Jona Granlund säger att den mobbades paradox är att hoppas på att bli ignorerad och samtidigt längta efter att bli sedd.

Jona Granlunds ärr från mobbningen finns kvar: "Jag har svårt att lita på andra"

Skoltiden.

Jona Granlund vet allt om att vara ensam. Han vet också allt om att inte bli vald till något lag på gympan, att inte ha en enda människa att prata med, att bli knuffad och gjord till åtlöje. Barlasten från de åren har han fortfarande med sig.

20.1.2021 kl. 17:00

– En bra dag var när ingen pratade med mig och ingen märkte mig.

Jona Granlund är uppvuxen i Esse på 80- och 90-talet.

– Nu talar vi hårt klimat. Stick inte ut på något sätt!

Han var prästbarn, kunde inte prata dialekt och hade ”fel” intressen.

– Pappa var den enda prästen på orten, och det är ju inte ett riktigt jobb så där som bonde eller fabriksarbetare. Vi pratade ingen dialekt hemma och jag har inget intresse av motorer.

Jonas utanförskap började redan i förskolan. Han hade inte gått dagis, medan de andra som gjort det kände varandra sedan tidigare.

– Om det gällde något fysiskt sa de saker i stil med: haha, du vågar inte prova. Och då vågade jag inte prova, det blir självuppfyllande.

Han kommer speciellt ihåg en gång när de lekte trasiga telefonen, leken där man ska viska något i örat på den bredvid och se om det är rätt ord som landar hos den sista i kedjan.

– Hen som satt bredvid mig lutade sig fram och låtsades viska något i mitt öra, men sa ingenting. Jag bad hen säga det igen. Hen lutade sig fram igen, men viskade bara nonsens. Det var ett ganska utstuderat sätt att försöka sätta dit en.

Så Jona blev den felande länken i de andras ögon. Och på den vägen fortsatte det upp i skolan. Första klass gick någorlunda bra, tack vare en gamla stammens lärarinna som alla hade en väldig respekt för.

– Men i tvåan barkade det av helt. Jag blev mer och mer utanför i allt, och lärarna gjorde ingenting när det eskalerade.

Vilket lag är mitt?

Han känner fortfarande starkt obehag när han går förbi en fotbollsplan. Om hans sexåriga tvillingflickor vill börja spela fotboll kommer han att vara tvungen att tackla det på något sätt, funderar han.

De två bästa fick alltid välja lag på gympan.

– När bara jag och ibland någon annan fanns kvar och jag skulle gå till mitt lag kunde de säga: Vi klarar oss, ni kan ta honom.

De gånger någon i klassen sa hej till honom under hela lågstadietiden kan räknas på ena handens fingrar. När någon hade födelsedagskalas hörde det till att bjuda alla, men han kände alltid att han var kalasets ”femte hjul”, som han uttrycker det.

Då kunde jag för någon timme inbilla mig att jag hade ett någorlunda normalt liv.

Kändes det jobbigt att gå på de där kalasen?

– Egentligen inte. Då kunde jag för någon timme inbilla mig att jag hade ett någorlunda normalt liv.

Hade du någon du ibland kunde prata med på rasterna?

Han skrattar till lite, men utan glädje.

– Det hade varit ganska bra om jag haft det.

I början berättade han för sina föräldrar hur han hade det i skolan, även om de inte fick veta hur allvarligt det var.

– De tog upp det med lärarna, men när mobbarna fick veta blev det ju inte ett dugg bättre.

Han återkommer till att lärarna inte gjorde något.

– Du kan ha antimobbningsprogram som heter något fint, vänelever och allt möjligt, men om du inte tar mobbningen på allvar blir ingenting bättre.

Läget kunde vara så illa att han omöjligt kunde gå in i klassrummet, av ren ångest.

– Jag kunde sitta ensam i en gunga eller under ett träd, och om jag sedan gick in i klassrummet var det aldrig någon som direkt reagerade fast jag kanske varit borta tre fjärdedelar av lektionen.



Mobbningen eskalerade och blev också mer fysisk med åren, från utanförskap till knuffar och krokben. Och ju värre det blev, desto svårare blev det att lösa.

