När vi är bebisar upplever vi hela världen genom vår kropp. Vi har inget språk, och alla våra känslor är kroppsliga.
– Relationen till vår kropp utvecklas i relation till andra, säger Monica Ålgars, som är psykolog och psykoterapeut specialiserad på ätstörningar.
Sedan lär vi oss prata och förstå vad andra säger till oss. Vi lyssnar. Hur pratar våra föräldrar om vår kropp? Hur pratar de om sina egna kroppar, och om andras? Hur pratar våra kompisar om sina kroppar, och om vår?
– Puberteten och tonåren är en svår tid för många när det gäller relationen till den egna kroppen. Också barn funderar mycket på sina kroppar. Redan sex–åttaåringar kan känna att de är för tjocka eller att de inte ser ut som de skulle vilja göra.
Vi lever i ett visuellt samhälle som hela tiden sänder ut bilder på andra människors kroppar – ofta vackra och perfekta kroppar. De bilderna formar barnen idag.
– De krav som ställs på barn över huvudtaget är ganska hårda.
Föräldrarna har en viktig roll när det gäller att forma barnens kroppsbild. Det handlar inte bara om hur de pratar om barnets kropp, utan om allas kroppar.
– Upprätthåller vi ett klimat där vi hela tiden kommenterar och kritiserar andras kroppar: titta nu på grannen, hon ser ut si och så. Lär vi ut att kroppar finns till för att bedömas och kritiseras?
"Upprätthåller vi ett klimat där vi hela tiden kommenterar och kritiserar andras kroppar: titta nu på grannen, hon ser ut si och så. Lär vi ut att kroppar finns till för att bedömas och kritiseras?"
Vad kan kroppen göra?
De flesta av oss kämpar, åtminstone tidvis, med vår kroppsbild. Det är bra att stanna upp och reda ut vilka tankar vi har om vår kropp, och på vilket vis vi bedömer den.
– Vi kan ha helt automatiska tankar som snurrar på: jag är för x, y eller z, eller jag borde vara mer x, y eller z. Varifrån kommer tankarna? Hur har de utvecklats under vårt liv? Finns det något annat sätt att se på saken?
Monica Ålgars säger att vi också kan tänka på hur vi behandlar vår kropp. Om vi har stora problem med vår kroppsbild har vi ofta ganska dålig kontakt med vår kropp. Vi vet inte vad vi mår bra av, och vad som skulle kännas bra för kroppen.
– Då kan vi fundera på i hurdana situationer det känns bra att vara i sin kropp. Hur skulle vi kunna ta hand om den bättre?
Kanske vi kan göra en sociala medier-städning och sopa bort allt sådant som får oss att må dåligt.
– Kanske vi kan försöka bryta värderarperspektivet och i stället fråga oss hur kroppen känns, vad den kan, och vad vi kunde göra med den.
När kroppen betyder för mycket
Vår kropp och vårt psyke är inte så lätt att spjälka upp i två skilda delar. Problem med självförtroende och självbild brukar leda till dålig kroppsbild, och tvärtom.
– Om man har problem med kroppsbilden kan den kapa en för stor bit av hur vi definierar vårt egenvärde. Vi har kanske svårt att se att det har någon betydelse att vi klarar vårt jobb bra eller har goda, nära relationer – i stället bestämmer vi vårt egenvärde utifrån vår vikt och kroppsform.
Monica Ålgars konstaterar att vi på den senaste tiden pratat mycket om kroppspositivitet. Tanken är god: alla kroppar duger som de är och är vackra.
– Men det förs också en diskussion om hur mycket vi egentligen ska prata om de här arma kropparna. Det är så otroligt mycket fokus på kroppen hela tiden. Älskar vi dem och älskar vi dem inte och är den här kroppen bra … Kunde vi fundera mer på vad annat vi är än vår kropp?
Det svåra åldrandet
Även om tonåren är kroppsångestens glansperiod väcker också åldrandet ångest hos många.
– Vi lever i en tid då alla borde de ut som 35 livet ut.
Så i stället för att kasta oss in i den stora rynkdiskussionen med våra vänner kunde vi kanske försöka slå hål på tanken att kroppar är till för att hela tiden kommenteras och värderas.
– Tänk på kvällstidningarnas ”stjärnan du inte skulle känna igen idag”. Det måste vara förfärligt svårt att åldras som kändis. Det blir en dubbelbestraffning: åldras man normalt får man ett ”nu skulle ingen känna igen henne” och gör man ett ingrepp blir man straffad med ”vad har hänt med hennes ansikte?”. Det finns tydligen bara ett korrekt sätt att åldras på: små skrattrynkor kring ögonen och vackert silverhår.
Monica Ålgars konstaterar också att det inte kan vara ett krav att vi ska älska våra kroppar. Relationen till den egna kroppen är en djup och svår fråga, och inget man ska känna press för.
– Målet behöver inte vara att älska varenda centimeter. Ibland kan målet vara att stå ut med sin kropp, eller att tolerera den. Det ska inte bli en prestation: ett, två, tre, nu ska jag älska mina lår!
Kroppens berättelse hör ihop med vår känslohistoria. Många bär på ett tungt bagage.
– Jag tänker att även om man inte skulle älska sin kropp, även om man skulle ha ganska tungt i den, kan man ändå behandla sig själv bättre. Med tiden börjar man kanske tycka om den lite mer, men det är inget krav. Kanske det är nog att lyssna på vad den vill när man frågar vad den skulle behöva.
