Min styrka är att berätta, att få eleverna att leva sig in i olika tider och sammanhang. Det har hänt att killar på sexan sagt att religion hör till deras favoritlektioner. Det är gott betyg som jag lever väldigt länge på!
Det säger Annika Gustafsson-Flinck, Lovisabon som har jobbat som klasslärare i Kvarnbackens skola i Borgå i 30 år.
– Jag trivs som lärare. Annars skulle jag knappast ha knegat på så här länge.
– Lågstadiets religionshistoria går att göra spännande! Dessutom tycker jag väldigt mycket om historia som ämne och historia och religion går hand i hand. Och religionen genomsyrar allt!
Hennes intresse för historia och religion vaknade tidigt.
– När jag var liten så åkte mamma, pappa och min storasyster och jag på semester i världens minsta lilla Fiat, med ett enormt stort tält ihoprullat på taket. Vart vi än kom ville pappa att vi skulle gå in i ortens kyrka. Han var livfull när han berättade. När jag sedan åkte på lägerskola i gymnasiet så kunde jag inte förstå att någon kunde tycka att det var tråkigt att titta på kyrkor!
"När jag sedan åkte på lägerskola i gymnasiet så kunde jag inte förstå att någon kunde tycka att det var tråkigt att titta på kyrkor!"
I hennes familj diskuterades också religion.
– Det är inte så vanligt. Man diskuterar inte religion. Allt är så personligt, och folk har så skarpa åsikter. Men så är det inte för pappa.
Skrap på ytan
Hon är inte förtjust i planerna att slå ihop religion och livsåskådning.
– Vissa familjer vill ju inte att namnet Jesus ska nämnas överhuvudtaget. Slår man ihop ämnena måste man prata om Gud och Jesus – annars blir det urvattnat. Jag vill inte att det blir bara skrap på ytan. Jag vill kunna berätta om Daniel i lejongropen och Ester som räddade sitt folk.
– Jag satsar mycket på att lära eleverna varför vi firar våra kristna helger, att det så att säga finns något mycket större än julgubben och påskharen i bakgrunden. Jag hoppas verkligen att beslutsfattarna får en god blandning.
Magin med att skriva
Annika Gustafsson-Flinck har länge burit på en dröm att skriva en bok. Hennes debutroman ”Det kallas att leva” kom i vår.
– Det här är en bok som handlar om när livet gör väldigt ont. Jag väver in nutid med sådant som har hänt för tjugo år sedan och hur det kan leva med dig. Du kommer inte bort från det om du bara bär det inom dig hela tiden.
Händelserna utspelar sig i hennes hemby Pernå med omnejd. Det är ingen tung bok att läsa fastän händelserna i sig är hemska. Här finns kärlek och sexscener.
Hon har själv haft en rosenröd barndom.
– Men det blev bara så att boken kom att handla om övergrepp och hur de begränsar livet. När man skriver händer något magiskt: ibland finns det berättelser som bara söker någon som tar emot dem och skriver ut dem.
