Lillemor Asplund-Haapasaari har fått må bra i snart två år. – Det är en sådan lycka att få må bra, känna frid och vara en glad, närvarande och aktiv mamma.

”Det är en lycka att kunna känna frid” 

Personligt.

För knappt två år var Lillemor Asplund-Haapasaari på botten av sitt liv. Då sa hennes pastor: "Gud har förlåtit dig – men det är du själv som inte har förlåtit dig".

14.12.2021 kl. 15:00

Lillemor Asplund-Haapasaari är uppvuxen i Jakobstad.

– Fast jag är uppväxt i ett kristet hem har jag aldrig haft en personlig tro.

Hennes pappa hade ett tilltagande alkoholbruk som så småningom ledde till missbruk då Lillemor kom i tonåren.

– Hela mitt liv har jag levt med en rädsla att förlora pappa. Jag har alltid en sådan där liten klump i magen.

Hon och hennes två äldre systrar har också många fina minnen från sin barndom.

– Men vi har också fått trauman i barndomen, det kommer man inte ifrån.

Hennes föräldrar skilde sig då hon var tolv år.

– Mamma fick ansvar för oss tre flickor. För mig var det ganska tufft när jag precis börjat komma in i tonåren. Jag har levt ett ganska hårt och självdestruktivt liv och har fått många sår i själen. Psykiskt har jag mått ganska dåligt genom åren.




”Men vänta nu!”

År 2005 flyttade hon till Vasa. Två år senare träffade hon sin dåvarande man.

– Då kände jag någon slags stabilitet. Jag mådde bra, bättre än på länge.

Ganska snabbt blev hon gravid.

– Vi var båda två jätteglada. Allt såg bra ut, men jag blev tidigt ganska stor och mådde illa.

När ultraljudsundersökningen i vecka 12 nästan var färdig sa läkaren: ”Men vänta nu, det är ju en bebis till!”

– Jag blev jätteglad och väldigt stolt! Men på natten började tankarna rusa iväg. Hur skulle vi klara av två bebisar?

Flickorna föddes i vecka 34 som prematurer. De var på sjukhuset i en månad. När de väl kom hem följde en tuff tid. Lillemor vakade mycket, eftersom flickorna inte sov på samma gång.

– Min mamma var tjänstledig varje fredag. Hon vaknade med tvillingarna natten från torsdag till fredag. Då kunde jag sova ut.

Det nyblivna föräldrarna fick en tuff start på sitt föräldraskap.

– Vi hade ändå inte känt varandra så länge och man visar kanske inte sina bästa sidor när man är alldeles trött.

Tvillingarna blev större, började på dagis och Lillemor började jobba.

– När flickorna var fem år kände vi oss redo för ett tredje barn. Sedan kom Valter. Det var en jättefin tid. Han var en väldigt lätt bebis. Flickorna hade börjat i förskolan, jag hade bara en bebis. Jag fick koncentrera mig på och njuta av mammatiden på ett helt annat sätt den gången.

När Valter döptes gifte sig Lillemor och hennes ex-man på samma gång.

– Vi hade haft det väldigt tufft i många år. Kanske vi tänkte så att om vi bara får ett tredje barn så kan det läka några sår.

”Vi hade haft det väldigt tufft i många år. Kanske vi tänkte så att om vi bara får ett tredje barn så kan det läka några sår.”

Men det gjorde inte det. När Valter var två år separerade paret.

– Det var en stor sorg. Det kändes som ett misslyckande.


Äntligen rätt diagnos

Hon mådde också psykiskt dåligt. Ända sedan hon var nitton år hade hon ätit mediciner av och till för sitt psykiska illamående. Nu blev det värre.

– Jag hade svår ångest och panikångest och var väldigt nedstämd i perioder. Nu sökte jag hjälp för mitt mående.

