Det blir inte lätt, men det känns rätt, säger Markus Österlund om sitt nya jobb som församlingsledare.

Markus Österlund om karriärsbytet till församlingsföreståndare: ”Jag kom till en punkt då jag insåg: nu är det dags”

församlingsföreståndare.

Efter tio år i en synlig roll som Folktingssekreterare blev Markus Österlund församlingsföreståndare i Andreaskyrkan. Beslutet var ett resultat av många års längtan.

29.10.2020 kl. 09:13

När vi träffas har Markus Österlund varit församlingsföreståndare i en månad.


– Med det här jobbet är det skönt att inte behöva läsa tidningen och höra på nyheterna varje dag och vänta sig att en journalist ska ringa och fråga vad Folktinget ska göra åt någon fråga som berör svenskans ställning, ler han.

Han tycker också att det är skönt att kunna vara öppen med sin tro: nu får den synas också i hans offentliga roll.

– På gott och ont går mina roller nu in i varandra.

Under hela sin karriär har han jobbat i den akademiska världen eller inom politiken. Nu är han ledare för en frikyrka.

I världens ögon är det här definitivt ett kliv neråt på karriärstegen. Eller har jag fel?

– Vissa förundrade kommentarer har jag nog fått. Men jag har också förvånats över att människor utanför de traditionella kyrkliga kretsarna gratulerat mig och varit imponerade av att jag vågat ta det här klivet och göra det jag vill göra.

De förundrade kommentarerna har kanske snarare kommit från det kyrkliga innegänget.

– Kanske handlar det om någon sorts mindervärdighetskomplex. Vi tror inte riktigt att det vi tror på har relevans för resten av människorna.



Jakten på mening

Andreaskyrkans lokaler ligger på Högbergsgatan, i Helsingfors mest välbärgade kvarter. De som bor där är sällan materiellt fattiga. Men det finns också annan sorts fattigdom, menar Markus Österlund.

– En av de stora frågor människor kämpar med idag är jakten på mening. När man börjar komma i 50-årsåldern börjar allt fler fundera på de frågorna.

Själv är han 54. Han trivdes rätt bra på sitt tidigare jobb, men i många år bar han ändå på en längtan att göra något nytt av sitt liv.

– Jag har länge vetat att jag ska ta det här steget, det har mer varit frågan om när jag ska göra det. Men nu kom jag till en punkt då jag visste: det är dags.

Söndagen innan predikade han om att hitta den rätta platsen i livet. Han talade om att vi kan dela in oss i tre grupper. Hör vi till den första vet vi att vi är på rätt plats och gör rätt sak – även om det ibland kan kännas svårt.

Hör vi till den andra gruppen känner vi att vi inte gör det vi vill eller är där vi vill vara – men samtidigt vet vi inte vad vi skulle vilja göra i stället.

– Där har jag också varit.

Hör vi till den tredje gruppen vet vi att vi inte riktigt trivs med vårt liv, och upplever också tydligt vad vi borde göra i stället.

– Då har du två alternativ. Det ena är att du inte vågar kasta loss. Du har kanske en bra lön och bostadslån. Det andra alternativet är att du vågar, trots omständigheterna.

Han citerar Kierkegaard: Att våga är att tappa fotfästet för en stund, att inte våga är att förlora dig själv.

– När du förlorar dig själv riskerar du bli sur och bitter – och att inte leva det liv du skulle vilja

leva.




Var klivet svårt för dig?

– Jo, det tog många år för mig att våga steget. Men det har också handlat om en process, om att mogna.

En upplevelse som ledde honom vidare var att han för några år sedan blev pappa till en tonårig flyktingpojke som kom till Andreas-
kyrkan för att få hjälp.

– Han var sexton år och dök upp här i kyrkan, ett halvår senare hyrde jag ut min lägenhet och hyrde en större, så att han fick ett eget rum.

