Som ung, nyexaminerad socialarbetare började Tove Snellman jobba på barnsjukhuset Barnets borg.
– Det var en tuff arbetsplats för en nytutexaminerad. Barnen hade olika neurologiska sjukdomar och handikapp, och det fanns många tragiska fall. Jag var den enda socialarbetaren i ett multiprofessionellt team, och det var svårt att hävda sig när yrkesidentiteten inte ännu var så stark.
Hon jobbade där i fem år, och mot slutet fanns det kvällar då hon satt och grät på sitt rum efter arbetsdagens slut.
– Nu efteråt ser jag att jag blev utbränd.
Då tipsade en studiekompis om ett jobb på ett försäkringsbolag. Hon sökte jobbet, och fick det. Där jobbade hon i drygt femton år.
– Jag trivdes bra – särskilt med mina kolleger. Mitt arbete förändrades under åren, och jag fick nya uppgifter och mer ansvar.
Hon jobbade med personförsäkringar och riskbedömning och blev expert på sitt område. Men så småningom kom tankarna att hon ännu kunde göra något annat. Något som var meningsfullt på ett annat sätt.
Hon kunde jobba som socialarbetare igen.
– Det kändes också skrämmande: jag såg framför mig hur jag satt på mitt rum och tog emot klient efter klient. Samtidigt läste jag i tidningarna hur hemskt det var att vara socialarbetare, så hemskt att folk slutade.
Beslutet mognade. Hon började allt mer aktivt se sig om efter socialarbetarjobb och såg en annons om att Helsingfors stad sökte en socialarbetare till enheten för familjesocialarbete.
– Jag sökte jobbet och blev genast kallad till intervju. Efter intervjun sa min chef: När kan du börja? Jag blev förskräckt! Var bristen på socialarbetare så skriande?
Tove Snellman är född och uppvuxen i södra Haga i Helsingfors, bor i Vanda. Lucas Snellman och döttrarna Victoria och Isabella är hennes familj.
Svårt att inte kunna
Hon bad om betänketid, men tackade sedan ja.
– Det är nu eller aldrig, tänkte jag. Jag måste våga.
Idag har det gått snart två år sedan beslutet, och med facit på hand är hon glad att hon vågade.
– Lönen är sämre, men arbetsresan är kortare. Dagarna är varierande, eftersom kontorsarbete varvas med hembesök och nätverksmöten. Jag trivs jättebra.
Hennes arbete handlar om att stöda barn och familjer som kämpar med olika utmaningar. Det kan till exempel vara barn med neuropsykiatriska diagnoser. De kanske har ADHD, och det har kanske föräldrarna också. Tillsammans med familjen sitter hon och funderar på hur deras liv kunde bli lättare. Kanske de behöver en familjearbetare som gör hembesök? En stödperson, eller en stödfamilj?
– Visst är det resursbrist, och visst skulle jag gärna ha färre klienter. Men jag har lärt mig att tiden ändå aldrig kommer att räcka till, resurserna kommer aldrig att räcka till. Jag måste bara göra så gott jag kan.
Och ibland ser hon de små miraklen: svåra fall som tar en positiv vändning. Ett innerligt tack för något som hon gjort bra.
– Jag tycker att det är väldigt intressant att prata med människor och höra dem berätta om sina liv. Jag vill också hjälpa, jag vill få till stånd en förbättring.
I början var det svårt att inte kunna någonting. På sitt gamla jobb var hon experten: den som andra ringde till när de inte visste vad de skulle göra. Nu var hon själv den som hela tiden behövde hjälp.
– Det är nästan outhärdligt att vara den som ingenting kan! Men med åldern har jag också lärt mig att medge att jag inte kan. Jag kan sitta med på ett möte och vara den människan som borde ha svaren, och ändå tvingas säga: Jag vet faktiskt inte, jag måste ta reda på.
Har lärt sig tacksamhet
Det svåraste i arbetet är att försöka hjälpa familjer där föräldrarna inte försöker själva; för att de inte bryr sig, eller helt enkelt inte orkar.
– Det är ju barnen som är mina klienter och det känns svårt att inte kunna få till stånd en förändring till det bättre i deras liv.
Vissa processer är så långsamma att hon nästan tappar tålamodet. Varför går det så långsamt? Varför blir familjens situation inte bättre?
– Det är tungt att hjälpa föräldrar som gett upp. Det är kanske en person som inte har jobb, som mår psykiskt dåligt och som förlorat hoppet om att något någonsin ska bli bättre. Hen är van vid att bli besviken och vad jag än föreslår säger hen: Det är ingen idé, det är för svårt, det blir ändå inte bättre.
Det är tungt att hoppas åt den andra, men ändå vill hon inte ge upp sitt eget hopp.
– Det gäller att fortsätta försöka, orka bära förälderns misströstan och inge hopp om förändring.
Arbetet tar aldrig slut, och hon kunde sitta med det sent varje kväll, men det gör hon inte.
– Jag har min familj, och jag behöver mitt privatliv.
Jobbet som socialarbetare har lärt henne tacksamhet.
– Jag värdesätter min egen familj på ett helt annat sätt än tidigare. Allt det där vardagstjafset – Ät upp maten! Har du klätt på dig ordentligt? – det är ingenting jämfört med de problem mina klienter kämpar med. Jag har en man som jag älskar och två friska barn, och jag har lärt mig att uppskatta det lilla.