– Jag tror att lärarna vid det laget inte kunde ta tag i det, för då hade det framgått hur länge de inte gjort någonting alls.

Känslan i magen när han var som mest utsatt beskriver han som en kombination av många känslor.

– En känsla av att inte räcka till, oberoende av vad jag gör. Den känslan har jag fortfarande. Olustigheten över att finnas till. Jag längtade inte efter att ha någon att leka eller spela med, för jag kunde inte ens tänka mig att det skulle kunna bli bättre. Det ultimata var om ingen såg mig och ingen talade med mig. Samtidigt som jag tänkte: Snälla någon, se mig!

Alla utvägar kändes helt stängda.

– Jag har så nog av uttryck i stil med: När Gud stänger en dörr öppnar han ett fönster.

Jona fick svåra aggressionsproblem, som han fått jobba länge på att få bort.

Jag blev skicklig på att se till att det hände olyckor.

– Jag blev skicklig på att se till att det hände olyckor. Jag råkade kanske köra över någon i pulkabacken. Ett antal personer har tyvärr blivit sydda för att jag skadat dem. Jag förlorade de flesta fajterna, men om jag hann skada dem redan i början så klarade jag mig.

Han säger att det är svårt att beskriva känslan, men att den föds ur en känsla av total hjälplöshet där det enda man kan är att bli våldsam.

– Det är en blandning av aggression, frustration, ilska och illvilja. Samtidigt är du totalt fokuserad på ett enda mål: att skada andra. Och du har noll självbevarelsedrift.

– Känslan finns kvar, jag slipper den knappast, men man lär sig kontrollera den.


Att vara udda tillsammans

I högstadiet blev han placerad i en klass där bara en från hans gamla skola fanns med.

– Men de som mobbar ser vem som går att mobba, så jag fick nya mobbare.

Det som underlättade lite i högstadiet var att han hittade några att umgås med.

– Vi var en kompisgrupp där alla var lite annorlunda på något sätt och hade egna intressen. Vi var en mellangrupp som inte direkt hörde hemma någonstans, och då hör man inte någonstans tillsammans.

Han beskriver vissa dagar som riktigt bra, då han kunde skratta och ha roligt, medan han ibland inte kunde tänka sig att ens gå till skolan.

Gymnasiet var för det mesta drägligt.

– Då hade jag omfamnat mitt annorlundaskap och den vägen tagit ifrån andra deras främsta verktyg att skada mig.

Hur orkade du hela den här långa tiden?

– Vem sa att jag gjorde det? Man dör långsamt. Det blir mindre och mindre kvar av en själv.


Längtan efter konfrontation

Under åren har han periodvis lidit av depression.

– Jag är förvånad att jag är här och inte i en kista under jorden. Visst har jag stått på ett antal broar, eller när jag kört bil tänkt: det skulle inte vara så svårt. Att leva som mobbad gör hela ens värld svart, att vara mobbad och samtidigt ha depression … Till all tur har det funnits medicin som tagit udden av det värsta.

Mobbningen ger en massa oönskad barlast.

– Jag har svårt att lita på andra, speciellt män. Och man blir självmedveten och tar kritik väldigt hårt ibland.

Han har också svårt att uppträda om han inte får stiga in i en roll.

– Situationer där jag måste vara mig själv inför andra och det inte finns någon att gömma sig bakom, det är svårt.

Han sa: Förlåt för allt vi gjorde mot dig.

Som vuxen träffade han en gång den som mobbade honom värst.

– Han sa: Förlåt för allt vi gjorde mot dig.

Jona sitter tyst länge.

– Han är den enda som har sagt något.

Kunde du ta det till dig?

Han tänker efter en lång stund: – Jo, jag skulle säga det. Känslan där var att någon har sett mig.

En annan gång när han träffade en gammal klasskompis småpratade de lite.

– Du var inte på klassträffen i fjol, sa hen. Nej … har det varit en sådan? frågade jag.

Ibland har han längtat efter konfrontation.

– Å ena sidan vill jag inte ens se dem, å andra sidan skulle det vara intressant att fråga dem om de är medvetna om den skada de gjort.