Nu är killen vuxen och bor för sig själv, men upplevelsen fick igång en process hos Markus Österlund.

– Jag mognade som människa. Jag insåg att under resten av mitt liv har jag inte längre något behov av att framhäva mig själv, utan vill i stället stöda och hjälpa andra.

Han säger att han aldrig gråtit så mycket som under de senaste åren.

– Jag har gråtit mycket i kyrkan. Mycket har att göra med det som min fosterson gått igenom och hur han blivit bemött. Men det har varit en väldigt befriande gråt.

Han tror inte att man blir lycklig av att bara göra det man själv vill. Kanske blir man bara full av sig själv.

– Det låter så fromt, men: Vår tro handlar ju om att dö bort från oss själva.

Församlingen som familj

För honom är hans tro – Jesus – en klippa. Den är stadig under hans fötter även om det stormar hårt.

– Det är inte ett vittnesbörd att säga att mitt liv är en dans på rosor tillsammans med Jesus.

Det är ett vittnesbörd att säga att det är mycket jobbigt när det stormar, men jag står ändå på den här klippan.

Han vet att vi ofta längtar efter eldskrift från himlen och tydliga instruktioner från Gud.

– Jag vet inte varför det är så, men Gud visar oss sällan hela vägen eller den perfekta lösningen på en gång. Det handlar i stället om att våga ta det där första steget.

På det stället – när vi står och tvekar – behöver vi stöda varandra i församlingen.

– Det är församlingens uppgift att stötta människor och hjälpa dem och säga till dem: Säg upp dig från jobbet som du inte trivs med. Vi är här och finns till för dig, vi kommer att hjälpa dig och be för dig.

Andreaskyrkan grundades i tiderna som ett resultat av en väckelse bland överklassen. Man jobbade bland fattiga och prostituerade.

– Den pastorsbostad som jag bor i ägdes av en kvinna med stort hjärta för prostituerade – Rödbergen var ju den tidens red light district. I lilla salen ovanför kyrkan hade man möten för prostituerade. Det tycker jag är helt fantastiskt!

Idag har församlingen ett omfattande hjälparbete – mathjälpen Andreas Helps – som varje vecka hjälper hundratals familjer. Det är hans dröm för sin församling: att den ska kunna sammanföra människor från olika samhällsklasser, i olika livssituationer. Att den ska vara ett ställe som spräcker våra sociala bubblor.

Känner du frid över att nu göra det du vill?

– Jo. Jag vet att det inte kommer att bli lätt, men det känns ändå rätt.

Hans pappa, som är död sedan tio år tillbaka, var pastor i Missionskyrkan.

– Det skulle ha varit en dröm för honom att se mig i den här rollen. Han sitter nog och småler i himlen, tror jag.

Text och foto: Sofia Torvalds



Kyrkpressen.fi. Vi har rankat dom mest lästa webbartiklarna – i toppen ligger människoöden, bråk och biskopsval. 27.12.2019 kl. 09:08

julevangeliet. Vi har alla hört Reidar Wasenius, till exempel när vi åkt tåg eller ringt någon som talar ett annat samtal. Hör honom läsa julevangeliet! 19.12.2019 kl. 19:40

julevangeliet. Dialekten är Hanna Lagerströms hjärtespråk, det språk hon använder när hon rappar – och nu också när hon läser julevangeliet. 19.12.2019 kl. 12:00

jul. Ibland kan det uppstå en smärre trafikstockning framför familjen Barkars hus i Forsby, Pedersöre. Bilister stannar upp för att beundra och fotografera julbelysningen på tomten. Huset som ligger längs landsväg 741 mellan Jakobstad och Lappajärvi har blivit något av en lokal sevärdhet. 19.12.2019 kl. 17:21

utnämning. Det är uppenbart att vi i stiftet behöver fler kvinnor på ledande poster, säger biskop Bo-Göran Åstrand på tal om att Mia Anderssén-Löf valts till kontraktsprost i Pedersöre prosteri. 19.12.2019 kl. 17:12

profilen. Såväl biskopen som ett antal kyrkoherdar och akademiker känner honom som sin religionslärare. Egentligen ville han bli biolog, men många små ögonblick stakade ut vägen till Sursikbacken. 21.12.2019 kl. 17:15

