Efter en skilsmässa för fyra år sedan blev livet betydligt mer hektiskt för Anna Henning. Hon är mamma till två pojkar som är 11 och 13 år gamla. Hon bor i Borgå och jobbar på Svenska social- och kommunalhögskolan vid Helsingfors universitet.
– Innan vi skilde oss hade vi ett tydligt system, den ena for tidigare på morgonen och den andra kom hem tidigare. Det förändrades helt efter skilsmässan, eftersom min exman bor i Helsingfors och jag bor i Borgå. På det sättet blev jag ensam med vardagspusslet. Men han är tack och lov en aktiv pappa som älskar sina söner och finns där för dem.
De har inte valt ett vecka-vecka-system, utan Anna har barnen hos sig mest. Skilsmässan sammanföll dessutom med ökat ansvar på jobbet.
– Delvis har jag valt bort mig själv och inte haft egna hobbyer. Men jag får mycket styrka av det här att allt har sin tid, från Predikaren. Just nu är min viktigaste uppgift att vara mamma och förstås att sköta mitt jobb.
Dagarna fylls av hushållssysslor, läxor och fotboll.
– Jag har försökt prioritera att vara tillsammans med dem, och det är på bekostnad av vårt hem. Jag har inget toppinrett och städat hem, men jag har tänkt att det är sekundärt. Hellre hinner jag titta på en film eller läsa med dem.
– Coronan har varit helt fantastisk för oss, måste jag säga. I och med att det inte har påverkat mitt jobb överhuvudtaget utan jag har kunnat jobba på distans, och inte behövt åka in till stan, så har jag sparat två timmar om dagen.
Uttrycket "good enough parent" tar bort momentet av att man måste nå upp till en viss standard som förälder. FOTO: ANETTE SUNDSTRÖM
Under coronavåren bestämde hon sig för att hon ska motionera, något hon inte hunnit med ordentligt på flera år.
– Dagligen gick jag en sju kilometers länk i skogen. Och i och med att fotbollen föll bort kunde barnen följa med. För många som inte drabbats ekonomiskt eller blivit sjuka har den här tiden medfört en enorm möjlighet att känna efter vad som är viktigt på riktigt.
En tröst för Anna är uttrycket ”good enough parent” (ungefär: en tillräckligt bra förälder), som en kollega och mentor som är psykolog påmint henne om.
– Jag gör så gott jag kan. Det måste räcka att jag försöker vara närvarande för dem, jag behöver inte vara perfekt.
Hon kan uppleva att hon brister i sitt föräldraskap, om hon blir arg och skriker eller inte bemöter sönerna korrekt i en konflikt.
– Men good enough per se kräver inte att man måste nå upp till en viss standard hela tiden, och det är just det som är befriande med själva uttrycket. Också om jag misslyckas som förälder då och då så kanske det egentligen inte finns tillfällen när jag tycker att jag inte är good enough.
– Så borde man vara bra på att be om förlåtelse om man gått över gränser, där har jag ännu att lära. Det skulle vara viktigt att visa att mamma kan be om förlåtelse, för att också barnen ska kunna det.
Vad gör det svårt att be om förlåtelse?
– Kanske för att jag som person försöker vara kontrollerad och tänka efter före. Jag är inte hemskt impulsiv. Sällan upplever jag att jag går över gränser. Det är kanske inte direkt svårt att säga förlåt, men det blir inte alltid av så där naturligt som man skulle vilja att det blir.
– Tack och förlåt är viktiga ord. Och så försöker jag verbalisera för mina barn att jag älskar dem. Där är deras far väldigt duktig. Jag har en strategi att det inte ska vara förknippat med handlingar, det ska vara kopplat till att du är den du är och att du finns till. Jag hoppas de upplever att de är älskade.
Föräldraskap kan man inte förstå från sidan, konstaterar hon. Och det finns mycket i att ha barn som gör en ödmjuk.
– Föräldraskap förändrar en. Jag har lärt mig med tiden att vi får vara olika, och att barn är olika. Jag har två fullständigt olika barn. Det är inte jag som formar dem, de kommer som egna individer, och jag försöker att inte ha egna planer för hur de borde leva och var de borde landa.
– Tack och förlåt är viktiga ord, säger Anna Henning. FOTO: ANETTE SUNDSTRÖM
EN BLICK UPPÅT
Anna Henning har haft tron med sig sedan barndomen. Efter ett uppehåll i traditionell församlingsaktivitet under studielivet hittade hon tillbaka till Borgå svenska domkyrkoförsamling när hon var hemma med barnen. Hon framförde önskemål om att det skulle skapas mer verksamhet för vuxna och speciellt kvinnor, något som hörsammades av kyrkoherde Mats Lindgård, och därmed var hon med och startade olika grupper för kvinnor.
– Bland annat bastukvällar, kvinnoweekend och bruncher. Jag är glad att det fanns plats för mig så fort jag vände mig till min församling.
Numera är hon viceordförande i församlingsrådet och leder en gudstjänstgrupp. Hennes vardagstro bär henne genom vardagspusslet.
– Nu när det är oerhört hektiskt handlar det ofta om suckar i vardagen. Det är i första hand en trygghet i livet och en kraftkälla som jag ständigt håller kontakt med genom en blick uppåt. Det är inte så att jag aktivt till exempel skulle läsa Bibeln, men jag känner att det räcker just nu, att det får vara så.
Hon har försökt visa på positiva aspekter av församlingslivet för sina pojkar, inte minst genom att vara med på familjeläger.
– De får två olika syner på saken från oss föräldrar. Jag har sagt till dem att jag aldrig kommer att tvinga tro på dem, men att jag själv aldrig skulle ha valt bort tron, och att jag tror att den kan ge dem trygghet i livet.
I vetenskapliga sammanhang har attityden gentemot tro förvånat henne.
– Jag vet om universitetsanställda som vill hålla sin egen församlingsaktivitet hemlig för att attityden många gånger är så hård.
– Man vill på pappret vara tolerant och man vet vad som är korrekt, och vi har regler på väggen om att vi accepterar olika slags sexualitet, etnicitet och religion. Men när det på riktigt kommer till den här religionsbiten finns det så många fördomar mellan raderna som det är okej att uttrycka, saker som man inte skulle uttrycka om sexualitet eller etnicitet, upplever jag.
– Det är inne att vara tolerant, men i inofficiella sammanhang utgår man från att religion inte gäller folk som är där just då. Man har sin bild av vilka de där religiösa är. Det är ett fascinerande socialpsykologiskt fenomen, att man tror att alla tänker som man själv.