Jona Granlund jobbar som ungdomsarbetsledare i Vanda svenska församling. Redan i femman började han vara med på församlingens ungdomssamlingar, mycket för att de andra inte var ”helt hemska” mot honom där, jämfört med skolan. Men för att verkligen passa in skulle man gärna ha konservativa åsikter.

– Det blev en känsla av att nu måste jag göra allt för att passa in. Det blev svårt när jag utåt var tvungen att ha starka åsikter som jag kanske inte helt omfattade, samtidigt som jag inte kunde lägga fingret på vad jag egentligen tyckte eller vem jag var, för jag saknade ord för det.

Är församlingen bra på att fånga upp sådana som blivit utanför?

– Jag skulle vilja svara ja, men jag kan inte. Det hänger så mycket på vem som råkar jobba där.

– I kyrkan säger man väldigt snabbt: Kom som du är … men menar det egentligen bara så länge du uppfyller vissa kriterier för hur man ska klä sig, uppföra sig och vilka uttryck ens religiositet ska ta.

Han försöker själv skapa en plats dit man kan komma oberoende av allt annat.

– Jag vet inte hur bra jag lyckas, men jag vill inte ha pekpinnar och enkla svar.

Mobbningen har eventuellt gett honom verktyg att se utsatthet.

– Jag lyssnar lika ofta till det som inte sägs som till det som sägs. Var kommer pauserna? Hur låter personen?

Han har inte känt sig arg på Gud, mer försökt överleva genom att accepterat läget.

– Min gudsrelation i dag är komplicerad.

Är du lycklig i dag?

– Jag överlever, säger han och skrattar lite.

– Jag vet inte om jag kan svara på den frågan. ”Jag överlever” är mitt standardsvar. Jag har en god vän som då brukar säga: Jo, men när ska du börja leva?

Jona Granlund har en stark önskan när det gäller annorlundaskap.

– Låt folk få vara som de är. Om de inte passar in, vad spelar det för roll? Alla måste få vara sig själva.

Ulrika Hansson


Kultur. På bokmässan i Göteborg i helgen kan besökare ladda ner hela Bibeln som ljudbok på sin egen mp3-spelare, sin mobil eller på ett minneskort. 28.9.2007 kl. 00:00

Samhälle. Biståndsfonden KvinnoBanken som Kyrkans Utlandshjälp lanserade i maj har under sina första fyra månader samlat in 225 000 euro för att stöda kvinnor i u-länderna. 27.9.2007 kl. 00:00

Kyrka. Det är salsakväll i församlingshemmet i Karis. Det bjuds varken på latinodans eller ens spansk sås, däremot står ett dukat bord i aulan. Ett insidertips säger att salsa skall läsas Salig Samling. 27.9.2007 kl. 00:00

Samhälle. De offentliga motsättningarna mellan kyrkan och Utlänningsverket bilades åtminstone till tre delar vid ett gemensamt seminarium förra veckan. 27.9.2007 kl. 00:00

Människa. I tiderna fick Dan Krogars inte någonting ut av sitt skribaläger, men i dag jobbar han med att hjälpa ungdomar hitta en tro och ett meningsfullt liv. 27.9.2007 kl. 00:00

Världen. Kristna ledare i USA har bett Kyrkornas Världsråd skicka sitt fredsteam på besök till USA för att hjälpa amerikanerna att få bukt med de stora vapenvåldsproblemen i landet. 26.9.2007 kl. 00:00

Kultur. Den tecknade tv-serien om USA-familjen Simpson är högkultur, på samma sätt som de bästa barnböckerna. Samtidigt ger den uttryck för tuff kritik mot amerikanskt samhälls- och kyrkoliv. 26.9.2007 kl. 00:00