Familjejul. Kompromiss är julens ledord nummer ett, säger prästen och familjeterapeuten Maria Sundblom Lindberg. 19.12.2019 kl. 00:01

julfirande. Eva Biaudet läser julevangeliet varje jul. Hon tilltalas av moderskärleken, men påminns också om att Maria, Josef och det nyfödda barnet var en familj på flykt. 19.12.2019 kl. 00:01

profilen. Som tonåring ville Elefteria Apostolidou byta tillbaka till den ortodoxa kyrkan som hon döpts i. Men istället blev hon konfirmerad, blev hjälpledare, skrev religion i studenten och sökte in till teologin. En måndagsmorgon i butikskassan visste hon: Jag vill bli präst. 16.12.2019 kl. 16:13

Depression. Vi är alla beroende av något, vi är alla missbrukare, säger Matti Aspvik. 13.12.2019 kl. 17:25

präst. Han var pastor i en uppmärksammad och framgångsrik pingstförsamling i Malmö. Men ändå saknades något. Det var startskottet för en resa som ledde till Luther och till Evangeliska-Fosterlands Stiftelsen, EFS. Idag är Magnus Persson prästvigd och anställd av EFS. 13.12.2019 kl. 16:05

Esse. En donation på ett sexsiffrigt belopp av två privatpersoner har gett församlingshemmet i Esse en orgel. 13.12.2019 kl. 11:12

film. I Guds namn är en film om den lilla människan som farit illa i den ståtliga institutionen – och som trettio år senare kämpar för upprättelse och för att rättvisa ska skipas. 13.12.2019 kl. 15:28

julklappar. Julklapparna måste inte vara ett hot mot miljön eller plånboken, säger den gröna bloggaren Julia Degerth. Men hon vet att det inte är en enkel fråga. 12.12.2019 kl. 15:11

profilen. Jonas Jansson tycker om att prata med Gud och med sina grannar. Han skulle vilja att alla fick känna sig duktiga och fina. – Det viktigaste är att visa omtanke och bära varandras bördor. 13.12.2019 kl. 12:56

BORGÅ STIFT 100 ÅR. Att Borgå stift finns är ingen självklarhet, det hängde på ett hår. När stiftet inledde firandet av sitt 100-årsjubileum i Borgå idag, fredag, diskuterades bland annat behovet av en plats där vi kan träna på att se på saker från olika håll. 27.10.2023 kl. 18:29

SOMMARREPRISEN 2024. För snart trettio år upplevde Fredrik Nygård att Gud befriat honom från sitt spelberoende. Sedan dess har han spelat bort 2,5 miljoner euro, lurat och bedragit. För fem år sedan upplevde han en ny befrielse och har inte spelat sedan dess. Skulderna kan han aldrig betala tillbaka, men han betalar små symboliska belopp varje månad på eget initiativ. 18.7.2024 kl. 10:00

mission. Missionsorganisationerna SLEY och Kansanlähetys på fallrepet för prästvigningar i Sankt Petersburg – där den lutherska kyrkan inte har kvinnor som präster. 25.10.2023 kl. 13:54

PERSONPORTRÄTT. Förluster och motgångar har präglat Chris Gullmans liv. – Jag blev adopterad från Hongkong när jag var fem år, och den förlusten bär jag alltid med mig. Men jag har kommit att älska mitt liv för alla dess bländande nyanser av ljus och mörker. 24.10.2023 kl. 15:38

BISKOPSBREV. Det andra biskopsbrevet sedan 2021 handlar om bön och längtan. Biskoparna berättar hur de själva ber. 24.10.2023 kl. 17:00