Katarina Gäddnäs har varit präst i två år. – Men jag började läsa teologi genast efter gymnasiet med inriktning på att bli sjukhuspräst.

Sjukhusprästen Katarina Gäddnäs om visningar av döda: Att se den döda fyller en funktion

döden.

Förr höll man nästan alltid en visning av en död anhörig före begravningen.

15.9.2020 kl. 20:12

– Det kräver ett aktivt beslut. Man måste ringa sjukhuset eller begravningsbyrån för att få en visning av en död människa, säger sjukhusprästen Katarina Gäddnäs.

Ibland har människor inte behov av en visning av den döda.

– De har kanske varit med just innan den anhöriga har dött. Men speciellt om det har gått plötsligt kan det vara viktigt. De mest gripande gångerna är när någon har dött i en olycka, då kan det behövas flera visningar eftersom chocken är så stor.

Katarina Gäddnäs brukar alltid samla alla som ska vara med i ett annat rum först.

– Jag brukar alltid gå och titta hur den döda ser ut. Finns det fläckar, spår av återupplivning? Sjukhuspersonalen gör de döda så vackra som det bara går.

– Förr band man alltid upp hakan. Nu är det inte lika vanligt, och då kan hakan ramla ner. Jag brukar förklara för de anhöriga ”nu ligger den döda i kistan”, så att man inte går in i ett rum i tankarna, och överrumplas av den döda.

Katarina Gäddnäs har varit präst i två år. – Men jag började läsa teologi genast efter gymnasiet med inriktning på att bli sjukhuspräst. FOTO: CHRISTA MICKELSSON



Förr var det vanligt att hålla visning för alla anhöriga.

– Det är ovanligt nuförtiden i Finland att se den döda utanför familjen. Men i Sydeuropa och andra delar av världen är det helt naturligt.

Katarina Gäddnäs tycker att vi i Nordeuropa har den mest utarmade kulturen kring döden nu för tiden.

– Jag har varit med om att skicka en änkling till ett tomt hus. Det ska ingen behöva vara med om.

Lära sig att förhålla sig till sin död

Under renässansen väcktes tanken att man skulle lära sig att förhålla sig till sin förestående död.

– Men nu har vi tryckt undan den. Det har bland annat att göra med med ungdoms- och skönhetsideal. Döden har blivit institutionaliserad. Den är borta från vårt vanliga liv. Döden sker oftast på sjukhus.

Förr hade man handikappade människor och sjuka människor hemma.

– Och man fick på något sätt hantera att människor dog hemma. Man hade tydliga ritualer, man tände ljus, öppnade fönstret.

Man tvättade vackert och fick ta avsked i hemmet. Barn kom och gick. Det är klart att det är sorgligt och hemskt, men människor fick chans att möta den goda döden.

Ännu idag är det vanligt att tända ljus och öppna fönstret som en ritual.

– Men på sjukhusen har man elljus idag. Ibland går ganska mycket energi åt till att lugna anhöriga som är arga på elljusen!

Det finns sjuksköterskor som är väldigt duktiga på att hantera döden och de som inte tycker om det alls.

– Det krävs inte så mycket. Det är inte raketvetenskap, men det krävs att du stannar upp och är närvarande i stunden.

Döden är skrämmande

Katarina Gäddnäs sticker inte under stolen med att döden är skrämmande.

– Döden är ju skrämmande! Jag förhåller mig till den varje dag, och skillnaden mellan liv och död är bara en tunn slöja.

Det jordiska livet är slut, för alltid. Det är hemskt, även om vi förstås har stor tröst i vårt kristna hopp.

– Jag har blivit förvånad över hur stark den känslan är även hos mig som är präst: hur definitivt och sorgligt det är.

– Att vårt liv är ändligt gör att det är så värdefullt. Jag tänker att vi borde ha den synen på döden lite mera, så att vi kunde förbereda oss inför den.

Det är lite som att vara barnmorska, men åt andra hållet. Det finaste och heligaste stunderna är när ett barn föds och när människan dör. De är gränsupplevelser.

Katarina Gäddnäs beskriver hur romanfiguren Stormskärs Maja måste sitta vid en förlossning och en dödsbädd för att hon ska få gifta sig och få flytta ut.

– Det tycker jag är så vackert. Det hör till en vuxen människas kunskap. Jag skulle önska att vi hade lite av det kvar.

Vi gör barnen en björntjäst

Katarina Gäddnäs uppmuntrar människor att ta med barn på en visning av en död eller till en dödsbädd.

– Det är vårdnadshavarna som känner barnet bäst som ska avgöra. Men generellt är jag övertygad om att barn som får se en död människa, i sällskap av en trygg vuxen, får en viktig erfarenhet.

– Vi vill skydda barnen, men egentligen gör vi dem en björntjänst. Det är vår uppgift att leda barnen in i det som det är att vara människa.

Barnet behöver också ha en vuxen som inte är i akut sorg med på visningen.

– Om man sörjer mycket kan man inte ta ansvar för barnets känslor. Jag som präst kan till exempel vara med och hjälpa till med det.