Insändare. Att kyrkan oroas av att så många unga fullvuxna träder ut ur kyrkan är inte överraskande. Med tanke på att allting tyder på att trenden inte bara kommer att fortsätta, utan att den till och med kan förstärkas, förstår man att paniken är nära. Kyrkan bligar skrämt västerut och kan knappast se någon orsak att anta, att inte samma fenomen, d.v.s. att medlemstappet överskrider 1% gränsen, också kan ske här.   Kritiken mot att kyrkostyrelsen nu tagit steget att föreslå att rösträttsåldern i församlingsvalen sänks från 18 till 16 år, är inte en kritik mot att någonting "häftigt" görs, utan en kritik mot den del av beslutet som kan klassificeras som publikfrieri.   Kyrkan vill alltså nu aktivera ungdomarna, binda dem vid kyrkans verksamhet och få dem att känna att kyrkan verkligen är intresserad av deras insats, att kyrkan litar på dem.  Att de inte bara är kommande skattebetalare!   Men någonting skorrar verkligen illa! Om man verkligen litar på ungdomarnas omdömesförmåga, så borde väl kyrkan låta dem själv avgöra om de överhuvudtaget vill vara medlemmar!!! Nu anser kyrkostyrelsen att ungdomarna är tillräckligt mogna att rösta, men inte tillräckligt mogna att bestämma om sitt medlemskap...   Enligt nuvarande stipulationer, kan den unge medlemmen inte skriva ut sig ur kyrkan, förrän hon/han fyllt 18 år, om inte föräldrarna ger sitt skriftliga medgivande och medlemmen fyllt 15 år. Vore det inte redan på tiden att revidera denna åldersgräns så, att medlemmen redan vid fyllda 15 år själv kunde bestämma om sin kyrkotillhörighet? Nu anses medlemmen vara tillräckligt mogen att själv bestämma om sin konfirmering, men… Vid fyllda 15 år är man redan juridiskt ansvarig för sina gärningar, men…   Nästa steg är självfallet att överväga, om det överhuvud är förenligt med de grundläggande mänskliga rättigheterna, att tvångsansluta barn till kyrkan. Att det är en urgammal sed, kan knappast anses som ett tungt argument. Titt och tätt hör man förundrade kommentarer typ – ja men är det inte fantastiskt att över 82% är kyrkans medlemmar – utan att man ids/vill/vågar/… beakta att ca 97% av kyrkans medlemmar är tvångsanslutna. Vad annat kan ligga bakom denna urbota kutym, än ren och skär organisatorisk intressebevakning?   Borde inte kyrkan vara en gemenskap bestående av troende? Att påstå att den nyfödde, som vid några veckors ålder ansluts till kyrkans medlemskap, på något sätt är troende, kräver nog mera tro än vetande.   Frågan är alltså: När kommer kyrkan att ge individen rätt att själv fritt bestämma om sin kyrkotillhörighet? Först när mänskan har full rätt att själv bestämma över sitt medlemskap, finns det orsak att tro att kyrkan litar på mänskan. 26.9.2007 kl. 12:10

Kyrka. Kyrkostyrelsens planer på att rösträttsåldern i församlingsval sänks till sexton år från nuvarande aderton år applåderas av professor Göran Djupsund. Även om han sätter frågetecken i marginalen. 26.9.2007 kl. 00:00

Världen. Översvämningar har i höst drabbat sjutton afrikanska länder. – Nog har vi också i Mali haft översvämningar, men inte lika farligt som på andra håll, säger Arla Ljungqvist, missionär för Finska Missionssällskapet i Mali. 26.9.2007 kl. 00:00

Kultur. Svenskfinland är tragiskt efter utvecklingen vad gäller synen på bloggen som medborgarjournalistik, säger Mathias Rosenlund, mannen bakom Konsonantmylla.com. 25.9.2007 kl. 00:00

Kyrka. Olga Schevchuk koordinerar till vardags ryska ortodoxa kyrkans diakoniprojekt i den Karelska republiken. Verksamheten initierades på 90-talet av Kyrkans utlandshjälp som firade sina 60 år i söndags. 25.9.2007 kl. 00:00

Kyrka. Moskvas och hela Rysslands patriark Alexej II har beviljat ärkebiskop Jukka Paarma den ett förtjänsttecken av den apostoliske storfursten Vladimirs riddarorden för hans insats i att bygga gemenskap mellan kyrkorna. 25.9.2007 kl. 00:00

