Vi drömde om ett dop mitt i församlingens hjärta – mest ont gör det att klä av den fysiska gemenskapen med familj och vänner

Vi drömde om ett dop mitt i församlingens hjärta. Vi ville att vår dotter skulle få bli döpt i högmässan i Åbo domkyrka på påskdagen 2020. Omringad av familj, släkt, vänner och vår fina församling. Nu blev det inte så. Den fula Coronan satte stopp för drömmarna.

Vi sköt upp dopet. Hoppades på en ny möjlighet att fira dop mitt i församlingens hjärta. Omringad av familj, släkt, vänner och vår fina församling. Men det blev inte så. Den fula Coronan forsatte sätta stopp för drömmarna.

Nu kände vi att vi inte kunde vänta mer. Det var viktigare att vår dotter fick bli döpt än att dopet ägde rum i högmässan. Dopet firades därför en blåsig men vacker junisöndag i S:t Katarina kyrka. En del av oss fick fira på plats, andra via skärm. Det var annorlunda, men fint. En helig stund. Inte ens den fula Coronan kunde hindra vår dotter från att klä sig i Kristus, krypa upp i Guds famn och bli välsignad.

Dopet är större än festkläderna, doptårtan och dopskeden. Dopet är till och med större än kalas med släkt och vänner. Men ont gör det. Att tvingas klä av. Att i mötet med fula Corona tvingas klä av glittret vi av kärlek och med stor glädje har pyntat på det allra finaste, det djupt heliga. Mest ont gör det att klä av den fysiska gemenskapen med familj och vänner.

Kristuskläderna som vi ikläds i dopet går inte att klä av. De värmer och skyddar. Mot allt. Mot Coronor. Mot död.

Vi får inte alltid det vi drömmer om, men ingen kan ta i från oss dopets gåvor. I Guds ögon är vi hans älskade barn, hans utvalda.

.