Minna Opara har själv fått hjälp när hon mår dåligt, som erfarenhetsexpert vill hon hjälpa andra.

Tidigare trodde jag att jag fixar vad som helst – nu vet jag att det inte är så

tro.

Minna Opara förlorade sin pappa som 15-åring. Med åren kom barndomens oro ut i form av panikångest. – När jag känner paniken komma säger jag till Jesus: Gör någonting. Jag är bara en mamma, men du är allsmäktig.

26.5.2021 kl. 16:18

När Minna Opara var nio skildes hennes föräldrar. När hon var tolv gifte hennes mamma om sig och flyttade till Ekenäs med sin nya man, och Minna följde med. Men hon kände sig utomstående i nyfamiljen, och hon saknade sin storebror som bodde hos pappa i Borgå.

– När jag var femton dog min pappa plötsligt i en massiv hjärtattack. Länge var jag jättearg över min uppväxt: varför fick jag inte ha en vanlig barndom? Varför måste det gå så att min ena förälder flyttade och den andra dog?

Nu, som vuxen, förstår hon att de där sakerna låg där och gnagde i många år, obearbetade. Först när hon hunnit fylla fyrtio och hade man och barn kom de ut i form av en panikstörning.

– Men idag kan jag säga att allt svårt jag varit med om i livet också resulterat i något som varit bra.

När hon gick en utbildning för att bli erfarenhetsexpert ritade alla deltagare upp en livslinje. De gick bakåt och tittade på den – bakåt i flera generationer.

– Då insåg jag att varje motgång jag haft gett mig en större förståelse för andra. Panikångesten är ingen rolig vän att släpa på, men nu är jag bättre på att stöda och hjälpa andra. Tidigare trodde jag att jag klarar vad som helst: Min farmor flydde undan ryssarna i Karelen, klart jag kan fixa fyra jobb under fredstid!

– Idag förstår jag hur viktigt det är att prata om hur man mår och vad man orkar med.

Minna Opara känner att hon alltid burit på en oro, utan att riktigt kunna sätta ord på den.

– Redan för många år sedan hamnade jag på EKG för att jag var säker på att jag hade fel på hjärtat. Jag trodde också att jag hade något i halsen – kanske en tumör – eftersom jag hade svårt att svälja. Då fick jag höra att jag hade panikångest och skickades hem med en lapp om vad det handlade om.

Då var hon lättad över att hon inte led av någon fysisk sjukdom. Så hon skrattade åt sig själv och tvingade sig vidare, till nya utbildningar, nya karriärer – tills hon var småbarnsmamma med fyra olika jobb. Hon var skrivtolk, hon jobbade med minnessjuka åldringar, hon hoppade in som assistent vid ett boende, hon satt i butikskassan … Samtidigt höll hon och hennes man på att renovera huset i Ekenäs, som visade sig vara mögelskadat.

– På nyårsdagen för ett par år sedan satt jag och såg på ett teve-program om naturkatastrofer. Plötsligt skenade hjärtat iväg och jag sa till min man: Jag tror jag har en hjärtattack.

Ambulansen kom och akutvårdarna konstaterade att pulsen visserligen var hög, men att läget var lugnt. Ett tag senare träffade hon en legendarisk Ekenäsläkare som krasst konstaterade: ”En del är astronautti och du är purnautti.”

– Jag sa: Inte kan jag ha burnout nu, jag har precis sagt upp mig från mina fyra jobb och grundat mitt eget företag!

Hon hade blivit egenföretagare som skrivtolk, och lösningen visade sig vara fungerande. Till en början var det jättetungt: hon var orolig precis hela tiden, och över precis allt. När barnen skulle lära sig cykla fick hennes mamma komma åkande från Borgå, packa in pojkarna och cyklarna i bilen och öva med dem på något ställe där Minna inte kunde se om de föll eller kolliderade.

– Det kändes som om jag klarar mitt liv med nöd och näppe, men inte en sak till. Det kändes som om den minsta lilla motgång skulle få allt att välta.