Insändare. Chefredaktör Stig Kankkonen gav sig i kast med en svår teologisk fråga i senaste nummer av KP. Man kan se olika på frågan om vad som är prästernas skyldigheter å ena sidan och rättigheter å andra sidan. Jag skulle ha ändrat på orden i huvudfrågan och istället frågat: Har prästen rätt att ge den åt alla, eller är han skyldig att med hänvisning till personens liv och leverne och det som det säger om den personens religiösa övertygelse vägra att göra det? För det är nog säkert en glädje att som tjänare få räcka sakramenten. Däremot kan jag tänka mig att det är med en tyngd på skuldrorna som man tvingas behöva säga nej. Som Ordets tjänare har man fått i uppdrag av att förmedla det Ord människorna behöver höra enligt Gud, dvs både lag och evangelium. När det gäller sakramentsförvaltningen så skall det skötas enligt Bibelns föreskrifter. SK skrev: "Prästens roll är att kalla alla till nattvardsbordet..." En sådan tankegång leder lätt till att nattvardsfirandet får en ny karaktär. Jag har förstått att nattvarden är de troendes måltid. Detta kan illustreras med två exempel: En ytterlighet är en ”modern” gatumission där alla som går förbi inbjuds till nattvard. Den andra ”ytterligheten” är biblisk praxis som utövades i urkyrkan där alla odöpta, katekumener och personer som var underlagt kyrkotukt sändes ut innan nattvard firades. Vidare skrev SK: "Det är den enskilda nattvardsgästen själv som avgör om nattvarden blir till välsignelse eller om den blir en dom." Månne inte ett sådant synsätt leder till onödiga samvetskval för den kämpande kristne medan den självsäkre världsmedborgaren går frimodigt fram. Det är prästens skyldighet att predika synd för synd. Och även binda obotfärdiga i sin synd. Däremot är det hans rättighet (också en skyldighet) att för alla ångerfulla syndare predika nåd och förlåtelse och inbjuda dem till förlåtelsens måltid. De två sista styckena i artikeln är ganska långsökta slutsatser till de texter som SK hänvisar till. Att jämföra förhöret i gammal kyrklig anda med den allmänna syndabekännelse och avlösning är att ta ansvaret av nycklaämbetets bärare. Visst har nycklamakten missbrukats och förhören blivit till maktmedel men ändå säger apologin (art XI) bl.a.: "Uteslutning från sakramentsgemenskapen proklameras hos oss för de uppenbart lastbara och för dem som förakta sakramenten. Detta göra vi i enlighet med både evangelium och gamla kyrkliga stadganden." "Goda församlingsherdar veta väl, huru viktigt det är att förhöra de oerfarna, men fördenskull vilja vi icke uppmuntra den tortyr, som bikthandböckernas författare tillreda..." Förhöret hör till god kyrklig tradition eftersom det allvarliga bibelordet kvarstår: "Ty den som äter och dricker utan att urskilja Herrens kropp, han äter och dricker en dom över sig." (1 Kor 11:29) Roger Pettersson 24.9.2007 kl. 23:49

Sofia Torvalds. Avund, ack du mörkgröna monster! Jag var så nöjd med mitt. Jag satt och surfade på datorn, förstrött letande efter uppgifter om en viss stiftelse som jag fått ett tips om. 24.9.2007 kl. 00:00

stiftsfullmäktige. Museiverket, Norra Österbottens landskapsmuseum och Ylivieska församling undersöker och dokumenterar kyrkans ruiner under de närmaste veckorna. 8.4.2016 kl. 13:58

Arkitektur. I början av mars misshandlades pastor Patrick Tiainen på väg hem i Karleby. 8.4.2016 kl. 15:06

Borgå stift. Biskopsmötet har diskuterat ökad gästfrihet vid nattvarden. 8.4.2016 kl. 13:59

musik. Sibboförsamlingarna planerar att bygga en kyrka i Söderkulla. 8.4.2016 kl. 12:43

Byggnadsvård. Stan Saanila debuterar som manusskribent med en religiöst betonad skräckpjäs. Under hela föreställningen är publikens ögon förbundna. 7.4.2016 kl. 00:00