkomsten. Fokuset får inte tappas bort – det finns andliga behov som behöver mötas.
– Det blir också så lätten diskussion som bara kretsar kring om vi homosexuella får finnas till. Får jag vara med, får jag tjäna? Var går gränsen?
"Det blir också så lätt en diskussion som bara kretsar kring om vi homosexuella får finnas till. Får jag vara med, får jag tjäna? Var går gränsen?"
Har de kristna sammanhangen blivit bättre på att möta dem som hör till en sexuell minoritet?
– Medvetenheten har ökat. Utmaningen är att det inte finns en enhetlig linje. Det är mycket som är outtalat. En del tycker att man kanske måste leva i celibat. En del förespråkar fortfarande förändring. På vissa håll kan man bli medlem och till och med tjäna i församlingen, men då finns det en outtalad regel: ”Det gäller sedan inte om du ingår i en parrelation.” Medan vissa församlingar, till exempel i den lutherska kyrkan, har en kyrkoherde som är öppet homosexuell och lever med en partner.
– Man har kommit långt på det sättet att man redan är medvetna om att det finns människor med en annorlunda sexuell läggning. Men vad betyder det i praktiken? Där finns det ännu mycket att göra.
Var skulle du börja?
– Jag skulle börja med att säga att vi måste medge det faktum att nu har vi ingen enhetlig linje och att det finns outtalade regler. Och så länge det finns outtalade regler så betyder det att det är fritt fram för olika människor och grupperingar att dra linjen där de själva upplever att det passar.
Han tycker att församlingsledarna har ett ansvar att tala klart för alla, klart och tydligt.
– Om det inte görs skapas det utrymme utanför för sådana grupperingar, som kanske har en stark åsikt, som kan vara avvikande från församlingsledningen.
– Jag vill inte peka finger åt något håll. Men vi måste medge att situationen är oklar. Först då kan vi ta några steg vidare, komma samman och skapa en dialog.
"Och så länge det finns outtalade regler så betyder det att det är fritt fram för olika människor och grupperingar att dra linjen där de själva upplever att det passar."
Vad har du idag att säga om reparativ terapi?
– Terapin bygger inte på vetenskapliga fakta. Man ser fortfarande på homosexualitet som en störning i relationen till ens eget kön. Många som har fått reparativ terapi lider av olika former av ångest, depression och destruktivitet.
Han känner ingen som blivit ”botad” från sin homosexualitet.
– Det finns några som har upplevt att de tidvis har klarat av att leva utan att utöva sin sexualitet. Det har då tolkats som att en förändring har skett. Men det handlar om att förneka en del av sig själv.
Hur mår du idag?
– Jag måste nog säga att jag mår jättebra. Jag har aldrig varit så här mycket mig själv som jag är nu. Det är någonting som jag gläds mycket över.
Han studerar till ett nytt yrke.
– Jag blir snart korttidsterapeut. Det känns väldigt roligt. Jag kommer att fortsätta som nödcentralsoperatör på nödcentralen i Åbo men jag kommer också att ta emot klienter, i början en dag i veckan.
