– Millennialerna är en intressant generation, olik vår föräldrageneration och de äldre generationerna. Världen har förändrats mycket under min livstid, konstaterar Laura Leipakka, Helsingforsbo som som jobbar med ett projekt i Esbo kyrkliga samfällighet om millennialernas plats i kyrkan.
Till millennialerna räknas vanligtvis personer födda mellan 1980 och 1996, människor som i dag är mellan 40 och 25 år. I Esbos projekt räknar man med en något större grupp, personer mellan 20 och 40 år.
Tidigare har många hört till kyrkan för att det hör till, men den här generationen är van att välja själv och inte bara följa traditionerna.
Kyrkans senaste fyraårsrapport visade att i synnerhet kvinnliga millennialer lämnar kyrkan – och att de ofta gör det för att de ser kyrkan som en patriarkal institution som inte delar deras värderingar.
Leipakka kunde själv ha varit en av dem, men sedan hon började jobba i kyrkan har hon förstått att hennes plats är här.
– Om jag vill förändra saker måste jag göra det inifrån. Jag är medlem och tror på Gud. Att inte vara medlem skulle inte påverka min tro, men jag tror att gemenskap är viktigt.
Inom projektet försöker hon och de andra involverade bygga en bro mellan kyrkan och millennialerna.
– Det är viktigt att lyssna på den här generationen. Om de lämnar kyrkan och inte tar med sig sina barn till kyrkan har vi ingen kyrka i framtiden.
Fokus ligger ändå inte på att upprätthålla ett visst medlemsantal.
– Motivationen för vårt jobb i kyrkan kan inte vara att vi vill ha medlemmar utan att vi är närvarande och har en mening i människors liv – om än inte i allas liv. Millennialerna har en plats i kyrkan och vi vill ge dem den här möjligheten att leva sitt andliga liv.
Teologi kändes mångsidigt
Laura Leipakka har aldrig kunnat peka ut ett tillfälle när hon hittade Gud.
– Det började med barnatron, sedan gick jag skriban och den var lätt att ta till sig.
Efter gymnasiet hade hon egentligen tänkt studera spanska, men eftersom det inte ordnades någon intagning det året fick hon tänka om. Studiehandledaren hade en broschyr om studier i teologi och hon tyckte att det lät som ett mångsidigt ämne som innehöll både språk och historia.
– Men efter ett års studier tänkte jag: nej, jag vill inte bli präst. Allt kändes så överväldigande – den systematiska teologin erbjuder så många olika sätt att tänka. Jag tänkte också att om jag ska bli präst måste jag vara på ett visst sätt.
Hon fortsatte ändå studera teologi på grund av ämnets mångsidighet. Efter examen och några år i Luxemburg och Paris återvände hon till Helsingfors.
– När jag blev klar med mina studier tänkte jag att jag aldrig ska jobba i kyrkan. Men livet hände. Jag hittade min plats och har tänkt att det kanske var Gud, för jag vet att det inte är självklart att få jobb med teologutbildning inom vår kyrka om man inte är präst.
Även om millennialerna inte längre upplever kyrkan som relevant har de stora livsfrågorna inte försvunnit någonstans. Men många upplever att kyrkans sätt att uttrycka sig inte längre känns relevant.
– Vi vill hitta nya sätt att säga att Gud älskar alla. Vad betyder de orden i praktiken?
För många är det exempelvis viktigt att vi talar inkluderande om sexuella minoriteter.
– Kyrkan säger att dörren är öppen för alla, men är den verkligen det? Kyrkans problem är ofta att den säger en sak men gör en annan.
En annan sak som borde tas seriöst är klimatförändringen.
– Men jag hör inte att den tas tillräckligt seriöst i vår kyrka. Jag vill inte att vi är den generation som förstör allt.
Vi kan komma om det är kris
Kyrkan är fortfarande viktig i samhället och det den säger har fortfarande mening, men Leipakka tror inte att det kommer att fortsätta så länge till.
– Kyrkan borde uttala sig, men problemet är att den inte riktigt vet vem som har mandat att göra det, förutom ärkebiskopen.
På ena sidan står kyrkan med sina dogmer, på den andra står människor som upplever att Gud finns, men inte är säkra på att Gud finns just i kyrkan. Det är de här båda lägren som behöver närma sig varandra och prata mera med varandra.
– Jag brukade vara ganska blyg att säga saker trots att jag studerat teologi. Men i och med det här projektet tänker jag att jag som millennial kvinna bosatt i Helsingfors får uttala mig. Jag vill visa att kyrkan har mitt ansikte också, inte bara biskopens.
Även om hon själv både hör till och jobbar inom kyrkan erkänner hon att också hon upplever tröskeln hög för att gå till kyrkan för att diskutera livsfrågor.
– Men vi kunde ta exempel av sjukhus- och studentprästerna. De jobbar på platser där de hela tiden måste motivera varför de är där. Vi kan inte ta vår plats i människors liv för given.
I och med coronapandemin har många funderat mer än vanligt över existentiella frågor. Det här är också en sak som framkommit i kyrkans fyraårsrapport, där många lyft fram att det är viktigt att vara medlem eftersom kyrkan hjälper människor.
– Det här är en väckarklocka för kyrkan: Vi har en plats och människor vill höra oss – men är vi där? Vi behöver vara i dialog med människor och med samhället hela tiden, och jag tror inte att vi är det tillräckligt ofta.
När något händer som vi aldrig trodde skulle hända, då är det ofta till kyrkan vi vänder oss. Kyrkan är proffs när det gäller sorg, död och starka känslor.
– När man frågar millennialer vad de vill att kyrkan ska göra svarar många: Vi vill inte ha något av kyrkan, det räcker att kyrkan finns där. Vi kan komma om det är någon kris eller om vi vill gifta oss. Det här är egentligen ett ganska katolskt sätt att tänka, att kyrkan finns där och gör sin heliga grej.
