Med en suck av lättnad vänder jag bort sommarbladen i väggalmanckan. Det är lätt att andas om hösten. Luften är hög och klar. Och träden, de vackra färggranna träden som efter sin sprakande säsongsavslutning tappar löv för löv. ”När träden avlövas ser man längre från vårt kök”, skriver Tomas Sjödin. Han är en mästare på att fånga in essensen av livet och tillvaron i en enda mening.
Vi avlövas allihopa i någon mån, förr eller senare. Ibland är det sjukdomen som drabbar oss själva eller någon närstående, ibland är det någon som far illa på ett eller annat sätt. Ibland rycks någon ifrån oss och lämnar ett tomrum efter sig. Plötsligt inser man att förändringar är det enda som är konstant här i livet.
När vi avlövas framstår det som är väsentligt mycket tydligare. Det blir enklare att urskilja vad vi behöver skala bort och vad vi behöver plocka in för att kunna leva i linje med våra grundvärderingar.
Jag tror inte att allt är förutbestämt och jag tror framförallt inte att det finns en mening med allt. Det är en rentav obiblisk tanke. Däremot finns det bibliska belägg för att vi har en Gud som vet vad mänskligt lidande är och som har lovat att vara med oss varje dag till tidens slut (Matt 28:20). Gud har också lovat att han inte ska överge oss (5 Mos 31:8) och att han på allt sätt hjälper dem som älskar honom att nå det goda (Rom 8:28).
Han har alltså lovat att finnas där med oss när livet sliter och drar i oss och vi måste igenom omvälvande förändringar vi helst hade sluppit.
Det är trösterikt att vi har fyra årstider. Olika tider med olika karaktär. De vittnar om att det kommer något nytt efter det nuvarande, något annorlunda, om att livet fortsätter – om än under andra premisser. Vi kan aldrig förutsäga hur framtiden kommer att bli, men ett vet vi säkert. Vi är aldrig ensamma, inte ens i den becksvarta höstnatten. Gud finns där tätt vid vår sida.
Mikaela Björk är prästfru, trebarnsmamma, teolog och kock.
