Mika Salminen är hälsosäkerhetschef vid institutet för hälsa och välfärd och syns ofta på teve där han får svara på frågor om det aktuella coronaläget i Finland.
Vi bad honom svara på frågor om coronaskuld – ska man bära ansvar för andras insjuknande, och hur stort ansvar i så fall?
Det finns ett citat av dig som jag lärt mig utantill sedan jag läste Helsingin Sanomat i våras, och burit med mig sedan dess: Yksilötasolla se ei ole kenenkään syy. (På individnivå är det ingens fel.) Minns du att du sagt det?
– Jo, det minns jag, och jag har upprepat samma sak i A-studio för ett tag sedan. Det är en oroväckande trend att folk skyller på varandra.
När det gäller influensa har jag aldrig hört någon anklaga någon annan för att man fått sjukdomen – varför är det så annorlunda med covid-19?
– Det har att göra med att det här är en ny och skrämmande sjukdom som dessutom gjorts extra skrämmande genom medierapportering.
– Men vi har ju andra exempel på sjukdomar som varit väldigt stigmatiserande: till exempel HIV. Vi behöver inte gå så långt bakåt i tiden så ser vi att tuberkulos var en sjukdom som man inte ville tala om. Det finns vissa sjukdomar har en negativ konnotation – folk tänker att det är människors eget fel om de insjuknar. Till exempel sexuellt överförbara sjukdomar är sådana.
Men det är inte så man borde tänka, menar Mika Salminen.
– Förstås är det bra om människor gör sitt bästa för att inte insjukna, men om man får sjukdomen så handlar det främst om otur. Med en sjukdom som covid-19 är det svårt att skydda sig till 100 procent.
Det finns människor som blir nästan neurotiskt rädda för att bära på covid-19 och smitta ner andra, som sedan kan dö. Har du något råd att ge dem?
– Man kan ju tänka att i så fall borde ju alla hela tiden ha dåligt samvete, eftersom vem som helst kan råka ut för sjukdomen. Men alla kan inte hela tiden ha dåligt samvete över att någon annan kanske kan bli smittad. Man ska inte skylla på sig själv utan tänka på helheten.
Det finns människor som har benägenhet att tänka neurotiskt kring sjukdomar. En del är mest rädda för att smitta andra, andra mest rädda för att själva bli sjuka.
– Det här är en egenhet som vissa människor har. Det handlar om hur man ser på risker i förhållande till andra risker. Eftersom covid-19 är en sjukdom som kan smyga sig på dig är den på sätt och vis mer skrämmande – speciellt när den är ny.
Finns det någonsin orsak att ha dåligt samvete över covid-19-smitta?
– Man borde egentligen inte alls tänka så. Man borde tänka framåt i stället: Hur kan jag göra mitt bästa?
Han påpekar att det finns situationer då det är svårt att säga vad som är rätt. Ett exempel är att far- och morföräldrar vill träffa sina barn och barnbarn.
– Man måste låta människor ha så mycket självbestämmanderätt att om de hellre ser sina barnbarn än isolerar sig för ett halvår, då måste också resten av familjen respektera det. Barnbarn och barn är en så stor del av människors liv att man är villig att ta en viss risk för att träffa dem. Sedan finns det naturligtvis de som inte är redo att göra det. Det måste man också respektera.
Människor börjar vara väldigt coronatrötta. Jag har hört folk säga att de inte längre orkar bry sig om de blir smittade eller inte, de måste få träffa människor för att inte bli galna. Hur reagerar du på det?
– Det måste man också ha en viss förståelse för, människan är en social varelse, att leva instängd är inte bra för någon i längden. Vi söker ju alla hela tiden ”det nya vanliga” här.
Han påpekar att även om det handlar om en sjukdom som kan bli allvarlig är risken att blir allvarligt sjuk – eller dödssjuk – ganska liten.
– Vissa vill inte ta några risker över huvudtaget. Men också de flesta 70-åringar klarar ändå sjukdomen bra. Det finns andra risker i världen också – man kan bli överkörd när man korsar gatan. Men naturligtvis ska alla ta till vettiga försiktighetsåtgärder, som att sköta sin hygien, bära munskydd och vara särskilt försiktig om man har någon riskfaktor.
Att bära munskydd är att bära ett kollektivt ansvar. Jag märker att jag fylls av dömande tankar när jag ser folk som inte bär munskydd till exempel i bussen. Är det hemskt?
– Det är väldigt mänskligt, och likadana känslor har jag när jag går i butiken: varför är en tredjedel utan munskydd, har de inte läst tidningarna? Men man kan tänka så här: Jag har åtminstone själv munskydd, och de som inte har ett tar en betydligt större risk än jag där de går omkring med andra som inte heller har munskydd. Användningen av munskydd har så småningom ökat och finnarna är ganska benägna att böja sig för grupptryck. När man märker att man är den enda som inte har munskydd blir det ganska tråkigt att sitta där på bussen. Så jag tror att det här är ett fenomen som småningom minskar.
Han berättar att han fått rapporter om att användningen av munskydd i Vasa ökade snabbt på kort tid efter att epidemiläget förvärrades.
– Sedan finns det alltid folk som är envisa och undrar varför men ska bråka om munskydd. Men jag tror inte alls på tvång. Varför skulle det bli bättre av det? Vi vet till exempel att i länder där det är vaccintvång frodas samtidigt det starkaste vaccinmotståndet. Det är bäst att lita på information och grupptryck.
Blänger du ilsket på folk som inte har munskydd på bussen?
– Jag försöker låta bli. Nog har det kanske hänt nångång, skrattar Mika Salminen.
