I februari blir Mari Leppänen den första kvinnliga biskopen i Åbo ärkestift, och den tredje kvinnan någonsin som vigs till biskopsämbetet i Finlands evangelisk-lutherska kyrka.
Hon är dessutom den första kvinnliga biskopen som har sina rötter i den gammal‑
laestadianska väckelsen.
Hur känns det nu?
– Jag känner mig glad och tacksam och samtidigt lätt förundrad, säger hon.
Mari Leppänen jobbar för tillfället som stiftsdekan i Åbo ärkestift.
Hon var ursprungligen kulturforskare, specialiserad på biografier, men studerade också kommunikation. Genom sammanträffanden kom hon att söka ett jobb som informatör i en församling.
– Då kändes det jättefint att få jobba i kyrkan och få lön för det. Medan jag arbetade som informatör lärde jag känna många teologer i min ålder som praktiserade i församlingen. Då började jag fundera på mitt kall.
Hon studerade teologi vid sidan av sitt jobb. År 2012 blev hon prästvigd.
– Min väg var inte alldeles lätt eftersom jag vuxit upp i den gammallaestadianska väckelsen, som inte godkänner kvinnor som präster. Jag funderade länge.
Förstod du då du fattade beslutet att bli präst vilka följder det skulle få för din kontakt med din egen väckelserörelse?
– Det var en lång process att känna igen mitt kall och medge det för mig själv, för jag hade ju inget exempel att falla tillbaka på. Ännu i slutet av mina teologistudier tänkte jag: Kanske någon gång, senare. Men när jag fattat beslutet så kände jag stor lättnad.
Hon visste att beslutet skulle leda till konflikter och svåra diskussioner, och försökte föra dem inom väckelserörelsen. Dialogen med rörelsens ledning slutade med att både hon och hennes man, som också är präst, fjärmades ur gemenskapen. Samtidigt fick de stöd av många vanliga laestadianer.
– Det var många saker som överraskade mig. Jag hade växt upp inom en stark gemenskap – och sedan stod jag utanför den. Det var någonting som fick mig att stanna upp, men jag lärde mig också mycket av det.
Vad lärde du dig av det – sådant som du kan ha nytta av i arbetet som biskop?
– Jag hoppas att jag lärt mig att få syn på den andliga brottningskamp som många människor för, och att jag lärt mig få syn på vad det är som gör att folk kan bli uteslutna ur andliga gemenskaper. Jag vill uppmuntra människor med olika sorters bakgrund att bygga gemenskap i kyrkan.
Hur har din tro förändrats under din livsresa?
– Mitt liv har lärt mig att det inte finns svar på alla frågor. Jag har också lärt mig att stå ut med att vara tyst tillsammans med Gud. Jag har övat mig i att känna en sorts djup frid. Fast världen och det egna livet kan kännas kaotiskt och skört har jag ändå en tillit till att Gud har lovat ta hand om oss. Jag tror att det finns en sorts mod som föds när man tror.
Vad var det som gjorde att du vågade ställa upp i biskopsvalet?
– Många i vårt stift bad mig göra det. Då tänkte jag att jag som själv försökt uppmuntra kvinnor att söka kyrkoherdetjänster och ledaruppdrag inom kyrkan måste också själv våga stiga fram.
Du är 42 år, en relativt ung biskop. När Björn Vikström blev vald till biskop i Borgå stift sa han att han inte kommer att stanna till pensioneringen. Tänker du som han?
– Jag tror att jag är ungefär i samma ålder som många andra biskopar när de blivit valda, och då har ingen tyckt att de är unga – jag undrar om det att jag upplevs som ung ändå kan vara en könsfråga? Jag tycker att Björns exempel var hälsosamt och bra. Jag har inte velat slå fast hur jag gör för egen del, men jag tycker att Björn visade ett gott exempel.
Är det viktigt att det finns en annan kvinna i biskopskollegiet – Esbobiskopen Kaisamari Hintikka?
– Absolut, det har väldigt stor betydelse. Jag är väldigt glad över det. Jag skulle inte vara här idag om man inte långsiktigt inom kyrkan skulle ha jobbat för att kvinnor ska få ta plats. Om inte båda könen är representerade är det något som saknas. Då används inte alla gåvor som kunde användas.
Vad är din vision för kyrkan, som biskop?
– Kyrkan är som bäst inne i en stor förändringsprocess. Dagens Finland är mer mångreligiöst och mångkulturellt än förr, och allt fler hör inte till något religiöst samfund alls. Det innebär att kyrkan får en annan roll. Jag hoppas att kyrkan också skulle se de möjligheter det för med sig. Kyrkan har ofta varit en stark aktör i lägen då den inte haft en maktposition. Kanske det ger oss mod att delta i samhällsdebatten och bidra med kyrkans röst i den. Sedan skulle jag hoppas att kyrkan kunde vara modigare i miljöfrågor.
Många vanliga finländare bär inte på stora religiösa upplevelser. Hur ser du på kyrkans och trons roll i deras liv?
– Jag tänker att människans liv är som en lång hemresa. Under den resan känner vi gemenskap med varandra och med något större. Kyrkans uppgift är att vara en trygg plats när vi går den vägen.
Finns det något i livet du ångrar?
– Min uppväxt inom den gammellaestadianska rörelsen var på många vis trygg och bra, men den var också ganska begränsad. Man vågade inte alltid stiga ut ur den världen och interagera med andra, den andliga gemenskapen var sin egen värld. Det fanns mycket gott där, mycket jag är tacksam för. Men jag önskar ibland att jag hade varit modigare, att jag vågat möta andra på ett modigare sätt.
Mari Leppänen
– Nyvald biskop i Åbo ärkestift. Jobbar nu som stiftsdekan i samma stift. Blev prästvigd år 2012.
– Familj: Man och tre barn som är 18, 17 och 14 år gamla.
– Firar jul så här: Enklare och lugnare än vanligt. ”Vi är hemma och så går vi ut i skogen och hittar en gran, och så tänder vi ljus. Om vi inte kan gå i julkyrkan så tittar vi på en strömmad gudstjänst."