Hennes bästa sätt att hantera sin oro är bön.

– När jag får ångest över något säger jag till Jesus: Nu får du hjälpa mig. Du ser hur det är, du får ta ansvar. Jag kan inte. Jag är bara en mamma och du är allsmäktig, gör någonting.

Det hjälper henne att ge över ansvaret till Gud.

– Jag tänker att skulle något hända har han ändå varit med. Jag kan inte styra över allas liv, jag vet inte när någon ska dö. Och dör någon är Gud ändå där, och jag kommer att få verktygen att hantera den sorgen i så fall.

Hon kommer ofta tillbaka till tanken att hon som 15-åring skulle hantera sin pappas död. Det var tungt, men hon klarade det.

– Då hade jag inga verktyg alls, nu har jag en massa. Så jag tror att om något händer nu kommer Gud att se till att jag klarar det.

Att Minna Opara har ”direktkontakt” med Jesus har egentligen att göra med hennes man Chris. Deras historia är ett litet mirakel i sig.

– När jag var liten och vi bodde i Borgå satt mamma varje kväll i korridoren utanför mitt och min brors rum och läste ur Barnens bibel. Varannan kväll vid min dörröppning, och varannan kväll vid min brors. Jag älskade det. Min tro var en grundtrygghet i mitt liv, men en personlig relation till Jesus fick jag först när jag träffade min man.

Hennes man hade strax innan gått till fots från Nigeria till Spanien – det tog två år. Själv jobbade hon i Spanien i perioder, och när deras historia fick sin början var båda bjudna till samma bröllop. Hon hade lovat närvara som ledsagare till brudens finländska mormor, som behövde någon som hjälpte henne under resan från Finland till Spanien.

– Min man såg mig och tänkte att där är en kvinna som säkert är snäll eftersom hon rest hela vägen med mormor från Finland. Han ville gärna prata lite mer, men jag var inte intresserad. Jag tyckte han var alldeles för lång för min smak.

Tiden gick. Hennes man Chris ville gifta sig och bilda familj. Han hade levt ett glatt ungkarlsliv men ville ha något annat. Han såg sig i spegeln och sa: ”Gud, om du vill att jag träffar den här kvinnan på nytt och om hon är singel, då blir hon min fru.” Sedan bestämde han sig för att leva i celibat fram till den dagen.

År 2009 var det bröllop i Ekenäs, och både Minna och Chris var bjudna.

– Jag kom cyklande på min blåa cykel och med röd klänning på väg till kyrkan, och han såg att det var samma kvinna som han träffat i Spanien. Det enda han ville få reda på var om jag var singel eller inte, för han visste ju att om jag var singel hade Gud ordnat det så att vi skulle gifta oss.

Hela kvällen försökte han prata med henne.

– Men jag sa: nehej. Jag insåg att om han öppnar sin mun förändras mitt liv och det var inte alls det jag ville. Jag skulle ju hitta en bonde åt mig. En svart, lång karl – aldrig i livet! Så hela bröllopet sprang jag undan och när jag märkte att han på riktigt ville prata med mig tog jag taxi hem och gick och lade mig.

Följande morgon ångrade hon sig. Hon måste ju ge honom en chans att säga det han ville! Hon fick reda på var han sov, gick dit och knackade dörr och hittade honom.

– Så började vi prata, och nu har vi pratat i tolv år.

Chris kallade henne direkt för ”my wife”.

– Jag tyckte det lät jättebra och alla andra tyckte att jag inte var klok. Det var många som varnade mig: han ska bara ha din pengar och får ni barn tar han barnen och flyr!

Inga av skräckscenarierna slog in, det vet hon nu, tolv år senare. De har två söner och ett lyckligt äktenskap. Men ändå har det inte varit lätt.

– Han fick aldrig gå i skola och har ingen vidareutbildning, och det är svårt att få jobb här. Jag kan tycka att det är jätteorättvist: varför kan jag få nästan vilket jobb som helst som jag vill ha, men inte han?