Hon fick hjälp. Hon diagnostiserades med bipolär sjukdom, typ 2. Det tog länge innan hon kunde ta till sig diagnosen och acceptera den.

– Jag hade ätit fel mediciner i tio år. När jag ser tillbaka på åren ser jag mönstren. Jag känner en sorg över att jag inte fick rätt diagnos tidigare. Det hade besparat mig och människor i min närhet så mycket smärta.


Helandeprocess

Hon var på botten i sitt liv.

– Jag var väldigt ärlig med att ”nu är det inte bra”. Jag fick hjälp av sjukvården och människor omkring mig.

Av någon anledning började hon gå i Metodistkyrkan. Det var för ungefär ett och ett halvt år sedan.

"Jag minns inte varför, men jag tog mig dit. Jag hade aldrig känt att Gud och jag hade en relation."

– Jag minns inte varför, men jag tog mig dit. Jag hade aldrig känt att Gud och jag hade en relation, kanske för att jag känt att jag bar på så mycket synder.

Hon började be dagligen och lyssna på lovsång. Hon tog också kontakt med Camilla Klockars, som är pastor i Metodistkyrkan.

– Vi gick igenom alla svåra saker, riktigt på djupet. Det var väldigt välgörande för mig. Jag hade ju fått höra att mina synder är förlåtna, men jag hade aldrig känt det. Men då sa Camilla: ”Gud har förlåtit dig – men det är du själv som inte har förlåtit dig.” Och så var det ju förstås. Där började min helandeprocess.

Sedan har hon varit aktiv i församlingen.

– När jag släppte in Gud mitt liv har jag fått må otroligt bra, och vet nu exakt vad min kropp behöver och hur jag ska leva för att inte trigga igång en depression.

För någon kommer Gud in som en storm i deras liv.

– För mig var det inte så. Han har kommit i mitt liv i små doser. När jag har börjat söka Gud tror jag att han vill att vi ska lära känna varandra på djupet. Ju mer jag lärt känna Gud, desto mer vill jag fördjupa mig.






En riktig jul

För Lillemor har julen alltid varit en glad högtid.

– Den här julen, när barnen är hos mig på julafton, känns det som en riktig jul. Varannan jul är jobbig för mig.

Förra julen firade hon julafton utan sina barn.

– Min syster Anna, som fullkomligt älskar julen, såg hur jobbigt det var för mig och ordnade en väldigt fin julafton för mig ändå.

Barnen har levt med ett vecka-vecka-arrangemang sedan Lillemor och hennes ex-man separerade.

"Många säger att det blir lättare med tiden. Men för mig blir det inte det."

– Många säger att det blir lättare med tiden. Men för mig blir det inte det. Tvärtom. Jag saknar dem jättemycket då de är borta. Jag är ganska rastlös de där veckorna då de är med sin pappa.

De ringer videosamtal, ofta flera gånger om dagen, under pappaveckorna.

– Jag är ju precis lika mycket mamma fast de är hos sin pappa.

När Lillemor var barn gick familjen alltid i julkyrkan.

– Men nu har julen en helt annan innebörd för mig. Jag försöker hjälpa sådana människor som är ensamma och inte har det så bra ekonomiskt. Jag försöker också hjälpa bekanta som jag vet att inte mår så bra.

Hon har tänkt mycket vad det innebär att vara en lärjunge i det dagliga livet.

– Hur ska jag som människa vara mot mina medmänniskor? Jag möter hela tiden nya människor i olika situationer. Jag vill sträva efter att visa godhet i alla människomöten.


Ärlig kommunikation

Hon har funderat mycket på den tiden när hon mådde som sämst.

– Jag och barnen har en väldigt öppen och ärlig kommunikation. Jag har ordnat det så att flickorna har fått gå och prata med någon. Vi har också fått stöd från kommunens familjearbetare. Det är jag mycket tacksam för.

Hon har fått må bra i snart två år.

