Rose-Maj Friman är sjukhuspräst.

Vad är ett liv?

Kolumn.

"Sorgen är en väg att gå tillsammans med den som dött."

15.9.2021 kl. 17:04

De många orden blir få, livet krymper ihop, den stora vida framtiden blir ett ynkligt nu. Sedan rinner också denna värdefulla stund som sand mellan fingrarna. Det är tyst och fortsätter att vara tyst kring ett barn vars födelse och död är den samma.

Var det ett liv? Kan jag sörja det som ingen vet? Är det något fel på mig? Är jag oduglig som förälder? Att få barn är det ett mått på att lyckas? Är lycka det samma som att lyckas? Vad är ett liv? Är det längden som avgör?

Sorgen över barnet som inte fick gå in i den framtid som skulle bli barnets är svår. Sorgen över den förlorade framtiden, det olevda livet, är det som blir kvar. Det är tomt och tyst.

Då framtiden inte finns söker sig tanken bakåt till minnena. Också för barnet utan levnadshistoria finns ett liv, men det var inte synligt för våra mänskliga ögon. Mamma kunde kanske känna det. ”Du såg mig innan jag föddes”. Den lilla människan har en hand och en fot, en liten hårtofs. Barnet syns på foto. Vårt sinne söker tecken på livet som gick förbi och lämnade avtryck, ”i din bok var de redan skrivna, de dagar som hade formats innan någon av dem hade grytt.”

För att hedra detta liv behöver vi former för att ta avsked. Alla liv har en början och ett slut. Alla liv som kommit till sitt slut är ett helt liv. Alla liv är värda högaktning. Sorgeandakten, jordfästningen, gravläggningen, minnesstunden är stunder som ger minnen att återvända till. De ger tankar som för sorgen och saknaden in på nya vägar. Sorgen är en väg att gå tillsammans med den som dött och tillsammans med dem som minns. Ur sorgen kan ett nytt och annorlunda liv stiga fram. Ett liv med en annan mening, ett djup som inte fanns där förut. ”Den kunskapen är för djup för mig, den övergår mitt förstånd”.

Citaten är hämtade ur Psaltaren i Gamla testamentet, psalm 139. Den brukar jag läsa ur vid minnesstunden, för barn som dött under graviditeten eller i samband med förlossningen, i stilla rummet i centralsjukhuset i Vasa.

Rose-Maj Friman


Stig Kankkonen. Suomen Kuvalehtis chefredaktör, teologie magistern och prästen Tapani Ruokanen, bjuder i nr 49/2006 (kolumnen Jälkiruokanen) på en otrolig soppa med anledning av biskopsvigningen i Borgå stift. Det som fick honom att helt glömma recept och god smak var att vigningen av Gustav Björkstrand gick på svenska. 14.2.2007 kl. 00:00

Stig Kankkonen. Det var en mörk och kulen kväll innan snön ännu hade kommit då vi körde in på gården till Hemmala, vårt fritidsställe i Keuruu.  I ljuset av strålkastarna såg marken på en sidan uppfaren ut som ett nyss uppgrävt potatisland och på andra sidan syntes bilspår som – det var jag övertygad om – skulle visa sig gå över våra samma sommar planterade rosenbuskar. 14.2.2007 kl. 00:00

Kerstin Haldin-Rönn. I en lång rad går vi längs rälsen med våra väskor. Synen väcker bilder av flyktingvandringar på film. Men nu är det bara Pendolinotåget som har fått något fel och slagit ut strömmen mellan Hyvinge och Tavastehus. 14.2.2007 kl. 00:00

Biskop Björn Vikström vill minska på riksdagens beslutbörda genom att skära i kyrkolagen. 30.4.2015 kl. 13:12

Höstdagarna. Arrangören för Höstdagarna ser sig om efter ny samarbetspartner då Lärkkulla drar sig ur till en följd av statliga reformer. 29.4.2015 kl. 16:49

Sini Sundqvist. Många tonåringar är trötta i dag. Och saknar vuxna att tala med. Bland annat det har Sini Sundqvist lärt sig i jobbet som ungdomsarbetsledare och försöker anpassa verksamheten i enlighet med den insikten. 29.4.2015 kl. 16:47

Kyrkomötet. Nästa vecka är det dags för kyrkomötet att besluta om alla församlingar i framtiden ska tillhöra en samfällighet eller inte. Peter Lindbäck har redan nu meddelat att han kommer att föreslå att lagförslaget förkastas. 29.4.2015 kl. 16:40

Anne-Louise Nilsson och hennes sambo ville få in mer lek i sitt liv och bestämde sig för att öppna sitt hem för barnen. 29.4.2015 kl. 15:56