Vem har makt idag? Den är mer splittrad än förr, säger Magnus Londen. Kyrkan har lite makt, journalisterna har lite makt, politikerna har lite makt. Men alla känner att de har lite mindre makt än de hade tidigare. – Det är mer splittrat och utspritt. Det blir spännande att se vart det leder.

Magnus Londen: "Allt är inte så svartvitt, och det är det som är så intressant"

Bok.

Kan vi förändra andra människor? Antagligen inte, tänker Magnus Londen, som skrivit en satir om en konsult vars motto är ”no change” – ingen förändring. – Men om vi själva kommer till att vi vill förändras kan vad som helst ske.

18.3.2021 kl. 09:42

Jag är jättefascinerad av folk som försöker förändra andra människor. Det finns så många av oss som går omkring och tycker att andra borde vara på ett annat sätt. Det är ju en kliché, men: förändringen måste komma inifrån en själv, säger Magnus Londen.

Hans färska debutroman No change! Konsult Lefa kommer igen är en satir om leksaksföretaget DingDong, vars styrelse får för sig att anställa ännu en konsult för att få fart på produktionen. Idén kläckte Londen en sen kväll på sommarstugan tillsammans med ett par kompisar.

– Vi började snacka om att konsulter – som ju på något vis är en förlängning av samhället – alltid pratar om att vi måste förändras. Hur roligt skulle det inte vara med en konsult som säger att man inte får förändras? Att det är bra att inte förändras. ”Fortsätt som förr.” Den konsulten skulle bli populär.

När han vaknade följande morgon tyckte han fortfarande att idén var strålande.

– Så jag började skriva. Startpunkten var att det skulle finnas en konsult som kommer på att det ska vara no change i stället för change. Jag tycker själv mycket om satir – det är mer än bara att vara kritisk. Det är ett smart sätt att berätta något, men det är också jättesvårt.

Vad är slutmålet?

Själv tror han alltså att en människa förändras först när hon fått verkliga, egna insikter och är redo för förändring.

– Då kan vad som helst ske. Men om man inte vill förändras sker ingen förändring, och det är en bra att förstå att det är så – till exempel i ett förhållande.

Om förhållandet är bra kanske du lyssnar på den andra som jamsar om att du måste förändra dig.

– Men i slutändan måste du komma fram till det själv: Det är sant, jag är ju ett pisshuvud!

Om kravet på förändring kommer uppifrån eller från sidan är resultatet ofta kortvarig, motvillig och dålig förändring.




Tycker du att vårt samhälle är förändringsfixerat?

– Jo! Vi frågar oss sällan vad slutmålet är. I själva verket går vi i cirklar. Att tala om förändring blir lätt ett mantra: man bara säger ”förändring”. Men vart är man på väg? Man borde ju åtminstone ta med sig det som är bra i nuet.

En period ska det vara en viss sorts förändring, och tjugo år senare ska man tillbaka till som det var förut.

– Folk glömmer. Man kan lätt vara ironisk över organisationsförändringar, som alla går i cykler.

Konsulten Leif Storvik i No change! återkommer alltid till år 1948, som han menar var en vattendelare i Europas och världens historia. Leif har fastnat vid år 1948, men det finns också en poäng i att han minns. Om vi inte minns vad som skett i historien, hur ska vi då kunna lära oss något av den? Samtidigt behöver Leif sin dotter Tindras insikter för att klara av sitt konsultuppdrag.

Magnus Londen gillar att sammanföra människor med olika åsikter, men också människor över generationsgränserna.

– Jag tycker själv det är ganska lustigt att märka att varje generation vill att det ska vara som det var när de var unga. Det var det rätta sättet, det var liksom slutpunkten för hur ungdomen skulle vara.

Vi går omkring och marrar på våra barn: De är aldrig ute och så läser de ingenting!

– Det är ett marrande som pågått sedan urminnes tider – och så blir vi alla likadana. Det är patetiskt!

Han skulle hellre se att vi kan lära oss av varandra. Vi är ju bara en futtig liten punkt i ett långt led.

– Speciellt nu under coronan tycker jag den unga generationen skött sig väldigt bra. De har fixat det här, även om många inte mår så bra. De spelar schack till exempel, det är väldigt populärt. Varför hyllar ingen dem för hur smarta de blivit?


Blivit mindre svartvit

Sedan finns det ju saker som inte behöver förändras. Saker som inte får förändras.

– Kärlek till exempel, det funkar bra som det är. Och att man litar på varandra och på samhället – det är en jävligt bra sak.

Han hoppas också att vi i all framtid ska få utöva idrott och läsa – alldeles gratis.

– Det ska finnas skidspår i centralparken. Och bibliotek! Bibliotek måste finnas.


Hur har du själv förändrats under livet?

– Jag tror att många upplever att de i sitt huvud är ungefär samma person som de alltid varit. Man kan lätt tro att man ser likadan ut också, och bli förvånad över att någon förstår att man fyllt femtio. Det tycker jag är lite rörande, också hos mig själv.