– Det är en sådan lycka att få må bra, känna frid och vara en glad, närvarande och aktiv mamma. Idag märker jag att ju mer jag umgås med Gud, desto mer frid får jag.

"Det är en sådan lycka att få må bra, känna frid och vara en glad, närvarande och aktiv mamma. Idag märker jag att ju mer jag umgås med Gud, desto mer frid får jag."

Varje söndag går hon i kyrkan.

– Där får jag kraft inför veckan. Jag tar barnen med till kyrkan. De tycker nog mest om maten efteråt, men barnen har också mycket funderingar om tro på Gud.

Lillemor och hennes ex-man har en bra relation.

– Vi har ett bra samarbete. Det är jätteskönt.

Christa Mickelsson


Kyrka. På söndag tar festårets huvudevenemang plats i domkyrkan i Helsingfors. 16.1.2009 kl. 00:00

Världen. Kyrkans Utlandshjälps tre lastbilar med mat, mediciner, läkarutrustning och filtar nådde på tisdag nödlidande civila i Gaza. 14.1.2009 kl. 00:00

Människa. "Jag vill vara tillgänglig för församlingarna i stiftet och hoppas att tröskeln att ta kontakt med mig i frågor som berör arbetshälsa ska vara låg" 16.1.2009 kl. 00:00

Människa. Dagens skörtar beskylls för att ha utvecklat en tradition som ger dem rätt att släppa på tyglarna och ta sig friheter som man inte godkänner inom andra traditioner. 15.1.2009 kl. 00:00

Kyrka. I mitten av mars inleds kandidatnomineringen i biskopsvalet. Kyrkpressens läsare tycker till om kandidater. 15.1.2009 kl. 00:00

Kyrka. ”För oss samman” är temat för den ekumeniska böneveckan 18–25 januari. 15.1.2009 kl. 00:00

Kyrka. I dag inleds Finlands största resemässa i Helsingfors. Också kyrkan är med och präst finns på plats under hela mässan. 15.1.2009 kl. 00:00

Människa. Gustav Björkstrand besöker Rom och Vatikanen under den ekumeniska böneveckan. 14.1.2009 kl. 00:00

Samhälle. Ett par tusen demonstranter slöt upp i Helsingfors centrum i går kväll för att uttrycka sitt stöd för Israel. 14.1.2009 kl. 00:00

Insändare.   "Kärleksbevis till att fylla ett hjärta till bredden... är orsak nog, att dö för denna sång!" brukade texten lyda i en av de lovsånger vi sjöng på ungdomssamlingarna. För mig förblir kärlek ett diffust tema. Otaliga gånger talas om kärlek i Bibeln, men hur ska denna kärlek komma till sin rätt i vardagen? Vad innebär kärlek? Är det att överse med någons felsteg? Att avstå från att klämma åt någon som man, mänskligt sett, skulle ha all rätt att klämma åt? Kärlek är, enligt mig, i första hand att ha en "kaveris" attityd En kaveri är ju i regel beredd att överse med, eller i varje fall förstå, ens brister och felsteg - om det är en bra kaveri, vill säga. För numera väcker, av någon anledning, ordet "kärleksbevis" en motvilja i mig. Kärleken ska väl vara tydlig och läkande nog i sitt uttryck såsom den är?  Inte ska den väl behöva "bevisas?" Men som så många andra lovsånger, är sången jag ovan reciterar överdriven och dramatisk. Att "dö för denna sång" har säkert varit avsett att låta som någonting underbart. Men jag kan inte annat än uppfatta det som ett krav. Någonting motbjudande. Vad som för mig är orsak att dö för någonting överhuvudtaget, önskar jag själv få definiera - om det nu går så långt att det valet blir aktuellt. Lovsångerna kan nämligen inte infånga mitt hjärtas hemliga längtan. För till vad nyttar ett "kärleksbevis", om så uttryckt i en sång, som man måste vara beredd att, symboliskt eller verkligt, "dö", för? Jag önskar möta en Gud som vill vara mig nära här i livet. Inte enbart i dödens sken, eller i vanmaktens. En Gud som inte avkräver mig lojalitetsbevis i någon form, utan som räknar med mig för att Han i så fall känner mig. 14.1.2009 kl. 00:00