Främst har hennes man varit hemmapappa – en jättebra hemmapappa.

– Det han gjort för våra barn vet jag inte vilken man som skulle ha gjort.

När de träffades var det viktigt för hennes man att hon skulle dela hans tro.

– Han ville att jag skulle få uppleva samma sak han hade fått uppleva, och ha samma relation till Jesus. Vi ber tillsammans, och det stärker vårt förhållande. Även om vi skulle gräla om något så kan vi försonas, be om förlåtelse och bli förlåtna. Att vi ber tillsammans underlättar mycket i de svåra situationer vi råkat ut för: arbetslöshet, mögelhus, utbrändhet och panikstörning.

Kontakten med Chris familj i Nigeria har fått Minna Opara att inse vilken trygghet det trots allt är att leva i Finland. Det är en lyx bara att kunna gå ut på den egna gården och veta att man inte behöver vara rädd.

– Jag vet att människor på riktigt, år 2021, lider för att de inte har mat på bordet. Alla barn i Nigeria vill gå i skola, men många har inte råd. De har riktiga rädslor och jag har mina låtsasrädslor. Det är svårt att minnas det när man är mitt i känslan, men mina erfarenheter av min mans släktingars svårigheter i Nigeria har gett mig perspektiv.

När oron kommer ger hon över kontrollen till Gud och försöker landa i någon sorts tillit.

– När mina barn far iväg på sina cyklar säger jag: Gud med er.

Sofia Torvalds


Kultur. På bokmässan i Göteborg i helgen kan besökare ladda ner hela Bibeln som ljudbok på sin egen mp3-spelare, sin mobil eller på ett minneskort. 28.9.2007 kl. 00:00

Samhälle. Biståndsfonden KvinnoBanken som Kyrkans Utlandshjälp lanserade i maj har under sina första fyra månader samlat in 225 000 euro för att stöda kvinnor i u-länderna. 27.9.2007 kl. 00:00

Kyrka. Det är salsakväll i församlingshemmet i Karis. Det bjuds varken på latinodans eller ens spansk sås, däremot står ett dukat bord i aulan. Ett insidertips säger att salsa skall läsas Salig Samling. 27.9.2007 kl. 00:00

Samhälle. De offentliga motsättningarna mellan kyrkan och Utlänningsverket bilades åtminstone till tre delar vid ett gemensamt seminarium förra veckan. 27.9.2007 kl. 00:00

Människa. I tiderna fick Dan Krogars inte någonting ut av sitt skribaläger, men i dag jobbar han med att hjälpa ungdomar hitta en tro och ett meningsfullt liv. 27.9.2007 kl. 00:00

Världen. Kristna ledare i USA har bett Kyrkornas Världsråd skicka sitt fredsteam på besök till USA för att hjälpa amerikanerna att få bukt med de stora vapenvåldsproblemen i landet. 26.9.2007 kl. 00:00

Kultur. Den tecknade tv-serien om USA-familjen Simpson är högkultur, på samma sätt som de bästa barnböckerna. Samtidigt ger den uttryck för tuff kritik mot amerikanskt samhälls- och kyrkoliv. 26.9.2007 kl. 00:00