Med åren har han blivit mer förstående inför att vi människor är olika.

– Allt är inte så entydigt, allt är inte så svartvitt, och det är det som är så intressant. Det kan göra mig tokig också, för det skulle vara så mycket lättare att bara slå näven i bordet och säga: Så här är det!

Ibland stör det honom att allt är så komplicerat. Samtidigt inser ha att det är det som gör livet intressant.

– Det gör livet så mycket större än jag någonsin trodde. Om allt vore svartvitt skulle ju faktiskt halva mänskligheten vara idioter. Om man är redo att genuint lyssna på dem som har en annan åsikt blir det spännande att upptäcka att aha, man kan faktiskt se på den där saken så där också.

Han är orolig över att diskussionsklimatet idag tenderar att bli svartvitt och hetsigt – också när politiker diskuterar.

– Folk tänker: ”Om alla andra inte fattar det här som jag har fattat är de dumma i huvudet.” Det tycker jag är farligt.

Om förlåtelse

Magnus Londen har inget emot att ha dåligt samvete.

– Jag får ofta dåligt samvete. Jag har sagt något onödigt eller har försökt styra någon någonstans. Det är ganska nyttiga stunder att ha.

Det meningslösa med dåligt samvete är om det går över, och sedan fortsätter allt som förr.

– Det är nästan inspirerande ibland att märka att här fejlade jag … att försöka göra det på ett annat sätt nästa gång. Det är belönande.

Han hör inte till kyrkan men tycker att mycket av kyrkans budskap är hur bra som helst: älska din nästa. Som han ser det uppstår problemen om någon står i predikstolen och säger det som någon sorts bud som bör följas. Då är vi igen tillbaka i att insikten om att vi måste förändras – kanske drivna av vårt dåliga samvete – måste gro i oss själva.

– Problemet med mycket dogmatisk religion är att det inte får finnas svagheter. De ska döljas. Då beaktar man inte att vi är helt vanliga människor – varenda en av oss.

Att försöka mana fram insikter om synd och skam ur en maktposition – till exempel från en predikstol – fungerar inte.

– Det förminskar människan och tvingar in henne i ett hörn.

Han har funderat en del på förlåtelse.

– Det är superlätt att förlåta andra. Men att på riktigt förlåta sig själv för dumheter man gjort, det är knepigare.

Han tror att de friaste människorna är de som både kan förlåta andra och sig själva.

– ”Hej, jag går vidare.” En människa som säger det har förstått något som är viktigt och relevant med att vara människa. Det kommer kanske också med åldern. Man blir mer nådig: först mot andra och sen mot sig själv.

Text och foto: Sofia Torvalds


Kyrka. På söndag tar festårets huvudevenemang plats i domkyrkan i Helsingfors. 16.1.2009 kl. 00:00

Världen. Kyrkans Utlandshjälps tre lastbilar med mat, mediciner, läkarutrustning och filtar nådde på tisdag nödlidande civila i Gaza. 14.1.2009 kl. 00:00

Människa. "Jag vill vara tillgänglig för församlingarna i stiftet och hoppas att tröskeln att ta kontakt med mig i frågor som berör arbetshälsa ska vara låg" 16.1.2009 kl. 00:00

Människa. Dagens skörtar beskylls för att ha utvecklat en tradition som ger dem rätt att släppa på tyglarna och ta sig friheter som man inte godkänner inom andra traditioner. 15.1.2009 kl. 00:00

Kyrka. I mitten av mars inleds kandidatnomineringen i biskopsvalet. Kyrkpressens läsare tycker till om kandidater. 15.1.2009 kl. 00:00

Kyrka. ”För oss samman” är temat för den ekumeniska böneveckan 18–25 januari. 15.1.2009 kl. 00:00

Kyrka. I dag inleds Finlands största resemässa i Helsingfors. Också kyrkan är med och präst finns på plats under hela mässan. 15.1.2009 kl. 00:00

Människa. Gustav Björkstrand besöker Rom och Vatikanen under den ekumeniska böneveckan. 14.1.2009 kl. 00:00

Samhälle. Ett par tusen demonstranter slöt upp i Helsingfors centrum i går kväll för att uttrycka sitt stöd för Israel. 14.1.2009 kl. 00:00