Om barnet är mycket ängsligt och inte vill, så ska vi aldrig tvinga.

– Det är den som känner barnet som vet vad vad barnet klarar av. Vi är individer och vi har olika bagage.

– Om jag har en sådan roll att jag kan vara där för barnet brukar jag gå ner på knä redan vid dörren, så att jag ser ur barnets synvinkel. Det kan vara ganska tryggt att man ser bara lite.

Dörren får stå öppen, så att barnet genast kan gå ut om det inte orkar och vill.

Småbarn på mellan tre och tio år orkar inte se så länge.

– Så börjar man sedan prata om något helt annat, prutt och bajs eller superhjältar – det är så vår hjärna fungerar. Den skyddar oss genom att dissassociera.

Röra vid den dödas hand eller kind

Ibland kan Katarina Gäddnäs prata till den döda eller om den döda.

– Så att det inte blir så att det ligger något hemskt i mitt i rummet. Alla vuxna är också lite skärrade.

Sedan kan hon röra vid den dödas hand eller kind, så att barnet och de vuxna ska förstå att det inte är farligt.

– Vad jag säger spelar mindre roll, det som spelar roll är hur jag är med min kropp.

Hon har aldrig varit med om att barn har blivit rädda.

– Men det finns barn som är ängsliga. Det är inget tvång att gå på en visning. I sex–sjuårsåldern har barnet extra mycket existentiell ångest. Men det där vet föräldrarna ofta väldigt bra.

Ibland kan vuxna tänka att ett barn stod för nära en anhörig, till exempel en mormor.

– Men då tycker jag att det bara är bra att se mormodern. Det blir så tydligt då. Den döda ser så lugn ut. Nästan alla använder uttrycket ”det är bara ett skal”. Personen är borta. Det är en viktig kunskap om döden.

Hur litet kan ett barn vara?

– Det är svårt att säga generellt. Jag har haft med treåringar och det har funkat helt bra. Det som är så fantastiskt med barn är att de står för hoppet och livet. Och de är inte så förutsägbara. Det lättar upp för alla inblandade.

Många tänker att en avlägsen släkting är någon barnet inte har en relation till.

– Men barnet får då möjlighet att se en död människa, utan att det är så känsloladdat. Sedan när den dagen kommer att en nära person dör, då har barnet tränat.

Det är samma sak när ett husdjur dör.

– Det är också träning. Sorgen kan vara otroligt stark, men den går över lite fortare.

Hantera livets mörka sidor

Barn behöver lära sig att hantera livets mörka sidor.

– Vi vill så gärna skydda barnen, men döden är en del av livet. När man skär bort det som är jobbigt, tar man bort livets djupdimension från barnen.

– Då blir lyckan och glädjen också grundare. Att se en död människa är en kunskap som inte går att förmedla på något annat sätt.

Katarina Gäddnäs har märkt att de som är mest rädda är tonåringar.

– Jag vet inte vad det beror på. Kanske att de är på gränsen till vuxna, och pressen att de borde hantera det här som en vuxen. Samtidigt är det så att en tonåring kanske inte har en färdigt formulerad livsåskådning.

Ibland händer det att en tonåring eller vuxen inte kan bestämma sig för att om hen vill eller inte vill.

– Man ska inte ha skuldkänslor. Det är inte ens plikt att gå in i rummet. Människor känner så mycket skuld för onödiga saker, allt vi kan göra för att lyfta bort skuld är bra.

Christa Mickelsson



Övriga. Finländarna är ett tystlåtet folk som ogärna pratar med främmande människor. Om och om får vi höra denna sanning om oss själva, om och om upprepar vi den. Det krävs något utöver det vanliga för att vi ska kommunicera verbalt med vilt främmande människor på gatan. 1.9.2011 kl. 00:00

Ledare. Hur många svältande barn krävs det innan världen vaknar? Det är en av de bittra frågorna många ställer sig när omfattningen av svältkatastrofen på Afrikas horn börjar stå klar. 1.9.2011 kl. 00:00

Kyrka. Duvor, palmer och eller kanske Jona i valens buk? Från och med torsdag pryder glada målningar gjorda av barn koret i Lumparlands kyrka. 31.8.2011 kl. 00:00

Kyrka. Nokiamissionens ledare Markku Koivisto har fått lämna sin tjänst på grund av sexuella överträdelser. 30.8.2011 kl. 00:00

Kyrka. Svenskspråkiga fångar i Finland har små chanser till själavård på sitt modersmål. Nu ska det andliga arbetet bland fångarna förbättras. 30.8.2011 kl. 00:00

Kultur. Han gick omkring och bar på melodislingor som pockade på att få komma ut. Under sin alterneringsledighet skrev Philip Hällund tio psalmer. 29.8.2011 kl. 00:00

Kyrka. De svenskspråkiga församlingarnas ”riksdag” stiftsfullmäktige samlas undantagsvis inte i höst. 29.8.2011 kl. 00:00