Insändare. Att kyrkan oroas av att så många unga fullvuxna träder ut ur kyrkan är inte överraskande. Med tanke på att allting tyder på att trenden inte bara kommer att fortsätta, utan att den till och med kan förstärkas, förstår man att paniken är nära. Kyrkan bligar skrämt västerut och kan knappast se någon orsak att anta, att inte samma fenomen, d.v.s. att medlemstappet överskrider 1% gränsen, också kan ske här.   Kritiken mot att kyrkostyrelsen nu tagit steget att föreslå att rösträttsåldern i församlingsvalen sänks från 18 till 16 år, är inte en kritik mot att någonting "häftigt" görs, utan en kritik mot den del av beslutet som kan klassificeras som publikfrieri.   Kyrkan vill alltså nu aktivera ungdomarna, binda dem vid kyrkans verksamhet och få dem att känna att kyrkan verkligen är intresserad av deras insats, att kyrkan litar på dem.  Att de inte bara är kommande skattebetalare!   Men någonting skorrar verkligen illa! Om man verkligen litar på ungdomarnas omdömesförmåga, så borde väl kyrkan låta dem själv avgöra om de överhuvudtaget vill vara medlemmar!!! Nu anser kyrkostyrelsen att ungdomarna är tillräckligt mogna att rösta, men inte tillräckligt mogna att bestämma om sitt medlemskap...   Enligt nuvarande stipulationer, kan den unge medlemmen inte skriva ut sig ur kyrkan, förrän hon/han fyllt 18 år, om inte föräldrarna ger sitt skriftliga medgivande och medlemmen fyllt 15 år. Vore det inte redan på tiden att revidera denna åldersgräns så, att medlemmen redan vid fyllda 15 år själv kunde bestämma om sin kyrkotillhörighet? Nu anses medlemmen vara tillräckligt mogen att själv bestämma om sin konfirmering, men… Vid fyllda 15 år är man redan juridiskt ansvarig för sina gärningar, men…   Nästa steg är självfallet att överväga, om det överhuvud är förenligt med de grundläggande mänskliga rättigheterna, att tvångsansluta barn till kyrkan. Att det är en urgammal sed, kan knappast anses som ett tungt argument. Titt och tätt hör man förundrade kommentarer typ – ja men är det inte fantastiskt att över 82% är kyrkans medlemmar – utan att man ids/vill/vågar/… beakta att ca 97% av kyrkans medlemmar är tvångsanslutna. Vad annat kan ligga bakom denna urbota kutym, än ren och skär organisatorisk intressebevakning?   Borde inte kyrkan vara en gemenskap bestående av troende? Att påstå att den nyfödde, som vid några veckors ålder ansluts till kyrkans medlemskap, på något sätt är troende, kräver nog mera tro än vetande.   Frågan är alltså: När kommer kyrkan att ge individen rätt att själv fritt bestämma om sin kyrkotillhörighet? Först när mänskan har full rätt att själv bestämma över sitt medlemskap, finns det orsak att tro att kyrkan litar på mänskan. 26.9.2007 kl. 12:10

Kyrka. Kyrkostyrelsens planer på att rösträttsåldern i församlingsval sänks till sexton år från nuvarande aderton år applåderas av professor Göran Djupsund. Även om han sätter frågetecken i marginalen. 26.9.2007 kl. 00:00

Världen. Översvämningar har i höst drabbat sjutton afrikanska länder. – Nog har vi också i Mali haft översvämningar, men inte lika farligt som på andra håll, säger Arla Ljungqvist, missionär för Finska Missionssällskapet i Mali. 26.9.2007 kl. 00:00

Kultur. Svenskfinland är tragiskt efter utvecklingen vad gäller synen på bloggen som medborgarjournalistik, säger Mathias Rosenlund, mannen bakom Konsonantmylla.com. 25.9.2007 kl. 00:00

Kyrka. Olga Schevchuk koordinerar till vardags ryska ortodoxa kyrkans diakoniprojekt i den Karelska republiken. Verksamheten initierades på 90-talet av Kyrkans utlandshjälp som firade sina 60 år i söndags. 25.9.2007 kl. 00:00

Kyrka. Moskvas och hela Rysslands patriark Alexej II har beviljat ärkebiskop Jukka Paarma den ett förtjänsttecken av den apostoliske storfursten Vladimirs riddarorden för hans insats i att bygga gemenskap mellan kyrkorna. 25.9.2007 kl. 00:00

