Rune Packalen har varit chaufför för allt från skolbarn och skriftskolungdomar till pensionärer och teaterbesökare. Han har också flitigt anlitats för församlingens utfärder. Att han ibland kallas församlingens tredje diakon blir han förvånad över.
– Jag känner mig hedrad att få en sådan titel, säger han och skrattar.
– Diakonerna gör ett värdefullt arbete.
Transportbolaget fyller 30 år i år, och bussar har han och hans fru ägt i femton år.
– Så många människor man träffat genom åren via jobbet, det är helt otroligt!
Det kan vara speciella situationer som uppstår under en utfärd, speciellt när äldre är med.
– De kanske inte orkar besöka alla museer och blir kvar i bussen, och då har det ofta uppstått samtal där jag fått lyssna till olika livsöden, såsom sjukdomar och allt möjligt. Det finns många samtal jag kommer ihåg och som känts värdefulla, och där jag kanske till och med varit till någon hjälp.
Hurdan är en god lyssnare?
– Det är någon som lyssnar på riktigt, är närvarande helt enkelt. Och så kanske man försöker sätta sig in i personens situation, och eventuellt har några goda råd. Det gäller att inte bara lyssna en liten stund och sedan föra fram sina egna problem.
En chaufför påverkar hela stämningen i bussen, kan han konstatera.
– Det är viktigt att bjuda på sig själv. Humorn måste alltid vara med.
Den största tragedin
Rune Packalen har drabbats av det värsta en förälder kan råka ut för. Familjen miste sin tonårsdotter i en trafikolycka.
– Det är ganska precis nio år sedan vår dotter dog. Det är så stora saker … En stor sorg och också en stor besvikelse på många sätt. Det är mycket man måste kravla sig upp ur.
– Det blev som ett järnvägsspår, det ena spåret brister och det andra fortsätter. Livet fortsätter, vi har en äldre dotter också. Det är grymt och tudelat på något sätt. Livet tar slut men livet går ändå vidare.
– Man kan inte lägga sig ner och dö, utan det är vissa saker som bara måste gå vidare.
Sorgen har förändrats genom åren.
– Sorgen finns alltid där, men man kan kanske bättre leva med den nu. Men årsdagar är tunga. Den 20 maj stryker vi över med svart i kalendern. Och på farsdag, morsdag, födelsedagar och jul är det alltid värre.
Han är tacksam över församlingens agerande efter olyckan.
– Där kom församlingen in ganska starkt. De tog kontakt och hälsade på och sa: nu bokar vi en tid så du får komma och prata. Det är viktigt när man är i chock och inte klarar av att göra saker själv. Så jag uppmanar församlingar att ta kontakt. Säg inte: Kom in och diskutera om du behöver, för man får det inte gjort helt enkelt.
Rune Packalen har frikyrklig bakgrund, men har under sitt vuxna liv varit aktiv i den evangelisk-lutherska kyrkan, och sitter nu sin andra period i församlingsrådet i Sibbo.
– Jag flaggar för ekumenik och anser att man måste ha respekt för varandras församlingstillhörighet. Det är bra att vi tränar här på jorden när vi ska vara tillsammans i evighet.