Insändare.  "Kärleksbevis till att fylla ett hjärta till bredden... är orsak nog, att dö för denna sång!" brukade texten lyda i en av de lovsånger vi sjöng på ungdomssamlingarna. För mig förblir kärlek ett diffust tema. Otaliga gånger talas om kärlek i Bibeln, men hur ska denna kärlek komma till sin rätt i vardagen? Vad innebär kärlek? Är det att överse med någons felsteg? Att avstå från att klämma åt någon som man, mänskligt sett, skulle ha all rätt att klämma åt? Kärlek är, enligt mig, i första hand att ha en "kaveris" attityd En kaveri är ju i regel beredd att överse med, eller i varje fall förstå, ens brister och felsteg - om det är en bra kaveri, vill säga.För numera väcker, av någon anledning, ordet "kärleksbevis" en motvilja i mig. Kärleken ska väl vara tydlig och läkande nog i sitt uttryck såsom den är?  Inte ska den väl behöva "bevisas?" Men som så många andra lovsånger, är sången jag ovan reciterar överdriven och dramatisk. Att "dö för denna sång" har säkert varit avsett att låta som någonting underbart. Men jag kan inte annat än uppfatta det som ett krav. Någonting motbjudande. Vad som för mig är orsak att dö för någonting överhuvudtaget, önskar jag själv få definiera - om det nu går så långt att det valet blir aktuellt. Lovsångerna kan nämligen inte infånga mitt hjärtas hemliga längtan. För till vad nyttar ett "kärleksbevis", om så uttryckt i en sång, som man måste vara beredd att, symboliskt eller verkligt, "dö", för? Jag önskar möta en Gud som vill vara mig nära här i livet. Inte enbart i dödens sken, eller i vanmaktens. En Gud som inte avkräver mig lojalitetsbevis i någon form, utan som räknar med mig för att Han i så fall känner mig. 14.1.2009 kl. 00:00

Kyrka. Lastenkirkko.fi vänder sig till barn i förskole- och lågstadieålder. 13.1.2009 kl. 00:00

Kyrka. Kyrkpressens webbesökare har fått svara på frågan om de brukar bikta sig. 13.1.2009 kl. 00:00

Ledare. Från första dagen har staten Israels existens varit hotad. 15.1.2009 kl. 00:00

Kerstin Haldin-Rönn. Jag skalar potatis som får ångkoka medan jag steker upptinade gäddfiléer. 15.1.2009 kl. 00:00

Taltidning. Efter en paus på cirka sju år kommer Kyrkpressen ut som taltidning igen. Det första inlästa numret kommer redan i mars. 27.2.2018 kl. 09:23

andlighetsstörning. En kväll satt jag i soffan och grät över att min kristna tro kändes som skådespel och inbillning. Det som skulle vara stadigt var egentligen vingligt och snett. Det här är vad som hände sedan. 22.2.2018 kl. 10:02

enkät. Vad tyckte du om denna veckas nummer av KP. För att utveckla tidningen gör vi under vintern några enkäter för att få en tydligare uppfattning om vad ni läsare gillar att läsa. Vi är jättetacksamma för att du tar dig tid! 22.2.2018 kl. 09:47

Guds ledning. Att fatta stora livsbeslut hör till det mest skrämmande som finns. 15.2.2018 kl. 12:44

Vaccin. Vilken roll har synen på hälsa i en människas liv? Har attityd till vaccin samband med andra övertygelser? Teologer och psykologer från Åbo Akademi och Åbo universitet startade ett nytt forskningsprojekt. 15.2.2018 kl. 10:11