Insändare. Chefredaktör Stig Kankkonen gav sig i kast med en svår teologisk fråga i senaste nummer av KP. Man kan se olika på frågan om vad som är prästernas skyldigheter å ena sidan och rättigheter å andra sidan. Jag skulle ha ändrat på orden i huvudfrågan och istället frågat: Har prästen rätt att ge den åt alla, eller är han skyldig att med hänvisning till personens liv och leverne och det som det säger om den personens religiösa övertygelse vägra att göra det? För det är nog säkert en glädje att som tjänare få räcka sakramenten. Däremot kan jag tänka mig att det är med en tyngd på skuldrorna som man tvingas behöva säga nej. Som Ordets tjänare har man fått i uppdrag av att förmedla det Ord människorna behöver höra enligt Gud, dvs både lag och evangelium. När det gäller sakramentsförvaltningen så skall det skötas enligt Bibelns föreskrifter. SK skrev: "Prästens roll är att kalla alla till nattvardsbordet..." En sådan tankegång leder lätt till att nattvardsfirandet får en ny karaktär. Jag har förstått att nattvarden är de troendes måltid. Detta kan illustreras med två exempel: En ytterlighet är en ”modern” gatumission där alla som går förbi inbjuds till nattvard. Den andra ”ytterligheten” är biblisk praxis som utövades i urkyrkan där alla odöpta, katekumener och personer som var underlagt kyrkotukt sändes ut innan nattvard firades. Vidare skrev SK: "Det är den enskilda nattvardsgästen själv som avgör om nattvarden blir till välsignelse eller om den blir en dom." Månne inte ett sådant synsätt leder till onödiga samvetskval för den kämpande kristne medan den självsäkre världsmedborgaren går frimodigt fram. Det är prästens skyldighet att predika synd för synd. Och även binda obotfärdiga i sin synd. Däremot är det hans rättighet (också en skyldighet) att för alla ångerfulla syndare predika nåd och förlåtelse och inbjuda dem till förlåtelsens måltid. De två sista styckena i artikeln är ganska långsökta slutsatser till de texter som SK hänvisar till. Att jämföra förhöret i gammal kyrklig anda med den allmänna syndabekännelse och avlösning är att ta ansvaret av nycklaämbetets bärare. Visst har nycklamakten missbrukats och förhören blivit till maktmedel men ändå säger apologin (art XI) bl.a.: "Uteslutning från sakramentsgemenskapen proklameras hos oss för de uppenbart lastbara och för dem som förakta sakramenten. Detta göra vi i enlighet med både evangelium och gamla kyrkliga stadganden." "Goda församlingsherdar veta väl, huru viktigt det är att förhöra de oerfarna, men fördenskull vilja vi icke uppmuntra den tortyr, som bikthandböckernas författare tillreda..." Förhöret hör till god kyrklig tradition eftersom det allvarliga bibelordet kvarstår: "Ty den som äter och dricker utan att urskilja Herrens kropp, han äter och dricker en dom över sig." (1 Kor 11:29) Roger Pettersson 24.9.2007 kl. 23:49

Sofia Torvalds. Avund, ack du mörkgröna monster! Jag var så nöjd med mitt. Jag satt och surfade på datorn, förstrött letande efter uppgifter om en viss stiftelse som jag fått ett tips om. 24.9.2007 kl. 00:00

stiftsfullmäktige. Museiverket, Norra Österbottens landskapsmuseum och Ylivieska församling undersöker och dokumenterar kyrkans ruiner under de närmaste veckorna. 8.4.2016 kl. 13:58

Arkitektur. I början av mars misshandlades pastor Patrick Tiainen på väg hem i Karleby. 8.4.2016 kl. 15:06

Borgå stift. Biskopsmötet har diskuterat ökad gästfrihet vid nattvarden. 8.4.2016 kl. 13:59

musik. Sibboförsamlingarna planerar att bygga en kyrka i Söderkulla. 8.4.2016 kl. 12:43

Byggnadsvård. Stan Saanila debuterar som manusskribent med en religiöst betonad skräckpjäs. Under hela föreställningen är publikens ögon förbundna. 7.4.2016 kl. 00:00