Kultur. Det är svårt att vara stadsbo. Alla utanför ring ettan vet ”precis” hurdan du är. Ännu värre är det – som i Kjell Westös fall – att vara född förortsbo med rötterna utanför stadskärnan. Då vet också de som gynnats av storken och blivit nedsläppta inom spårvagnsnätet ”precis” hurdan du är. 26.8.2011 kl. 00:00

Människa. Hans första fråga till stamgästerna på Helsingfors järnvägsstation är inte ”känner du Jesus?, utan ”Hur mår du?”. 25.8.2011 kl. 00:00

Ledare. Hösten rullar igång verksamhetsmaskineriet i församlingarna. Samtidigt går – även den här hösten – mer än en församlingsanställd tillbaka till jobbet med en molande oro i maggropen. Ska man faktiskt orka ännu ett varv? Alla orkar inte heller. 25.8.2011 kl. 00:00

Johan Sandberg. Det är med ett lätt vemod jag igen får konstatera att semestern är slut och att skolorna börjat. Inte för att jag har något emot att börja jobba igen. Det är rätt skönt att återgå till vardagsrutinerna utan att varje dag behöva ägna tankemöda åt familjens program eftersom dagen är färdigt inrutad. 25.8.2011 kl. 00:00

Teologi. Tro gärna, men var inte för radikal. Det är merparten av finländarnas inställning till religion, visar en färsk internationell undersökning. 24.8.2011 kl. 00:00

Människa. Eveliina Kujala är volontär i Taizé. – Första gången jag var här avskydde jag det. 24.8.2011 kl. 00:00

Insändare. Jag vill tacka Eva Hietanen för hennes synnerligen visa och tänkvärda insändare i KP nr 33! Jag håller med  Eva om att vi nog måste söka orsakerna i den andliga och osynliga världen, då vi talar om det hemska som Breivik gjorde i Norge,. Jag gillade särskilt denna mening i Evas insändare: "Så handfallna som vi nu står inför det onda borde vi kristna inte behöva vara". Precis som Eva har också jag ständigt förundrat mig över den handfallenhet och förvåning som många, även kristna, har visat efter våldsdåden i Norge. Man hör ofta kommentarer som: "det här är ofattbart", "hur KAN nåt sådant här hända?" eller "varifrån kommer denna ondska?". Men, ÄR det nu verkligen så ofattbart det som har hänt? Bibeln säger trots allt att det finns en personlig djävul, en fallen ängel som enbart är ute efter att: "stjäla, slakta och döda"(Joh 10:10). 1 Petrusbrevet 5:8 säger: "er motståndare djävulen går omkring som ett rytande lejon och söker efter vem han skall sluka". Jag finner det tragiskt att vissa kristna kan sin Bibel så dåligt, att de inte kan lokalisera varifrån ondskan kommer. Om djävulen bara vill stjäla, slakta och döda, och går runt som ett rytande lejon, behöver vi då verkligen vara osäkra på vilken andemakt som inspirerade Breivik till att meja ner oskyldiga människor? Med tanke på att djävulen och hans många demoner är närvarande här i denna fallna värld, är det snarare mer ofattbart att det inte händer ännu mer elände i världen än vad det faktiskt gör. Till all lycka behöver vi som kristna dock inte vara rädda för satan. Vi vet att Jesus har vunnit seger över all ondska på Golgata kors, då han dog och uppstod för att ge oss liv och liv i överflöd. Tror vi på Honom, så har vi evigt liv, och ingen kan ta det livet ifrån oss. Dödar någon vår jordiska kropp, så kommer vi till himlen, där vi får njuta av en mycket godare värld än denna. I Guds närhet är vi trygga och skyddade mot djävulen. 23.8.2011 kl. 00:00

Kyrka. Samma kapell. Ena församlingen går i procession med rökelsekar. Andra har ett lovsångsteam. Håller församlingarna på att nischa sig? 23.8.2011 kl. 00:00

vanor. Nya vanor behöver övas för att sätta sig i hjärnan. De här tipsen gör det lättare att komma igång. 29.12.2020 kl. 17:21

Kolumn. "Jag tror mig förstå hur det kändes för folk som avvisade Maria och Josef från sina härbärgen." 17.12.2020 kl. 08:29

Julpsalm. När Zacharias Topelius i oktober
1887 skrev dikten Julvisa hade han sannolikt ingen aning om att han skrivit en av våra mest älskade julpsalmer, Giv mig ej glans. Det är inte ens sagt att Topelius tänkt sig en melodi till den. 21.12.2020 kl. 09:46

sorg. Den här julen blir Maria Eklunds första jul utan föräldrar. I flera år har hon sörjt och bearbetat, först sin mammas sjukdom, sedan sin pappas. Nu plockar hon fram barndomens tomtefamilj och är tacksam för det hon fick. 17.12.2020 kl. 09:00

kulturpris. – Det var en komplett överraskning. Jag känner mig väldigt hedrad och djupt och ödmjukt tacksam, säger Birgitta Sarelin som tilldelas Församlingsförbundets kulturpris för sitt engagemang för den finlandssvenska psalmboken och psalmsången i Borgå stift. 16.12.2020 kl. 15:00