Insändare.   "Kärleksbevis till att fylla ett hjärta till bredden... är orsak nog, att dö för denna sång!" brukade texten lyda i en av de lovsånger vi sjöng på ungdomssamlingarna. För mig förblir kärlek ett diffust tema. Otaliga gånger talas om kärlek i Bibeln, men hur ska denna kärlek komma till sin rätt i vardagen? Vad innebär kärlek? Är det att överse med någons felsteg? Att avstå från att klämma åt någon som man, mänskligt sett, skulle ha all rätt att klämma åt? Kärlek är, enligt mig, i första hand att ha en "kaveris" attityd En kaveri är ju i regel beredd att överse med, eller i varje fall förstå, ens brister och felsteg - om det är en bra kaveri, vill säga. För numera väcker, av någon anledning, ordet "kärleksbevis" en motvilja i mig. Kärleken ska väl vara tydlig och läkande nog i sitt uttryck såsom den är?  Inte ska den väl behöva "bevisas?" Men som så många andra lovsånger, är sången jag ovan reciterar överdriven och dramatisk. Att "dö för denna sång" har säkert varit avsett att låta som någonting underbart. Men jag kan inte annat än uppfatta det som ett krav. Någonting motbjudande. Vad som för mig är orsak att dö för någonting överhuvudtaget, önskar jag själv få definiera - om det nu går så långt att det valet blir aktuellt. Lovsångerna kan nämligen inte infånga mitt hjärtas hemliga längtan. För till vad nyttar ett "kärleksbevis", om så uttryckt i en sång, som man måste vara beredd att, symboliskt eller verkligt, "dö", för? Jag önskar möta en Gud som vill vara mig nära här i livet. Inte enbart i dödens sken, eller i vanmaktens. En Gud som inte avkräver mig lojalitetsbevis i någon form, utan som räknar med mig för att Han i så fall känner mig. 14.1.2009 kl. 00:00

Insändare.  "Kärleksbevis till att fylla ett hjärta till bredden... är orsak nog, att dö för denna sång!" brukade texten lyda i en av de lovsånger vi sjöng på ungdomssamlingarna. För mig förblir kärlek ett diffust tema. Otaliga gånger talas om kärlek i Bibeln, men hur ska denna kärlek komma till sin rätt i vardagen? Vad innebär kärlek? Är det att överse med någons felsteg? Att avstå från att klämma åt någon som man, mänskligt sett, skulle ha all rätt att klämma åt? Kärlek är, enligt mig, i första hand att ha en "kaveris" attityd En kaveri är ju i regel beredd att överse med, eller i varje fall förstå, ens brister och felsteg - om det är en bra kaveri, vill säga.För numera väcker, av någon anledning, ordet "kärleksbevis" en motvilja i mig. Kärleken ska väl vara tydlig och läkande nog i sitt uttryck såsom den är?  Inte ska den väl behöva "bevisas?" Men som så många andra lovsånger, är sången jag ovan reciterar överdriven och dramatisk. Att "dö för denna sång" har säkert varit avsett att låta som någonting underbart. Men jag kan inte annat än uppfatta det som ett krav. Någonting motbjudande. Vad som för mig är orsak att dö för någonting överhuvudtaget, önskar jag själv få definiera - om det nu går så långt att det valet blir aktuellt. Lovsångerna kan nämligen inte infånga mitt hjärtas hemliga längtan. För till vad nyttar ett "kärleksbevis", om så uttryckt i en sång, som man måste vara beredd att, symboliskt eller verkligt, "dö", för? Jag önskar möta en Gud som vill vara mig nära här i livet. Inte enbart i dödens sken, eller i vanmaktens. En Gud som inte avkräver mig lojalitetsbevis i någon form, utan som räknar med mig för att Han i så fall känner mig. 14.1.2009 kl. 00:00

Kyrka. Lastenkirkko.fi vänder sig till barn i förskole- och lågstadieålder. 13.1.2009 kl. 00:00

Kyrka. Kyrkpressens webbesökare har fått svara på frågan om de brukar bikta sig. 13.1.2009 kl. 00:00

Ledare. Från första dagen har staten Israels existens varit hotad. 15.1.2009 kl. 00:00

Kerstin Haldin-Rönn. Jag skalar potatis som får ångkoka medan jag steker upptinade gäddfiléer. 15.1.2009 kl. 00:00

Taltidning. Efter en paus på cirka sju år kommer Kyrkpressen ut som taltidning igen. Det första inlästa numret kommer redan i mars. 27.2.2018 kl. 09:23

andlighetsstörning. En kväll satt jag i soffan och grät över att min kristna tro kändes som skådespel och inbillning. Det som skulle vara stadigt var egentligen vingligt och snett. Det här är vad som hände sedan. 22.2.2018 kl. 10:02

enkät. Vad tyckte du om denna veckas nummer av KP. För att utveckla tidningen gör vi under vintern några enkäter för att få en tydligare uppfattning om vad ni läsare gillar att läsa. Vi är jättetacksamma för att du tar dig tid! 22.2.2018 kl. 09:47

Guds ledning. Att fatta stora livsbeslut hör till det mest skrämmande som finns. 15.2.2018 kl. 12:44

Vaccin. Vilken roll har synen på hälsa i en människas liv? Har attityd till vaccin samband med andra övertygelser? Teologer och psykologer från Åbo Akademi och Åbo universitet startade ett nytt forskningsprojekt. 15.2.2018 kl. 10:11